Med svenska mått mätt är jag en frisk person. Om man inte får återfall under de fem kontrollåren räknas man som botad från cancern.
Att min läkare anser att jag är botad har jag till och med papper på!
Men så är det ju det där med att det faktiskt inte finns lika bra cancervård i alla länder. Det kan ju vara så att det med andra ögon inte alls är lika självklart att jag räknas som frisk.
Har jag fått för mig.
Och det påverkar ju våra möjligheter i adoptionsvärlden.
2006-11-16
2006-11-15
Nya möjligheter?
Igår hittade jag ett nytt land på ACs hemsida som vi kanske skulle passa för. Tid från ansökan till resebesked. 2-6 månader.
Fast eftersom det låter alldeles för bra för att vara sant så är det säkert nåt som inte stämmer...
Idag är det för övrigt en vecka sedan nämndmötet så nu borde protokollet vara justerat.
Fast eftersom det låter alldeles för bra för att vara sant så är det säkert nåt som inte stämmer...
Idag är det för övrigt en vecka sedan nämndmötet så nu borde protokollet vara justerat.
2006-11-14
Att vara önskad
Hur tusan man som adoptivförälder förhåller sig till att ens barn kanske inte alls var önskad av sina biologiska föräldrar - det får framtiden utvisa.
A pro pos föregående inlägg.
A pro pos föregående inlägg.
Spermadonation
Jag vet inte varför jag tänkt på det egentligen. Det är ju så långt ifrån aktuellt det kan bli för min del.
Tror att det var när storkenflyger skrev om någon vän som tyckte att hon som ensamstående borde satsa på adoption istället. Eller så kanske det var för att hon (och säkert alla kvinnor i hennes situation) fått höra att "Varför inte bra ragga upp någon på krogen?"
I vilket fall: Jag tycker att det är en superbra idé om man vill ha barn som ensamstående. Lika bra som adoption. Oändligt mycket bättre än ett krogragg.
Jag tänker mig att när ens barn växer upp och undrar över sin pappa så kan storken och alla andra donationsmammor ärligt säga att:
"Din pappa vill att du ska finnas."
Sedan måste man säkert diskutera hela ensamstående-prylen och varför man inte "är som alla andra" ändå. Men det får ju varenda en göra som inte lever i kärnfamilj.
Men med tanke på hur viktigt det är för oss människor att känna att att vi är önskade och älskade så skulle jag i alla fall tycka att det var skönt att veta att ens barns existens var önskad av båda föräldrarna.
Tror att det var när storkenflyger skrev om någon vän som tyckte att hon som ensamstående borde satsa på adoption istället. Eller så kanske det var för att hon (och säkert alla kvinnor i hennes situation) fått höra att "Varför inte bra ragga upp någon på krogen?"
I vilket fall: Jag tycker att det är en superbra idé om man vill ha barn som ensamstående. Lika bra som adoption. Oändligt mycket bättre än ett krogragg.
Jag tänker mig att när ens barn växer upp och undrar över sin pappa så kan storken och alla andra donationsmammor ärligt säga att:
"Din pappa vill att du ska finnas."
Sedan måste man säkert diskutera hela ensamstående-prylen och varför man inte "är som alla andra" ändå. Men det får ju varenda en göra som inte lever i kärnfamilj.
Men med tanke på hur viktigt det är för oss människor att känna att att vi är önskade och älskade så skulle jag i alla fall tycka att det var skönt att veta att ens barns existens var önskad av båda föräldrarna.
2006-11-13
IKEA
I helgen inhandlades julklappar på det stora möbelvaruhuset.
Jag räknade till 5 flickor som såg ut så som jag föreställer mig att vårt barn kommer se ut om det blir en tjej.
Med föräldrar lika gråbleka som jag.
Så där stod jag och stirrade och kände någon slags samhörighet fast jag ju inte har en aning om vilka de där människorna var.
Jag räknade till 5 flickor som såg ut så som jag föreställer mig att vårt barn kommer se ut om det blir en tjej.
Med föräldrar lika gråbleka som jag.
Så där stod jag och stirrade och kände någon slags samhörighet fast jag ju inte har en aning om vilka de där människorna var.
2006-11-09
Karriär
Jag längtar så väldans tills vi fått iväg de där förbaskade papprena till vilket land det nu blir.
Bara jag snart får den stora förmånen att få säga de magiska orden "Vi väntar barn" så kan jag vänta i tusen dagar till känns det som.
Just nu har jag så mycket roliga saker att göra att tiden nog kommer gå fort. Förra veckan höll jag två seminarium på en stor kompetenssatsning för pedagoger. Jag pratade om ett genusprojekt jag och en kollega gjorde förra hösten.
Jag - "konsult"! Har fått träna mig på att ha is i magen och våga ta betalt för det jag gör och visa framfötterna och allt sådant.
Känner mig längre, tyngre och mer rak i ryggen!
Dessutom har jag en kurs för blivande lärare. På högskolan. Förvisso ett timvik, men ändå.
Ibland känner man sig rätt tuff.
Bara jag snart får den stora förmånen att få säga de magiska orden "Vi väntar barn" så kan jag vänta i tusen dagar till känns det som.
Just nu har jag så mycket roliga saker att göra att tiden nog kommer gå fort. Förra veckan höll jag två seminarium på en stor kompetenssatsning för pedagoger. Jag pratade om ett genusprojekt jag och en kollega gjorde förra hösten.
Jag - "konsult"! Har fått träna mig på att ha is i magen och våga ta betalt för det jag gör och visa framfötterna och allt sådant.
Känner mig längre, tyngre och mer rak i ryggen!
Dessutom har jag en kurs för blivande lärare. På högskolan. Förvisso ett timvik, men ändå.
Ibland känner man sig rätt tuff.
Det var igår
Min man kunde inte hålla sig från att ringa hemutredaren. Hon visste inte vad som sagts på mötet med hade sagt att det inte fanns något att oroa sig för.
Det finns inget skäl att tro att inte nämnden går på utredarnas linje.
Hon ska skicka papprena till oss nästa vecka när protokollet är justerat.
Det finns inget skäl att tro att inte nämnden går på utredarnas linje.
Hon ska skicka papprena till oss nästa vecka när protokollet är justerat.
2006-11-08
Mötet
Saken är den att det nog var idag som socialnämnden hade mötet med stort M.
Maken ville ringa kommunen och höra hur det gick. Själv vågar jag inte tänka på det. Är rädd att den där ångesten ska komma tillbaka.
Så jag låtsas att jag tror att utredaren skrev fel datum på lappen och att det är sammanträde först i december.
Nästa vecka hoppas jag därför bli glatt överraskad när jag hittar vårt medgivande i brevlådan.
Maken ville ringa kommunen och höra hur det gick. Själv vågar jag inte tänka på det. Är rädd att den där ångesten ska komma tillbaka.
Så jag låtsas att jag tror att utredaren skrev fel datum på lappen och att det är sammanträde först i december.
Nästa vecka hoppas jag därför bli glatt överraskad när jag hittar vårt medgivande i brevlådan.
2006-11-07
Att välja
Läste Tinselflickans senaste inlägg och började fundera. Över allt man måste ta ställning till som ofrivilligt barnlös.
Ska man försöka ändå?
Vilken väg ska man välja?
Om kroppen funkar så kan man ju bara tuta och köra. Och ingen kommer ifrågasätta att man valde att skaffa hemmagjorda barn.
Ingen kommer undra varför man spenderar sin tid, sina pengar och sin energi på ett barn-projekt.
För det är ju naturligtvis naturligt.
När jag fick veta att cytostatikan med största sannolikhet skulle göra mig infertil var äggdonation inte tillåtet i Sverige. Alternativen var betala själv i Finland eller att adoptera.
Inget av alternativen lockade mig då. Just då kändes det som att jag hellre skulle leva utan barn. Jag funderade mycket på hur man kan leva med barn utan att ha egna. Syskonbarn, kusinbarn, kompisbarn.
Efter något år kom förslaget om att tillåta äggdonation, de flesta remissinstanser var för och det verkade som att det skulle gå igenom.
Då kändes det som ett alternativ för mig.
Så träffade jag Kärleken. Vi vill ha barn tillsammans. Helst nyss.
Donation eller adoption?
Beslutet var mer pragmatiskt än känslomässigt. Det var "kanske" mot med "största sannolikhet".
Det verkar vara lite skämmigt att inte vilja adoptera. "Det finns ju så många barn som behöver föräldrar." Som att ens barnlängtan inte räknas om man inte kan tänka sig adoption.
Varför ska just ofrivilligt barnlösa agera världssamvete? (Och varför är det ofta frivilliga föräldrar och alldeles fertila människor som talar om hur andra ska känna?)
En del i mig valde adoption av ideologiska skäl. Inte för att jag vill rädda världen utan för att det känns rätt att jag som behöver ett barn ska få möta ett barn som behöver föräldrar.
Därmed inte sagt att jag inte valt den "vanliga" vägen om det varit möjligt. Självklart hade jag det.
Men nu blev inte mitt liv så.
Det blev på ett annat sätt. Men det är fortfarande mitt liv och jag går den väg som passar mig.
Det önskar jag att alla fick göra.
Utan dåligt samvete.
Ska man försöka ändå?
Vilken väg ska man välja?
Om kroppen funkar så kan man ju bara tuta och köra. Och ingen kommer ifrågasätta att man valde att skaffa hemmagjorda barn.
Ingen kommer undra varför man spenderar sin tid, sina pengar och sin energi på ett barn-projekt.
För det är ju naturligtvis naturligt.
När jag fick veta att cytostatikan med största sannolikhet skulle göra mig infertil var äggdonation inte tillåtet i Sverige. Alternativen var betala själv i Finland eller att adoptera.
Inget av alternativen lockade mig då. Just då kändes det som att jag hellre skulle leva utan barn. Jag funderade mycket på hur man kan leva med barn utan att ha egna. Syskonbarn, kusinbarn, kompisbarn.
Efter något år kom förslaget om att tillåta äggdonation, de flesta remissinstanser var för och det verkade som att det skulle gå igenom.
Då kändes det som ett alternativ för mig.
Så träffade jag Kärleken. Vi vill ha barn tillsammans. Helst nyss.
Donation eller adoption?
Beslutet var mer pragmatiskt än känslomässigt. Det var "kanske" mot med "största sannolikhet".
Det verkar vara lite skämmigt att inte vilja adoptera. "Det finns ju så många barn som behöver föräldrar." Som att ens barnlängtan inte räknas om man inte kan tänka sig adoption.
Varför ska just ofrivilligt barnlösa agera världssamvete? (Och varför är det ofta frivilliga föräldrar och alldeles fertila människor som talar om hur andra ska känna?)
En del i mig valde adoption av ideologiska skäl. Inte för att jag vill rädda världen utan för att det känns rätt att jag som behöver ett barn ska få möta ett barn som behöver föräldrar.
Därmed inte sagt att jag inte valt den "vanliga" vägen om det varit möjligt. Självklart hade jag det.
Men nu blev inte mitt liv så.
Det blev på ett annat sätt. Men det är fortfarande mitt liv och jag går den väg som passar mig.
Det önskar jag att alla fick göra.
Utan dåligt samvete.
2006-11-06
Ryssland
Jag har varit i St Petersburg på semester. Förutom avgaslukten och bullret från trafiken är det en annan sak som slår en:
Det finns inga barn.
Eller jo, på vårt hotell drällde det av något som verkade vara skolelever på klassresa och i två-timmarskön till Vinterpalatset var det flera grupper med tonåringar.
Men på gatorna och i tunnelbanan tror jag att jag räknade till 5 barn på fyra dagar. Och då pratar vi om en stad med 4,6 miljoner invånare.
Jag tycker inte att jag kan ta ett steg i stan jag bor i utan att stöta på ungar överallt. Men där var det liksom bara så... ...barntomt.
Skumt.
Det finns inga barn.
Eller jo, på vårt hotell drällde det av något som verkade vara skolelever på klassresa och i två-timmarskön till Vinterpalatset var det flera grupper med tonåringar.
Men på gatorna och i tunnelbanan tror jag att jag räknade till 5 barn på fyra dagar. Och då pratar vi om en stad med 4,6 miljoner invånare.
Jag tycker inte att jag kan ta ett steg i stan jag bor i utan att stöta på ungar överallt. Men där var det liksom bara så... ...barntomt.
Skumt.
2006-10-31
Det går undan?
Om det inte står fel på det senaste pappret vi fick från kommunen så är nämndmötet redan nästa vecka.
En kul grej
Vore att under en vecka eller så testa att vända på alla dumma kommentarer man hört. Bara för att se hur folk reagerar.
"Det kan ju inte du förstå som har barn."
"Om man bara slappnar av så är det mycket lättare att få adoptera."
"Man förstår nog inte riktigt meningen med livet om man är förälder."
"Det kan ju inte du förstå som har barn."
"Om man bara slappnar av så är det mycket lättare att få adoptera."
"Man förstår nog inte riktigt meningen med livet om man är förälder."
2006-10-25
Mammaklubben
En del av barnlösheten är känslan av utanförskap. Att det liksom finns någon slags hemlig klubb som man inte får vara med i. Sanningar man aldrig kommer begripa. Ritualer man aldrig kommer få genomföra.
Lite av den känslan släpper när man känner att man faktiskt kommer få bli förälder.
Fast inte helt.
Jag kommer aldrig kunna prata ägglossning, beräknad förlossning, profylax, foglossning, havandeskapsförgiftning, amning, 1:a veckan, 2:a veckan, 34:e veckan, ultraljud... Eller för all del: hormoner och gröt i huvudet...
Inte för att alla gravidetsprylar låter speciellt kul, men ändå. Det kan bli lite frimurarorden över gravida kvinnor ibland.
Å andra sidan har de inte varit med om föräldrautbildning, hemutredning, medgivande, ansökan till utlandet, barnbesked, hämtresa...
Jag gillar bäst dem där mammorna som säger att det inte är någon skillnad. Att alla får vara med i klubben oavsett hur de hamnade i föräldraskapet.
Men det är ju faktiskt inte alla mammor som tycker det.
Dumma dom.
Lite av den känslan släpper när man känner att man faktiskt kommer få bli förälder.
Fast inte helt.
Jag kommer aldrig kunna prata ägglossning, beräknad förlossning, profylax, foglossning, havandeskapsförgiftning, amning, 1:a veckan, 2:a veckan, 34:e veckan, ultraljud... Eller för all del: hormoner och gröt i huvudet...
Inte för att alla gravidetsprylar låter speciellt kul, men ändå. Det kan bli lite frimurarorden över gravida kvinnor ibland.
Å andra sidan har de inte varit med om föräldrautbildning, hemutredning, medgivande, ansökan till utlandet, barnbesked, hämtresa...
Jag gillar bäst dem där mammorna som säger att det inte är någon skillnad. Att alla får vara med i klubben oavsett hur de hamnade i föräldraskapet.
Men det är ju faktiskt inte alla mammor som tycker det.
Dumma dom.
2006-10-24
Jobb, jobb, jobb
På sätt och vis är det rätt skönt att ha mycket att göra. Längtanskänslorna är inte sådär direkt under huden just nu. Det är så mycket annat som ska hinnas, måstas, göras.
Nu vet vi ju att inget kommer hända förrän efter nämndens möte i december. Lika bra att tänka på annat.
Har känt mig rätt mycket som en mamma senaste tiden.
Styvmamma.
Bonusmamma, plastmamma, extramamma...
Det är inte så dumt det heller.
Och så har jag ju 81 ungar på jobbet också.
Jobb, jobb, jobb.
Inte så tokigt ändå.
Nu vet vi ju att inget kommer hända förrän efter nämndens möte i december. Lika bra att tänka på annat.
Har känt mig rätt mycket som en mamma senaste tiden.
Styvmamma.
Bonusmamma, plastmamma, extramamma...
Det är inte så dumt det heller.
Och så har jag ju 81 ungar på jobbet också.
Jobb, jobb, jobb.
Inte så tokigt ändå.
2006-10-21
Spännande post
Igår fick vi hemutredningen i brevlådan. Det första utkastet om man så vill.
Vi har nu möjlighet att kommentera, föreslå ändringar och göra tillägg.
Det är ett och annat faktafel och någon formulering som är knepig. Men i stort sett är jag imponerad av hur väl man lyckats fånga vår berättelse.
Vi framstår förvisso som de där obehagligt pretentiösa, politiskt korrekta typerna jag inte visste att vi var...
Men det kanske är bra.
Bäst av allt:
"Utredarnas bedömning är att X och Salvia har mycket goda förutsättningar att känslomässigt, socialt och materiellt kunna ge ett barn en harmonisk och kärlesfull uppväxt."
Nu är det bara nämndens beslut vi saknar.
Vi har nu möjlighet att kommentera, föreslå ändringar och göra tillägg.
Det är ett och annat faktafel och någon formulering som är knepig. Men i stort sett är jag imponerad av hur väl man lyckats fånga vår berättelse.
Vi framstår förvisso som de där obehagligt pretentiösa, politiskt korrekta typerna jag inte visste att vi var...
Men det kanske är bra.
Bäst av allt:
"Utredarnas bedömning är att X och Salvia har mycket goda förutsättningar att känslomässigt, socialt och materiellt kunna ge ett barn en harmonisk och kärlesfull uppväxt."
Nu är det bara nämndens beslut vi saknar.
2006-10-17
Jag älskar min mamma
I vanliga fall också. Men lite extra just nu.
Hon håller på och förbereder sig.
Lite grann i smyg liksom.
Hon frågar inte oss så himla mycket. Men hon har en kollega som är adoptivförälder.
Så min mamma lånar böcker och filmer. Och jag gissar att hon pratar en hel del med den där kollegan.
Det är vackert.
Mormor.
Hon håller på och förbereder sig.
Lite grann i smyg liksom.
Hon frågar inte oss så himla mycket. Men hon har en kollega som är adoptivförälder.
Så min mamma lånar böcker och filmer. Och jag gissar att hon pratar en hel del med den där kollegan.
Det är vackert.
Mormor.
2006-10-13
Längtan - väntan
Jag hittade den här videon på applecores blogg. 17 minuter senare rinner tårarna ner för mina kinder.
Om det blir Kina för oss får vi räkna med en sisådär 650 dagars väntan från nu. Om allt går så smidigt som jag tänkte mig vill säga.
650 dagar.
Eller mer.
Det är värt det.
Om det blir Kina för oss får vi räkna med en sisådär 650 dagars väntan från nu. Om allt går så smidigt som jag tänkte mig vill säga.
650 dagar.
Eller mer.
Det är värt det.
Längta - sakna
När börjar egentligen längtan efter barn?
I mamma-pappa-barn lekarna på dagis när allting tycktes så självklart?
På barnkunskapen i nian när klasskamraterna sa plugga-resa-karriär-självförverkligande-frihet och man själv tänkte tre barn minst?
När man träffade den första förälskelsen?
När man insåg att högskoleutbildningen började närma sig sitt slut?
När man jobbat några år?
När KÄRLEKEN drabbade en med full kraft?
När man förstod att man inte kan göra dem själv?
När man hittade alternativen?
---
När blev längtan efter det man önskar sig till saknad av det man inte har?
I mamma-pappa-barn lekarna på dagis när allting tycktes så självklart?
På barnkunskapen i nian när klasskamraterna sa plugga-resa-karriär-självförverkligande-frihet och man själv tänkte tre barn minst?
När man träffade den första förälskelsen?
När man insåg att högskoleutbildningen började närma sig sitt slut?
När man jobbat några år?
När KÄRLEKEN drabbade en med full kraft?
När man förstod att man inte kan göra dem själv?
När man hittade alternativen?
---
När blev längtan efter det man önskar sig till saknad av det man inte har?
2006-10-12
Åsså var det vänta igen...
Nu har vi skickat in alla nödvändiga papper till kommunen. Så snart ett första utkast av hemutredningen är klart ska vi få se det och komma med kommentarer.
Under tiden man väntar på att utkastet ska komma kan man koncentrera sig på jobbet.
Eller att försöka få visum för att åka på semester till St Petersburg.
Nästan lika krångligt som att adoptera.
Under tiden man väntar på att utkastet ska komma kan man koncentrera sig på jobbet.
Eller att försöka få visum för att åka på semester till St Petersburg.
Nästan lika krångligt som att adoptera.
2006-10-09
Kejsarinnorna Zhang
Igår såg vi en dokumentär om fyra 11-åriga tjejer som gör en återresa till Kina. De får bl.a. besöka barnhemmet de bodde på innan de blev adopterade.
Filmen är stark och rörande. Framför allt är det flickornas funderingar om sig själva, sitt då och sitt nu, som letar sig rätt in i hjärtat.
När de besöker barnhemmet träffar de en flicka i deras egen ålder; en av dem som "blev kvar".
"Nu kommer ingen vilja ha henne" konstaterar två av flickorna. "Hon är för gammal, folk vill bara ha små barn."
"Jag skulle kunna ta hand om henne" säger en av tjejerna.
Hjärtat blöder.
Filmen finns hos FFIA. Köp den och se den.
Filmen är stark och rörande. Framför allt är det flickornas funderingar om sig själva, sitt då och sitt nu, som letar sig rätt in i hjärtat.
När de besöker barnhemmet träffar de en flicka i deras egen ålder; en av dem som "blev kvar".
"Nu kommer ingen vilja ha henne" konstaterar två av flickorna. "Hon är för gammal, folk vill bara ha små barn."
"Jag skulle kunna ta hand om henne" säger en av tjejerna.
Hjärtat blöder.
Filmen finns hos FFIA. Köp den och se den.
2006-10-08
En sak som är jobbigt som blivande storasyster
Att pappa och Salvia måste hitta på fåniga/äckliga namn på könsorganen.
Snopp funkar. Snippa är löjligt.
Snopp funkar. Snippa är löjligt.
Saker man planerar att göra som blivande storasyster
Gå på Skansen med "den".
Sy kläder i leopardtyg.
Åka utomlands med "den".
Vara "de där coola" som syskonet ser upp till.
Bada med "den".
Dra "den" i en liten vagn och låtsas att det är ens eget barn.
Sy prinsessklänningar. (Och hoppas att det går hem även om det blir en lillebror.)
Sy kläder i leopardtyg.
Åka utomlands med "den".
Vara "de där coola" som syskonet ser upp till.
Bada med "den".
Dra "den" i en liten vagn och låtsas att det är ens eget barn.
Sy prinsessklänningar. (Och hoppas att det går hem även om det blir en lillebror.)
19 kronor på IKEA
Så. Nu finns den. Väntepallen.
Vit plast med blå halksskyddsploppar på ovansidan.
Till och med den själsliga pessimisten gav sitt OK. Det är ju ingen större ekonomisk förlust om det mot all förmodan skulle gå åt fanders...
Optimisten njuter i fulla drag av att våga tro och hoppas.
Återstår bara att bestämma var den ska stå.
Den lilla väntepallen.
Vit plast med blå halksskyddsploppar på ovansidan.
Till och med den själsliga pessimisten gav sitt OK. Det är ju ingen större ekonomisk förlust om det mot all förmodan skulle gå åt fanders...
Optimisten njuter i fulla drag av att våga tro och hoppas.
Återstår bara att bestämma var den ska stå.
Den lilla väntepallen.
2006-10-06
Byta lag
Plötsligt känner man sig lite taskig. Trots att jag ännu inte har något barn är jag inte längre kvar i barnlöshetsträsket. Det känns inte som att man är lika djupt nere i det åtminstone. Lite känns det som att svika sina medsystrar/bröder som fortfarande kämpar och längtar.
Blir man en av dem som det är jobbigt att prata med? En av dem som inte längre förstår.
Förmågan till empati dör inte. Den egna glädjen förstör inte medkänslan.
I en av mina adoptionsböcker läser jag att adoption är en lösning på barnlösheten men inte infertiliteten. Det sammanfattar känslorna rätt bra.
Kan man fortsätta skriva om barnlöshet när man ska bli förälder?
Jag tror det.
Blir man en av dem som det är jobbigt att prata med? En av dem som inte längre förstår.
Förmågan till empati dör inte. Den egna glädjen förstör inte medkänslan.
I en av mina adoptionsböcker läser jag att adoption är en lösning på barnlösheten men inte infertiliteten. Det sammanfattar känslorna rätt bra.
Kan man fortsätta skriva om barnlöshet när man ska bli förälder?
Jag tror det.
2006-10-04
Andra sidan
Aldrig har sorgen över barnlösheten varit större än när jag träffade min älskade, älskade make. Tidigare kunde jag rationalisera, intellektualisera och förtränga den. Men så träffade jag mitt livs kärlek och så ramlade plötsligt all denna LÄNGTAN över mig.
Det kändes orättvist och taskigt att vi var tvungna att gå via byråkrati, utredningar, tusen dagars väntan för att få det vi mest önskade oss:
Barn tillsammans.
Och så nu. Vi har inte ens fått det formella beslutet än. Ändå har jag känt ett sådant lugn de senaste dagarna. Längtan är inte mindre, men den är inte längre plågsam.
Kommer på mig själv med att le när jag ser små barn, bläddra bland barnböckerna på Åhléns rea, kolla extra på barnfilmer på stormarknaden och snegla på små gummistövlar på Indiska.
Det handlar om att vänta i kanske två år till. Just nu är tiden inget bekymmer. Jag väntar så gärna.
Sorgen över det barn som inte blev kommer alltid finnas kvar. Den antar andra former. Blir ett ärr att leva med. Bleknar betydligt bredvid lyckan över det barn som faktiskt blir.
Det här är ljuset på andra sidan.
Det kändes orättvist och taskigt att vi var tvungna att gå via byråkrati, utredningar, tusen dagars väntan för att få det vi mest önskade oss:
Barn tillsammans.
Och så nu. Vi har inte ens fått det formella beslutet än. Ändå har jag känt ett sådant lugn de senaste dagarna. Längtan är inte mindre, men den är inte längre plågsam.
Kommer på mig själv med att le när jag ser små barn, bläddra bland barnböckerna på Åhléns rea, kolla extra på barnfilmer på stormarknaden och snegla på små gummistövlar på Indiska.
Det handlar om att vänta i kanske två år till. Just nu är tiden inget bekymmer. Jag väntar så gärna.
Sorgen över det barn som inte blev kommer alltid finnas kvar. Den antar andra former. Blir ett ärr att leva med. Bleknar betydligt bredvid lyckan över det barn som faktiskt blir.
Det här är ljuset på andra sidan.
2006-10-03
Ta mig tusan...
...om jag inte ska köpa en sån där liten pall till mig själv i julklapp. Som en symbol liksom.
Man kan ju sitta på den medan man väntar.
Man kan ju sitta på den medan man väntar.
En liten pall
"Tänk alla saker ni måste skaffa sen. Som en sån där liten pall man har i badrummet så att barnet kan nå upp till handfatet."
- Yngsta styvdottern
- Yngsta styvdottern
2006-10-02
Skumpan är på kylning!
Vi tänkte skåla efter maten ikväll. Än så länge har vi firat med en annan favorit: Lösviktsgodis.
Troligen är själva utredningen färdig och alla papper på plats till socialnämndens möte i december. Då kan det formella beslutet fattas. Och efter det är det ju mer byråkrati och ungefär trehundra års väntan till. Känns det som.
Men våra utredare tycker i alla fall att vi ska få bli föräldrar.
De kommer rekommendera nämnden att vi får ett medgivande.
Vi kommer få ett medgivande.
Föräldrar. Vi.
Mamma.
Jag.
Wow...
Troligen är själva utredningen färdig och alla papper på plats till socialnämndens möte i december. Då kan det formella beslutet fattas. Och efter det är det ju mer byråkrati och ungefär trehundra års väntan till. Känns det som.
Men våra utredare tycker i alla fall att vi ska få bli föräldrar.
De kommer rekommendera nämnden att vi får ett medgivande.
Vi kommer få ett medgivande.
Föräldrar. Vi.
Mamma.
Jag.
Wow...
2006-10-01
En god natts sömn...
...är vad jag hoppas få. Imorgon är sista mötet (om vi nu inte pratar bort det också...)
Ingen champagne på kylning, men det finns nog nån flaska bubbel kvar från bröllopet. En stund i frysen bara så blir den kall.
Om...
Ingen champagne på kylning, men det finns nog nån flaska bubbel kvar från bröllopet. En stund i frysen bara så blir den kall.
Om...
2006-09-29
Instabil relation
Jag missade visst en punkt. Förmodligen för att det är så främmande att tänka att jag och maken ska vara något annat än ett par.
Vi är stabila.
Vi är stabila.
Analys
Okej. Dags att lägga känslorna åt sidan och försöka tänka rationellt. (Inte för att mina känslor kommer bry sig om det, men det håller mig upptagen en stund.)
Som jag skrivit tidigare har våra utredare inte på något sätt antytt att de inte vill ge oss ett medgivande. Det borde vara det säkraste tecknet.
Men vi går ändå vidare med analysen. På FFIAs hemsida kan man läsa om vad som kan leda till avslag:
Anmärkningar i brottsregistret, lång eller allvarlig sjukdom, lång arbetslöshet eller instabil ekonomi, för hög eller för låg ålder, instabil relation, och i ensamstående ansökningar att nätverket anses för svagt eller att sökande har få eller inga kontakter med släkt samt få vänner.
1) De brott jag begått har väl bestått av att gå mot röd gubbe och att låna hem pennor från jobbet. Men det hamnar man ju inte i brottsregistret för. De skulle kolla socialregistret också och jag fick faktiskt socialbidrag när jag var sjuk. När det sedan ordnade sig med min sjukpenning betalade jag tillbaka pengarna. Borde inte synas i något register alltså.
2) Jag har ju haft en allvarlig sjukdom, men det där intyget jag fick från min läkare som säger att jag är frisk nu borde ju duga.
3) Har aldrig varit arbetslös. Stabil ekonomi? Tja, lönen svischar förbi rätt snabbt på kontot varje månad och det finns väl en hel del man skulle vilja konsumera som pengarna inte räcker till. Men det räcker till räkningarna och ingen svälter. Vi hade nog inte fått köpa huset om banken tyckt att vi var instabila.
4) Ingen av oss är för ung. Min man är farligt nära den där åldersgränsen som inte finns. Å andra sidan var det ett par där båda var äldre än honom som fick rätt när de överklagade förra hösten.
5) Nä, ensamstående är vi ju inte.
Hm. Ja. Bortsett från att jag är lite lätt neurotisk och panikslagen just nu så ser det ju rätt bra ut.
Jag ger oss ett medgivande.
Som jag skrivit tidigare har våra utredare inte på något sätt antytt att de inte vill ge oss ett medgivande. Det borde vara det säkraste tecknet.
Men vi går ändå vidare med analysen. På FFIAs hemsida kan man läsa om vad som kan leda till avslag:
Anmärkningar i brottsregistret, lång eller allvarlig sjukdom, lång arbetslöshet eller instabil ekonomi, för hög eller för låg ålder, instabil relation, och i ensamstående ansökningar att nätverket anses för svagt eller att sökande har få eller inga kontakter med släkt samt få vänner.
1) De brott jag begått har väl bestått av att gå mot röd gubbe och att låna hem pennor från jobbet. Men det hamnar man ju inte i brottsregistret för. De skulle kolla socialregistret också och jag fick faktiskt socialbidrag när jag var sjuk. När det sedan ordnade sig med min sjukpenning betalade jag tillbaka pengarna. Borde inte synas i något register alltså.
2) Jag har ju haft en allvarlig sjukdom, men det där intyget jag fick från min läkare som säger att jag är frisk nu borde ju duga.
3) Har aldrig varit arbetslös. Stabil ekonomi? Tja, lönen svischar förbi rätt snabbt på kontot varje månad och det finns väl en hel del man skulle vilja konsumera som pengarna inte räcker till. Men det räcker till räkningarna och ingen svälter. Vi hade nog inte fått köpa huset om banken tyckt att vi var instabila.
4) Ingen av oss är för ung. Min man är farligt nära den där åldersgränsen som inte finns. Å andra sidan var det ett par där båda var äldre än honom som fick rätt när de överklagade förra hösten.
5) Nä, ensamstående är vi ju inte.
Hm. Ja. Bortsett från att jag är lite lätt neurotisk och panikslagen just nu så ser det ju rätt bra ut.
Jag ger oss ett medgivande.
2006-09-28
Skrivkramp
Eller rättare: Hela jag har liksom fryst fast. Sista mötet på måndag. Känns som att vänta på en dom. Det spelar ingen roll vad förnuftet säger, känslorna är i total oordning.
Panik.
Panik.
2006-09-24
Saker som gör att man vill ha egna barn
När man ligger i sängen och pratar om livet med sin äldsta styvdotter.
När man åker och hämtar den yngsta mitt i natten och hon är så glad, så glad över de nya klasskamraterna.
När de där tonåringarna som man bor med kramar en spontant och frågar hur man mår.
När man ser hur mycket kärlek som finns mellan maken och styvdöttrarna.
När man åker och hämtar den yngsta mitt i natten och hon är så glad, så glad över de nya klasskamraterna.
När de där tonåringarna som man bor med kramar en spontant och frågar hur man mår.
När man ser hur mycket kärlek som finns mellan maken och styvdöttrarna.
2006-09-23
Uppåt
Igår fick vi ett brev från en av utredarna. Hon tackade för senast och bifogade information om olika kurser/träffar som är på gång i adoptionsvärlden.
Det kan bara betyda något bra.
Det kan bara betyda något bra.
2006-09-21
Förnuft och känsla
Om jag inte hade förmågan att tänka rationellt skulle jag ligga hemma under en filt och skaka hela dagarna.
Det finns inga uppenbara skäl till att vi inte ska få ett medgivande.
Men om det skulle bli ett nej kan jag just nu inte komma på ett enda skäl att fortsätta andas.
Den känslan har jag under huden hela tiden.
Det är fruktansvärt energikrävande att försöka få förnuftet att hålla känslan under tillräcklig kontroll för att man ska kunna gå till jobbet varje dag. Och dessutom göra något vettigt.
Om en dryg vecka är sista mötet. Då får vi väl veta. Mantrat i mitt huvud låter så här:
Om de inte hade antytt nu att de inte tänker ge oss ett medgivande så vore det grymt, omänskligt, överjäkligt att säga det sista gången. Det bara måste bli ett ja. Om de är människor blir det ett ja...
Kan inte påstå att det känns mindre för varje dag.
Det här är lika j-vla jobbigt som att vänta på besked om cancerbehandlingarna hade lyckats.
Om de är människor måste det bli ja, det vore omänskligt att inte antyda nåt, om de är människor, det vore omänskligt...
Det finns inga uppenbara skäl till att vi inte ska få ett medgivande.
Men om det skulle bli ett nej kan jag just nu inte komma på ett enda skäl att fortsätta andas.
Den känslan har jag under huden hela tiden.
Det är fruktansvärt energikrävande att försöka få förnuftet att hålla känslan under tillräcklig kontroll för att man ska kunna gå till jobbet varje dag. Och dessutom göra något vettigt.
Om en dryg vecka är sista mötet. Då får vi väl veta. Mantrat i mitt huvud låter så här:
Om de inte hade antytt nu att de inte tänker ge oss ett medgivande så vore det grymt, omänskligt, överjäkligt att säga det sista gången. Det bara måste bli ett ja. Om de är människor blir det ett ja...
Kan inte påstå att det känns mindre för varje dag.
Det här är lika j-vla jobbigt som att vänta på besked om cancerbehandlingarna hade lyckats.
Om de är människor måste det bli ja, det vore omänskligt att inte antyda nåt, om de är människor, det vore omänskligt...
2006-09-19
Själv...
...gillar jag tanken på att någon annan kan vara oändligt mycket viktigare än jag själv. Det är barn för mig; att livet blir något mer än de egna nojjorna och tankarna.
Ren kärlek.
Vi får för övrigt hembesök idag...
Ren kärlek.
Vi får för övrigt hembesök idag...
2006-09-18
Barn - vad är de bra för?
Min vän, E, har många gånger beklagat sig över att folk som har barn bara klagar hela tiden. Det enda det pratas om är vaknätter, blöjbyten och det ofria livet. Enligt E.
Och alla är ju inte bombsäkert övertygade om att de vill ha barn. Tillhör man dem kan jag förstå om man inte blir så sugen om folk bara gnäller.
Så, detta är en utmaning till er, berätta för E (och mig) vad som är positivt med barn och föräldraskap.
Vi som tar oss igenom byråkrati och/eller medicinska behandlingar; vad förväntar vi oss när vi kommer ut på andra sidan? Vad är det vi kämpar för?
Och ni som lever med barn - egna och andras - vad är det de bidrar med, de små liven, som gör att livet faktiskt blir bättre än om de inte fanns?
Ska fundera själv till nästa inlägg.
Och alla är ju inte bombsäkert övertygade om att de vill ha barn. Tillhör man dem kan jag förstå om man inte blir så sugen om folk bara gnäller.
Så, detta är en utmaning till er, berätta för E (och mig) vad som är positivt med barn och föräldraskap.
Vi som tar oss igenom byråkrati och/eller medicinska behandlingar; vad förväntar vi oss när vi kommer ut på andra sidan? Vad är det vi kämpar för?
Och ni som lever med barn - egna och andras - vad är det de bidrar med, de små liven, som gör att livet faktiskt blir bättre än om de inte fanns?
Ska fundera själv till nästa inlägg.
2006-09-15
Gessle
Igår var det en person som sa åt mig att tillåta mig själv att "vara gravid". Jag har bara så förbaskat svårt att tro på det.
Nu är jag ju inte det minsta gravid i traditionell bemärkelse, men om vi leker med metaforen så känns det så här:
Jag har inte testat positivt än, men jag har flera "graviditetssymptom"; utredarna säger inte "om" de säger "när". Jag mår inte illa, har inte ömma bröst, har ingen utebliven mens. Men jag har två socionomer som säger saker som:
"Nu när du ska bli pappa igen."
"Har ni kommit så långt att ni funderat över hur ni ska göra med föräldraledigheten?"
Det vore ju faktiskt taskigt att säga så om de sitter där och tänker att "De där två knäppgökarna ska inte ha nåt medgivande inte." Eller hur?!?
Men jag vågar ändå inte riktigt tro på det.
Och jag tillhör inte dem som vågar "tjuvtesta"; jag törs inte fråga hur vi "ligger till".
Jag är precis lika labil som man påstås bli av graviditetshormoner. Känslorna finns precis under huden och jag gråter hur lätt som helst. Mest hela tiden.
I en av alla böcker om barnlängtan jag läst stod det att vi som är ofrivilligt barnlösa förväntas längta oreserverat efter att få bli föräldrar. De tvivel som "vanliga" blivande föräldrar kan känna blir liksom lite förbjudna när man har svårt att få barn. Man förväntas bara jubla och vara tacksam när det väl händer.
Men tro mig; nu dundrar alla funderingar in i skallen med full kraft.
Vill jag det här? Kommer jag klara det? Tänk om det inte alls blir så underbart som man föreställt sig? Hur kommer det kännas att bli av med sin "vuxenfrihet"? Hjälp! Tänk att ansvara för en annan människas liv... Vi skiter i det här... Nej, men jag vill ju... Eller, vill jag? Kan jag? Törs jag? Får jag?
Det är rörigt just nu.
Här kommer alla känslorna på en och samma gång...
Nu är jag ju inte det minsta gravid i traditionell bemärkelse, men om vi leker med metaforen så känns det så här:
Jag har inte testat positivt än, men jag har flera "graviditetssymptom"; utredarna säger inte "om" de säger "när". Jag mår inte illa, har inte ömma bröst, har ingen utebliven mens. Men jag har två socionomer som säger saker som:
"Nu när du ska bli pappa igen."
"Har ni kommit så långt att ni funderat över hur ni ska göra med föräldraledigheten?"
Det vore ju faktiskt taskigt att säga så om de sitter där och tänker att "De där två knäppgökarna ska inte ha nåt medgivande inte." Eller hur?!?
Men jag vågar ändå inte riktigt tro på det.
Och jag tillhör inte dem som vågar "tjuvtesta"; jag törs inte fråga hur vi "ligger till".
Jag är precis lika labil som man påstås bli av graviditetshormoner. Känslorna finns precis under huden och jag gråter hur lätt som helst. Mest hela tiden.
I en av alla böcker om barnlängtan jag läst stod det att vi som är ofrivilligt barnlösa förväntas längta oreserverat efter att få bli föräldrar. De tvivel som "vanliga" blivande föräldrar kan känna blir liksom lite förbjudna när man har svårt att få barn. Man förväntas bara jubla och vara tacksam när det väl händer.
Men tro mig; nu dundrar alla funderingar in i skallen med full kraft.
Vill jag det här? Kommer jag klara det? Tänk om det inte alls blir så underbart som man föreställt sig? Hur kommer det kännas att bli av med sin "vuxenfrihet"? Hjälp! Tänk att ansvara för en annan människas liv... Vi skiter i det här... Nej, men jag vill ju... Eller, vill jag? Kan jag? Törs jag? Får jag?
Det är rörigt just nu.
Här kommer alla känslorna på en och samma gång...
2006-09-14
Pratkvarnar
Idag var vi på, trodde vi, sista besöket i kommunhuset. Nästa vecka blir det hembesök.
Men tydligen pratar jag och min käraste så förbaskat mycket att vi inte hunnit igenom de obligatoriska punkterna.
Det blir ett extra möte.
Men tydligen pratar jag och min käraste så förbaskat mycket att vi inte hunnit igenom de obligatoriska punkterna.
Det blir ett extra möte.
2006-09-12
Läkare
Jag har ju träffat rätt många läkare de senaste åren. Bistra, glättiga, akademiska, trevliga, otrevliga, strukturerade, jämlika, duktiga, obegripliga...
Hon igår tillhörde kategorin Förvirrade.
Det känns lite obehagligt att betala en tusenlapp för ett jäklarns viktigt intyg, och inte vara helt säker på att det blev rätt. Rätt som i: "Kom hon ihåg att fylla i alla rutor?" och "Kommer det vara undertecknat och giltigt om en vecka när jag hämtar det?"
Jag fick till exempel påpeka att hon var tvungen att vända på blanketten för att kunna se vad som ingick i hela undersökningen.
Tyvärr är misstänker jag att det kommer bli några vändor innan kommunen godkänner det där.
Jag trodde dessutom att någon som är van (de påstod så på kliniken) att utfärda adoptionsintyg hade lite koll på läget. Och att läkare visste en del om sjukdomar. Och att folk i största allmänhet klarar av att läsa.
Leukemi, men då var du väl riktigt sjuk? (Eh, näe, vad får dig att tro det? Lite cancer har väl ingen dött av. Dumskalle.)
Vart ska ni adoptera ifrån då? Sverige? (Det förekommer förvisso inhemska adoptioner i Sverige, men det är inget man kan välja/önska.)
Ja, det är ju längre väntetid om man är ensamstående. (Helt sant, men nästa person du ska undersöka är ju min man så det gäller ju liksom inte mig.)
Och så lyckades hon dessutom släppa ur sig en av klassikerna. Det var när hon lyssnade på mina lungor så jag stod gudskelov med ryggen mot henne. Orkade inte ta diskussionen.
Ja, sen kan det ju bli så när man bestämt sig för att adoptera att man blir gravid!
Suck.
Hon igår tillhörde kategorin Förvirrade.
Det känns lite obehagligt att betala en tusenlapp för ett jäklarns viktigt intyg, och inte vara helt säker på att det blev rätt. Rätt som i: "Kom hon ihåg att fylla i alla rutor?" och "Kommer det vara undertecknat och giltigt om en vecka när jag hämtar det?"
Jag fick till exempel påpeka att hon var tvungen att vända på blanketten för att kunna se vad som ingick i hela undersökningen.
Tyvärr är misstänker jag att det kommer bli några vändor innan kommunen godkänner det där.
Jag trodde dessutom att någon som är van (de påstod så på kliniken) att utfärda adoptionsintyg hade lite koll på läget. Och att läkare visste en del om sjukdomar. Och att folk i största allmänhet klarar av att läsa.
Leukemi, men då var du väl riktigt sjuk? (Eh, näe, vad får dig att tro det? Lite cancer har väl ingen dött av. Dumskalle.)
Vart ska ni adoptera ifrån då? Sverige? (Det förekommer förvisso inhemska adoptioner i Sverige, men det är inget man kan välja/önska.)
Ja, det är ju längre väntetid om man är ensamstående. (Helt sant, men nästa person du ska undersöka är ju min man så det gäller ju liksom inte mig.)
Och så lyckades hon dessutom släppa ur sig en av klassikerna. Det var när hon lyssnade på mina lungor så jag stod gudskelov med ryggen mot henne. Orkade inte ta diskussionen.
Ja, sen kan det ju bli så när man bestämt sig för att adoptera att man blir gravid!
Suck.
2006-09-11
Hälsoundersökning
Idag ska vi till läkaren för att få våra friskintyg. Det är en grundlig hälsoundersökning som ska göras. Jag antar att man inte har intyget med sig därifrån idag med tanke på att det ska göras HIV-test och tas lite andra prover.
I natt drömde jag att vi var på mottagningen. En sköterska meddelade att läkaren inte kunde ta emot men att hon kunde fejka ett intyg som vi kunde ha tills vidare. Jag blev ursinnig och skällde ut henne efter noter. Förgäves försökte jag få någon annan på mottagningen att reagera. Utan resultat.
Vaknade och tänkte att jag nog är rätt stressad över det här...
I natt drömde jag att vi var på mottagningen. En sköterska meddelade att läkaren inte kunde ta emot men att hon kunde fejka ett intyg som vi kunde ha tills vidare. Jag blev ursinnig och skällde ut henne efter noter. Förgäves försökte jag få någon annan på mottagningen att reagera. Utan resultat.
Vaknade och tänkte att jag nog är rätt stressad över det här...
2006-09-09
Nervvrak
Att sitta och prata om sig själv, kärleken, barn och livet i största allmänhet med sin man och två socionomer är förvisso rätt trivsamt.
Men någonstans i bakhuvudet inser man ju att allt prat, prat, prat handlar om något annat. Något större. Det största.
Resten av mitt liv.
För maken verkar det omöjligt att föreställa sig att vi inte skulle få ett medgivande. För alla andra också verkar det. Och jag tycker också att vi är två hyfsat vettiga människor med justa inkomster och utbildning på barn och en massa annat som talar för oss.
Men.
Min man är över 40.
Vi har varit ett par i mindre än två år.
Och det är faktiskt sådant som gör att par kan få avslag.
Saken är den att om vi inte står där med ett medgivande om några månader så handlar det inte bara om ord på ett papper.
Det handlar om
resten av mitt liv.
Då blir plötsligt "100% barn" istället "35% äggdonation"; en resa jag inte alls vill göra (sorry alla medsystrar i IVF-världen, men så känner jag.)
Då blir plötsligt alla "Attans att det tar flera år innan man får träffa sitt barn" istället "Det kanske aldrig blir några ungar alls."
Då kommer jag plötsligt falla ner i det där svarta hålet igen.
Min man kommer ha två fina döttrar.
Jag kommer vara ofrivilligt barnlös.
Och vi är inte där. Vi är absolut inte där. Det är inte där vi är nu.
Jag vet, jag vet, jag vet.
Men tanken är förlamande. Det handlar ju bara om något så banalt som
resten av mitt liv.
Men någonstans i bakhuvudet inser man ju att allt prat, prat, prat handlar om något annat. Något större. Det största.
Resten av mitt liv.
För maken verkar det omöjligt att föreställa sig att vi inte skulle få ett medgivande. För alla andra också verkar det. Och jag tycker också att vi är två hyfsat vettiga människor med justa inkomster och utbildning på barn och en massa annat som talar för oss.
Men.
Min man är över 40.
Vi har varit ett par i mindre än två år.
Och det är faktiskt sådant som gör att par kan få avslag.
Saken är den att om vi inte står där med ett medgivande om några månader så handlar det inte bara om ord på ett papper.
Det handlar om
resten av mitt liv.
Då blir plötsligt "100% barn" istället "35% äggdonation"; en resa jag inte alls vill göra (sorry alla medsystrar i IVF-världen, men så känner jag.)
Då blir plötsligt alla "Attans att det tar flera år innan man får träffa sitt barn" istället "Det kanske aldrig blir några ungar alls."
Då kommer jag plötsligt falla ner i det där svarta hålet igen.
Min man kommer ha två fina döttrar.
Jag kommer vara ofrivilligt barnlös.
Och vi är inte där. Vi är absolut inte där. Det är inte där vi är nu.
Jag vet, jag vet, jag vet.
Men tanken är förlamande. Det handlar ju bara om något så banalt som
resten av mitt liv.
2006-09-06
Dröm
I natt drömde jag att adoptionen var klar. En dotter och en son.
Jag bar omkring på vår son och frågade om han tyckte om att bo här. Nej, svarade sonen, det är ett fult hus.
Sedan tittade vi ut genom fönstret och min son fascinerades av grävskopan som flyttar stenar på tomten bredvid. Jag kunde konstatera att våra nya grannar redan hade börjat bygga och att det verkade bli ett mindre slott.
Och vi som bor i ett fult hus.
När jag vaknade var grävmaskinen där. Men inget slott.
Jag bar omkring på vår son och frågade om han tyckte om att bo här. Nej, svarade sonen, det är ett fult hus.
Sedan tittade vi ut genom fönstret och min son fascinerades av grävskopan som flyttar stenar på tomten bredvid. Jag kunde konstatera att våra nya grannar redan hade börjat bygga och att det verkade bli ett mindre slott.
Och vi som bor i ett fult hus.
När jag vaknade var grävmaskinen där. Men inget slott.
2006-09-05
Präktiga, politiskt korrekta, pretton
Efter träffen igår tittade jag och maken på varandra och konstaterade att vi nog är sådana där hopplöst "perfekta" människor som gör, tycker, tänker och känner "rätt" hela tiden.
Ett väldigt typiskt medelklasspar helt enkelt.
Det är nästan tur att det finns lite skilsmässor, missbruk och taskiga föräldrarelationer i släkten.
Annars hade vi varit obehagliga.
Ett väldigt typiskt medelklasspar helt enkelt.
Det är nästan tur att det finns lite skilsmässor, missbruk och taskiga föräldrarelationer i släkten.
Annars hade vi varit obehagliga.
Andra ronden
Så satt jag där igår igen då. I samma stol som sist. Och berättade mitt livs historia.
Som väntat fastnade vi rätt länge vid min sjukdom. Något man lär sig när man haft cancer är att det är en berättelse som folk gillar. Tror att det är lite som att titta på skräckfilm; hua, läskigt, men puh! det handlar inte om mig...
Det är ju den hittills mest livsavgörande händelsen jag varit med om; så det är klart, jag berättar så gärna.
Något jag tänkte på efteråt var dock att det kanske blir en lite trist personbeskrivning av mig. "Hennes föräldrar skilde sig. Sedan gick hon i skolan. Så fick hon cancer. Och nu jobbar hon som lärare och vill ha barn."
Maken fick ju berätta att han tycker om att laga mat, sjunger i band, älskar musik, gillar att idrotta, jobba i trädgården umgås med döttrarna...
Vet inte riktigt om jag framstår som en person med några som helst intressen överhuvudtaget...
Fast jag hann nog berätta mer än vad jag kommer ihåg. Och det kanske inte är så konstigt att man ställer med frågor om livshotande sjukdomar än fritidsintressen.
I slutet halkade vi in på ett samtal om adoption ur ett samhällsperspektiv, men också om tonåren och de svårigheter det kan innebära att vara adoptivförälder.
Och så kom klassikern: Det tonåriga adoptivbarnet som vrålar "Du är inte min riktiga mamma". (Aldrig pappa, alltid "inte min riktiga mamma".)
Repliken finns i nästan all litteratur om adoption jag har läst. Det verkar som att det ingår i "standardrepertoaren" för adopterade i tonårskris. Men stämmer verkligen det? Är det verkligen så att varenda adoptivbarn upplever det så? Och är det verkligen så att varenda adoptivmamma vacklar inför repliken?*
Jag kommer aldrig bli biologisk/genetisk mamma till ett enda barn. Men jag har alla avsikter att bli en riktig mamma. Det är inte förhandlingsbart.
---
Något som var rätt skönt var att höra "När man ska adoptera."
---
* Det är inte så att jag förnekar det faktum att adoptionen kan vara en orsak till att de existentiella funderingarna i tonåren kan bli svårare. Jag inser också att man kanske börjar ifrågasätta sitt föräldraskap om man möter ett barn i kris som förnekar en som förälder. Men jag tror också att alla barn är unika. Att alla situationer är unika.
Som väntat fastnade vi rätt länge vid min sjukdom. Något man lär sig när man haft cancer är att det är en berättelse som folk gillar. Tror att det är lite som att titta på skräckfilm; hua, läskigt, men puh! det handlar inte om mig...
Det är ju den hittills mest livsavgörande händelsen jag varit med om; så det är klart, jag berättar så gärna.
Något jag tänkte på efteråt var dock att det kanske blir en lite trist personbeskrivning av mig. "Hennes föräldrar skilde sig. Sedan gick hon i skolan. Så fick hon cancer. Och nu jobbar hon som lärare och vill ha barn."
Maken fick ju berätta att han tycker om att laga mat, sjunger i band, älskar musik, gillar att idrotta, jobba i trädgården umgås med döttrarna...
Vet inte riktigt om jag framstår som en person med några som helst intressen överhuvudtaget...
Fast jag hann nog berätta mer än vad jag kommer ihåg. Och det kanske inte är så konstigt att man ställer med frågor om livshotande sjukdomar än fritidsintressen.
I slutet halkade vi in på ett samtal om adoption ur ett samhällsperspektiv, men också om tonåren och de svårigheter det kan innebära att vara adoptivförälder.
Och så kom klassikern: Det tonåriga adoptivbarnet som vrålar "Du är inte min riktiga mamma". (Aldrig pappa, alltid "inte min riktiga mamma".)
Repliken finns i nästan all litteratur om adoption jag har läst. Det verkar som att det ingår i "standardrepertoaren" för adopterade i tonårskris. Men stämmer verkligen det? Är det verkligen så att varenda adoptivbarn upplever det så? Och är det verkligen så att varenda adoptivmamma vacklar inför repliken?*
Jag kommer aldrig bli biologisk/genetisk mamma till ett enda barn. Men jag har alla avsikter att bli en riktig mamma. Det är inte förhandlingsbart.
---
Något som var rätt skönt var att höra "När man ska adoptera."
---
* Det är inte så att jag förnekar det faktum att adoptionen kan vara en orsak till att de existentiella funderingarna i tonåren kan bli svårare. Jag inser också att man kanske börjar ifrågasätta sitt föräldraskap om man möter ett barn i kris som förnekar en som förälder. Men jag tror också att alla barn är unika. Att alla situationer är unika.
2006-09-04
Negativ
Jag blir förvisso alltid lite extra pessimistisk när jag är sjuk...
När jag för några timmar sedan läste upp allt som ska kollas i hälsoundersökningen för en kompis blev jag plötsligt bombsäker på att vi kommer få avslag.
Och det bara för att jag pga en lätt släng av vård-inrättnings-skräck; haft för mycket att göra; tycker att det är så jädrans dyrt; inte har fixat den där plomben jag bet sönder för evigheter sedan...
Om jag skulle vara tvungen att adoptera bort de barn jag inte har så skulle nog tandstatus hos de blivande adoptivföräldrarna vara ett av mina minsta bekymmer.
Men man tänker ju så olika.
Tror inte någon, någonsin, har fått avslag pga taskiga tänder. Men nån ska ju bli den första.
När jag för några timmar sedan läste upp allt som ska kollas i hälsoundersökningen för en kompis blev jag plötsligt bombsäker på att vi kommer få avslag.
Och det bara för att jag pga en lätt släng av vård-inrättnings-skräck; haft för mycket att göra; tycker att det är så jädrans dyrt; inte har fixat den där plomben jag bet sönder för evigheter sedan...
Om jag skulle vara tvungen att adoptera bort de barn jag inte har så skulle nog tandstatus hos de blivande adoptivföräldrarna vara ett av mina minsta bekymmer.
Men man tänker ju så olika.
Tror inte någon, någonsin, har fått avslag pga taskiga tänder. Men nån ska ju bli den första.
2006-09-03
Förkyld
Vi ska på andra mötet med familjerättsenheten idag. Jag vägrar, vägrar, vägrar ställa in.
Var tvungen att kapitulera inför faktum imorse och stanna hemma från jobbet. Men en och en halv timme i eftermiddag måste jag orka.
Något jag inte orkar är nämligen att skjuta upp den här processen ytterligare.
---
Fast nu kommer vi väl få avslag för att jag är så ohederlig att jag går på möte fast jag inte varit på jobbet...
Var tvungen att kapitulera inför faktum imorse och stanna hemma från jobbet. Men en och en halv timme i eftermiddag måste jag orka.
Något jag inte orkar är nämligen att skjuta upp den här processen ytterligare.
---
Fast nu kommer vi väl få avslag för att jag är så ohederlig att jag går på möte fast jag inte varit på jobbet...
2006-09-01
Brasklapp till mig själv
När jag läser föregående inlägg känner jag att jag börjat tro att vi faktiskt kommer bli föräldrar.
Men jag vågar inte riktigt, riktigt tro hela vägen än.
Ibland känns "när" så farligt att känna, tänka och framför allt säga.
Vi nöjer oss med "om" tills vidare.
Men jag vågar inte riktigt, riktigt tro hela vägen än.
Ibland känns "när" så farligt att känna, tänka och framför allt säga.
Vi nöjer oss med "om" tills vidare.
Gener
Jag tillhör förvisso dem som inte har så mycket till övers för biologistiska resonemang om män och kvinnor. Kön sitter mer i kulturen än "i hjärnan" som det hetat de senaste dagarna.
När man ska (ser ni jag skrev "ska", inte "vill", har det hänt något i skallen på mig?) adoptera faller det sig ändå naturligt (!) att man funderar en del över gener och deras eventuella betydelse.
Till exempel så ska män vara lite mer skeptiska till sin (biologiska) avkomma än kvinnor. Detta för att mannen, till skillnad från kvinnan, aldrig kan vara säker på att det faktiskt är han som avlat barnet ifråga. Därför är bebisar, i teorin alltså, mer lika pappan än mamman när de är alldeles nya. För att pappan inte ska slå ihjäl ungen vid första bästa tillfälle är väl tanken, gissar jag.
Jag vet inte riktigt vad jag tror om det där.
Funderade ett tag på om den där "stenåldersteorin" skulle kunna förklara varför en del män är skeptiska till adoption. Fast jag har avfärdat den hypotesen. Det borde ju vara lättare för stenåldersmän att adoptera. Då kan de ju vara helt säkra på att de och kvinnan är föräldrar på lika villkor. De behöver inte klubba ungen som straff för att mamman kanske slarvat runt s.a.s.
Dessutom finns det kvinnor som är lika skeptiska till att adoptera.
För egen del har jag ju vetat så länge att jag inte kommer dela gener med mina eventuella barn. Det jag kunde sörja med anledning av det var känslan jag har när jag konstaterar att jag har samma miner som pappa, att jag blir mer och mer lik mamma, att syrran och jag var så lika som barn, att jag på vissa kort är ganska lik brorsorna.
Men så insåg jag att jag ju går likadant som min styvpappa, att jag ärvt en hel del beteenden från min styvmamma, att syskonen och jag bara delar gener till hälften, men att vi ändå kan vara väldigt lika i flera avseenden.
Och kärleken till styvföräldrar och "halvsyskon" (tycker inte om ordet, de ser så hela ut mina syskon när jag tittar på dem) har växt fram någonstans utanför våra kroppar. Den är självklar men inte genetisk.
Jag och mitt barn kommer med stor sannolikhet inte dela hår- och hudfärg, mina ögon, ja, hela jag kommer kanske se bleka ut i jämförelse. Men kanske kommer mitt sätt att skratta, den-där-grejen-jag-gör-med-ögonen eller mitt sätt att prata med händerna vara något som barnet ärver. Förhoppningsvis delar jag inte med mig av ovanan att gnissla tänder. Har barnet tur ärver det sin pappas sätt att gå och inte min rygg-problem-stil. Kanske kommer barnet dela sätt att tänka, tycka och känna med sina äldre systrar.
I sitt genbagage kanske vårt barn har med sig egenskaper som kommer ärvas av mig, pappan och systrarna.
Just som det är i alla familjer.
När man ska (ser ni jag skrev "ska", inte "vill", har det hänt något i skallen på mig?) adoptera faller det sig ändå naturligt (!) att man funderar en del över gener och deras eventuella betydelse.
Till exempel så ska män vara lite mer skeptiska till sin (biologiska) avkomma än kvinnor. Detta för att mannen, till skillnad från kvinnan, aldrig kan vara säker på att det faktiskt är han som avlat barnet ifråga. Därför är bebisar, i teorin alltså, mer lika pappan än mamman när de är alldeles nya. För att pappan inte ska slå ihjäl ungen vid första bästa tillfälle är väl tanken, gissar jag.
Jag vet inte riktigt vad jag tror om det där.
Funderade ett tag på om den där "stenåldersteorin" skulle kunna förklara varför en del män är skeptiska till adoption. Fast jag har avfärdat den hypotesen. Det borde ju vara lättare för stenåldersmän att adoptera. Då kan de ju vara helt säkra på att de och kvinnan är föräldrar på lika villkor. De behöver inte klubba ungen som straff för att mamman kanske slarvat runt s.a.s.
Dessutom finns det kvinnor som är lika skeptiska till att adoptera.
För egen del har jag ju vetat så länge att jag inte kommer dela gener med mina eventuella barn. Det jag kunde sörja med anledning av det var känslan jag har när jag konstaterar att jag har samma miner som pappa, att jag blir mer och mer lik mamma, att syrran och jag var så lika som barn, att jag på vissa kort är ganska lik brorsorna.
Men så insåg jag att jag ju går likadant som min styvpappa, att jag ärvt en hel del beteenden från min styvmamma, att syskonen och jag bara delar gener till hälften, men att vi ändå kan vara väldigt lika i flera avseenden.
Och kärleken till styvföräldrar och "halvsyskon" (tycker inte om ordet, de ser så hela ut mina syskon när jag tittar på dem) har växt fram någonstans utanför våra kroppar. Den är självklar men inte genetisk.
Jag och mitt barn kommer med stor sannolikhet inte dela hår- och hudfärg, mina ögon, ja, hela jag kommer kanske se bleka ut i jämförelse. Men kanske kommer mitt sätt att skratta, den-där-grejen-jag-gör-med-ögonen eller mitt sätt att prata med händerna vara något som barnet ärver. Förhoppningsvis delar jag inte med mig av ovanan att gnissla tänder. Har barnet tur ärver det sin pappas sätt att gå och inte min rygg-problem-stil. Kanske kommer barnet dela sätt att tänka, tycka och känna med sina äldre systrar.
I sitt genbagage kanske vårt barn har med sig egenskaper som kommer ärvas av mig, pappan och systrarna.
Just som det är i alla familjer.
"Snart är det måndag igen"
utbrast jag glatt imorse. Något maken tolkade som att jag bara ville påpeka hur snabbt helgerna går...
Men på måndag är det nästa träff med familjerätten och när den är avklarad är det bara hälften kvar. Så måndag betyder (förhoppningsivs) ett steg närmare att bli mamma.
Annars har jag ägnat veckan åt att fatta var man kan få göra den hälsoundersökning som krävs, få tag på min läkare från hematologen och att bara tänka på adoption i största allmänhet så där varannan timme...
När jag googlade på adoption och läkarundersökning dök den här bloggen upp som femte träff eller så. En oerhört skum känsla. Och inte hjälpte det mig att hitta en läkare.
I onsdags var vi och hälsade på en bebis och det kändes bara fint. Kanske var det för att bebisens mamma och pappa brydde sig om att fråga hur det går för oss.
Men på måndag är det nästa träff med familjerätten och när den är avklarad är det bara hälften kvar. Så måndag betyder (förhoppningsivs) ett steg närmare att bli mamma.
Annars har jag ägnat veckan åt att fatta var man kan få göra den hälsoundersökning som krävs, få tag på min läkare från hematologen och att bara tänka på adoption i största allmänhet så där varannan timme...
När jag googlade på adoption och läkarundersökning dök den här bloggen upp som femte träff eller så. En oerhört skum känsla. Och inte hjälpte det mig att hitta en läkare.
I onsdags var vi och hälsade på en bebis och det kändes bara fint. Kanske var det för att bebisens mamma och pappa brydde sig om att fråga hur det går för oss.
2006-08-30
Berättelsen om mig
Nästa vecka är det min tur att berätta om mig själv för utredarna. Senaste dagarna har det snurrat rejält i skallen. Jag är så van att berätta "berättelsen om när jag blev sjuk" för den har så många frågat efter.
Men min uppväxt, vad mina föräldrar gjorde, varför jag valt den utbildning jag har, intressen, gamla kärlekar.... Den berättelsen finns inte som en kronologisk historia i mitt inre. Det är lite mer pusselbitar här och där. Det är som att min hjärna försöker pussla ihop dem där delarna inför mötet på måndag.
Något som är oerhört tydligt är att det finns ett så tydligt före och efter i mitt liv. Livet både tog slut och började om när jag blev sjuk.
Nu måste jag ta reda på saker som vad min mamma och pappa jobbade med när jag föddes. Och så måste jag fråga (för tusende gången, jag glömmer alltid...) om det var -81 eller -82 som min pappa och styvmamma träffades.
I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad min mamma och styvfar jobbar med nu; exakt vilken "titel" de har. Så är det när ens föräldrar gör någon slags karriär.
Syrran jobbar på någon skola som jag hela tiden glömmer namnet på...
Vad ena brorsan läser just nu har jag ingen aning om.
Jag är helt enkelt usel på att komma ihåg sånt. Men jag vet ofta hur folk mår, vad de tänker och känner. Och jag brukar minnas exakt vad de sa sist vi pratade med varandra.
Men sånt ska inte med i utredningen. Där är titlar lite viktigare.
Om man någon gång tänker skriva sina memoarer ska man definitivt passa på nu!
Men min uppväxt, vad mina föräldrar gjorde, varför jag valt den utbildning jag har, intressen, gamla kärlekar.... Den berättelsen finns inte som en kronologisk historia i mitt inre. Det är lite mer pusselbitar här och där. Det är som att min hjärna försöker pussla ihop dem där delarna inför mötet på måndag.
Något som är oerhört tydligt är att det finns ett så tydligt före och efter i mitt liv. Livet både tog slut och började om när jag blev sjuk.
Nu måste jag ta reda på saker som vad min mamma och pappa jobbade med när jag föddes. Och så måste jag fråga (för tusende gången, jag glömmer alltid...) om det var -81 eller -82 som min pappa och styvmamma träffades.
I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad min mamma och styvfar jobbar med nu; exakt vilken "titel" de har. Så är det när ens föräldrar gör någon slags karriär.
Syrran jobbar på någon skola som jag hela tiden glömmer namnet på...
Vad ena brorsan läser just nu har jag ingen aning om.
Jag är helt enkelt usel på att komma ihåg sånt. Men jag vet ofta hur folk mår, vad de tänker och känner. Och jag brukar minnas exakt vad de sa sist vi pratade med varandra.
Men sånt ska inte med i utredningen. Där är titlar lite viktigare.
Om man någon gång tänker skriva sina memoarer ska man definitivt passa på nu!
2006-08-29
Good cop - bad cop
Lite läskigt är det att bli utredd. De där människorna kan faktiskt avgöra om vi får skaffa barn eller inte. Skum känsla.
Maken och jag var överens om vem av de två som verkade mest ifrågasättande. Den ena log och den andra rynkade på ögonbrynen.
Fast det mest troliga är att våra iakttagelser bara är hjärnspöken.
Som sagt; de där två har ju "bara" möjlighet att påverka hur resten av våra liv ska se ut.
Märkligt.
Maken och jag var överens om vem av de två som verkade mest ifrågasättande. Den ena log och den andra rynkade på ögonbrynen.
Fast det mest troliga är att våra iakttagelser bara är hjärnspöken.
Som sagt; de där två har ju "bara" möjlighet att påverka hur resten av våra liv ska se ut.
Märkligt.
2006-08-28
Första mötet...
...är avklarat! Det var spännande. Först lite prat om vilka blanketter som ska fyllas i och vad vi ska lämna ifrån oss (läkarundersökning, referentbrev.) Vi fick även lämna samtycke till att de gör utdrag ur polisregistret.
Sedan satte det igång. Den här gången fick maken berätta om sitt liv; från det att han föddes fram till nu. Det var härligt att sitta och lyssna; det är så sällan man får "hela storyn" sådär på en gång. Och även om man känner sin älskade så är det häftigt att få veta mer om varandra.
Nästa gång är det jag som ska avhandlas...
Det var två utredare och båda två kändes som kloka, erfarna och skarpa kvinnor. Sånt tycker jag om. Det är förtroendeingivande. Jag gillar proffs.
Just idag känns hela försöka-skaffa-barn-prylen väldigt angenäm.
Sedan satte det igång. Den här gången fick maken berätta om sitt liv; från det att han föddes fram till nu. Det var härligt att sitta och lyssna; det är så sällan man får "hela storyn" sådär på en gång. Och även om man känner sin älskade så är det häftigt att få veta mer om varandra.
Nästa gång är det jag som ska avhandlas...
Det var två utredare och båda två kändes som kloka, erfarna och skarpa kvinnor. Sånt tycker jag om. Det är förtroendeingivande. Jag gillar proffs.
Just idag känns hela försöka-skaffa-barn-prylen väldigt angenäm.
2006-08-27
2006-08-23
Adoption vs graviditet
En sak jag och min man uppmanats att fundera över och skriva ner är vilka överväganden vi gjort inför adoptionen. Har vi funderat på andra alternativ? Jag tror att formuleringen är nåt i stil med: Barnlöshet? IVF? Andra överväganden?
Något jag har upptäckt är att "gången" förväntas vara så här:
försöka få "hemmagjorda" barn -IVF - adoption.
För mig är inte adoption ett sista-hands-alternativ. Det är ett av de två alternativ jag har om jag ska kunna bli förälder. Inget av alternativen skulle göra mig till genetisk förälder till det barn jag eventuellt får.
Frågan jag fick ställa mig var hur viktigt det är för mig att försöka bli gravid. Ärligt talat vet jag inte. Att uppleva en graviditet verkar onekligen vara häftigt, spännande, fantastiskt. Att adoptera verkar onekligen bli häftigt, spännande, fantastiskt.
När jag läser om alla kvinnor och män i "IVF-svängen" som i sin längtan efter barn går igenom den ena ograviditeten efter den andra; då lider jag. Det känns som att de tvingas återuppleva den där första sorgen över barnlösheten om och om igen. Och den smärtan är enorm. Besvikelsen är total.
Därmed inte sagt att jag inte skulle göra det själv om det var den möjlighet jag hade att bli förälder.
För oss var adoption ett mer pragmatiskt än känslomässigt val. Det var 35% mot 100%. Det var det faktum att om vi ägnade år åt äggdonationer som kanske inte skulle lyckas så skulle kanske (den enligt lag förvisso obefintliga) åldersgränsen för adoption hinna passeras.
Äggdonation kändes som att satsa allt på ett alltför osäkert kort.
Och nu när vi väl bestämt oss finns inget alternativ. Mina tänk-om-jag-skulle-bli-gravid-fantasier slutar numera med hjälp-då-sviker-jag-ju-det-som-ska-bli-mitt-barn-tankar. Vårt barn kanske redan är fött. Det finns ingen återvändo nu.
Kanske, kanske, prövar vi äggdonation om vi vill skaffa syskon, för i den här bakvända världen vi lever i så får man nämligen vara äldre när man gör en sådan behandling än när man adopterar. I alla fall om man är man.
Något jag har upptäckt är att "gången" förväntas vara så här:
försöka få "hemmagjorda" barn -IVF - adoption.
För mig är inte adoption ett sista-hands-alternativ. Det är ett av de två alternativ jag har om jag ska kunna bli förälder. Inget av alternativen skulle göra mig till genetisk förälder till det barn jag eventuellt får.
Frågan jag fick ställa mig var hur viktigt det är för mig att försöka bli gravid. Ärligt talat vet jag inte. Att uppleva en graviditet verkar onekligen vara häftigt, spännande, fantastiskt. Att adoptera verkar onekligen bli häftigt, spännande, fantastiskt.
När jag läser om alla kvinnor och män i "IVF-svängen" som i sin längtan efter barn går igenom den ena ograviditeten efter den andra; då lider jag. Det känns som att de tvingas återuppleva den där första sorgen över barnlösheten om och om igen. Och den smärtan är enorm. Besvikelsen är total.
Därmed inte sagt att jag inte skulle göra det själv om det var den möjlighet jag hade att bli förälder.
För oss var adoption ett mer pragmatiskt än känslomässigt val. Det var 35% mot 100%. Det var det faktum att om vi ägnade år åt äggdonationer som kanske inte skulle lyckas så skulle kanske (den enligt lag förvisso obefintliga) åldersgränsen för adoption hinna passeras.
Äggdonation kändes som att satsa allt på ett alltför osäkert kort.
Och nu när vi väl bestämt oss finns inget alternativ. Mina tänk-om-jag-skulle-bli-gravid-fantasier slutar numera med hjälp-då-sviker-jag-ju-det-som-ska-bli-mitt-barn-tankar. Vårt barn kanske redan är fött. Det finns ingen återvändo nu.
Kanske, kanske, prövar vi äggdonation om vi vill skaffa syskon, för i den här bakvända världen vi lever i så får man nämligen vara äldre när man gör en sådan behandling än när man adopterar. I alla fall om man är man.
Massage
Vi har förmånen att en massör kommer till jobbet en gång per vecka. Jag har just varit där.
Att man kan ha så många muskler som det kan göra så ont i...
Att man kan ha så många muskler som det kan göra så ont i...
2006-08-21
I vecka kvar
Jag har en känsla av att jag inte kommer sova någonting den här veckan...
Igår berättade min yngsta styvdotter att hon tittat på ett kort på sitt fadderbarn och tänkt:
"Tänk om min lillasyster kommer se ut så här."
Ibland tror jag att vi är fler som längtar...
Igår berättade min yngsta styvdotter att hon tittat på ett kort på sitt fadderbarn och tänkt:
"Tänk om min lillasyster kommer se ut så här."
Ibland tror jag att vi är fler som längtar...
2006-08-20
Flytta hemifrån
Min man började fylla i sina frågor idag. Han fastnade på 1c "När flyttade du hemifrån?". När han ringde sin mamma kom hon inte riktigt ihåg hon heller. Det var rätt skoj att tjuvlyssna på det samtalet.
2006-08-19
Avslag
Det är faktiskt inte så att man måste bli godkänd i kommunen. Det händer att folk får avslag. Det händer inte ofta i Sverige, men det händer.
"Men varför skulle inte ni?" säger folk när man oroar sig.
Ja, varför skulle inte vi?
Men man vet inte.
Barn är ingen självklar rättighet. De är en gåva man får om man har tur.
Det är klart man oroar sig.
"Men varför skulle inte ni?" säger folk när man oroar sig.
Ja, varför skulle inte vi?
Men man vet inte.
Barn är ingen självklar rättighet. De är en gåva man får om man har tur.
Det är klart man oroar sig.
2006-08-18
Pretto
Nu har jag svarat på frågorna vi ska skulle skriva ner innan första mötet. Och det känns som 5 sidor med pretentiösa floskler. Min röriga familj framstår plöstligt som "Perfect family" som styvdöttrarna skulle säga.
Alla har högskoleutbildning och jag tror på demokrati och läser böcker och min man är min bästa vän och vi motinerar regelbundet och bor i vackra omgivningar med nära till naturen och har många goda vänner och en stor och kärleksfull familj och bla, bla, bla, bla.
Saken är den att allt jag skrivit är sant.
Men jag hoppas verkligen att man får fördjupa sig lite i själva samtalen så att det framkommer att vi är alldeles vanliga människor som äter, bajsar, bråkar, gråter, gör misstag, gör bort oss, försover oss, glömmer saker och inte alltid orkar dammsuga.
Också.
Alla har högskoleutbildning och jag tror på demokrati och läser böcker och min man är min bästa vän och vi motinerar regelbundet och bor i vackra omgivningar med nära till naturen och har många goda vänner och en stor och kärleksfull familj och bla, bla, bla, bla.
Saken är den att allt jag skrivit är sant.
Men jag hoppas verkligen att man får fördjupa sig lite i själva samtalen så att det framkommer att vi är alldeles vanliga människor som äter, bajsar, bråkar, gråter, gör misstag, gör bort oss, försover oss, glömmer saker och inte alltid orkar dammsuga.
Också.
Träd och kartor
Satt och ritade mitt familjeträd igår. Det blev hur rörigt som helst med alla mormödrar och morfäder och mammor och pappor, syskon, fastrar och kusiner. (Jag har flera uppsättningar av det mesta...) Och så jag, min man och hans barn någonstans där i röran.
Konstaterade att min biologiska morfar, min styvfar och min man har rätt lika förnamn (eller ja, styvfar och make har samma namn...) Undrar vad Freud skulle sagt om det...
På min nätverkskarta blev det en väldans massa fler namn på "arbete", "familj" och "föreningsliv" än på "vänner". Eller, det kändes så i alla fall, jag har inte räknat. (Fast det kanske bara är nostalgin som talar igen.)
Det är konstigt att göra en nätverkskarta. Man ska sitta och rita in vilka som är i centrum respektive periferi och plötsligt drabbas man av en massa lojalitetskonflikter;
"Men syrran måste ju vara lika nära som mamma, och pappas namn kan ju inte stå på sniskan och V & J träffar vi ju oftare än E & S, men E har jag ju känt i hela mitt liv, och H & A bor jag ju med men på vilket sätt är de en del av mitt nätverk, och M träffar jag ju nästan aldrig men hon skulle ställa upp i alla lägen, och kan man skriva in folk man aldrig träffat i verkliga livet?, och nu hamnade ju dem lika nära mitten som jobbkompisarna, är Y en vän eller kollega eller både och, och om den är si borde den och den vara så..."
Konstigt och kul.
Konstaterade att min biologiska morfar, min styvfar och min man har rätt lika förnamn (eller ja, styvfar och make har samma namn...) Undrar vad Freud skulle sagt om det...
På min nätverkskarta blev det en väldans massa fler namn på "arbete", "familj" och "föreningsliv" än på "vänner". Eller, det kändes så i alla fall, jag har inte räknat. (Fast det kanske bara är nostalgin som talar igen.)
Det är konstigt att göra en nätverkskarta. Man ska sitta och rita in vilka som är i centrum respektive periferi och plötsligt drabbas man av en massa lojalitetskonflikter;
"Men syrran måste ju vara lika nära som mamma, och pappas namn kan ju inte stå på sniskan och V & J träffar vi ju oftare än E & S, men E har jag ju känt i hela mitt liv, och H & A bor jag ju med men på vilket sätt är de en del av mitt nätverk, och M träffar jag ju nästan aldrig men hon skulle ställa upp i alla lägen, och kan man skriva in folk man aldrig träffat i verkliga livet?, och nu hamnade ju dem lika nära mitten som jobbkompisarna, är Y en vän eller kollega eller både och, och om den är si borde den och den vara så..."
Konstigt och kul.
2006-08-17
Alltså, nämen, va...
Det är så svårt att fånga känslan jag har just nu. Kom hem igår och kastade mig över alla papper vi fått hemskickade från kommunen. Innan 28e ska vi ha svarat på en massa personliga frågor och ritat släktträd. Dessutom är det dags att börja kontakta lämpliga referenter. Vi måste boka tid för läkarundersökning.
Jag hade helst börjat med allt igår kväll.
Sista mötet är bokat till 20/9. Utredaren vill träffa min mans barn en gång också för att prata om adoptionen. Sedan ska beslutet tas i socialnämndens arbetsutskott. Så säg att det är klart någon i oktober om vi har tur. ( Enligt tidigare information vi fått ska det ta 3 månader, så säg innan årsskiftet för att inte bli för optimistiska.)
Och om vi blir godkända så står vi där med ett medgivande och då är det ännu mer papper som ska fixas och utredningen ska översättas och...
Men så, mitt i allt det här byråkratiska fixet slog det mig igår:
Vi håller på att skaffa barn.
På något sätt befinner vi oss i "nu-slänger-vi-pillrena-och-ser-hur-det-går"-fasen.
Vi håller på att skaffa barn.
Jag håller på att skaffa barn.
Tanken svindlar.
Jag hade helst börjat med allt igår kväll.
Sista mötet är bokat till 20/9. Utredaren vill träffa min mans barn en gång också för att prata om adoptionen. Sedan ska beslutet tas i socialnämndens arbetsutskott. Så säg att det är klart någon i oktober om vi har tur. ( Enligt tidigare information vi fått ska det ta 3 månader, så säg innan årsskiftet för att inte bli för optimistiska.)
Och om vi blir godkända så står vi där med ett medgivande och då är det ännu mer papper som ska fixas och utredningen ska översättas och...
Men så, mitt i allt det här byråkratiska fixet slog det mig igår:
Vi håller på att skaffa barn.
På något sätt befinner vi oss i "nu-slänger-vi-pillrena-och-ser-hur-det-går"-fasen.
Vi håller på att skaffa barn.
Jag håller på att skaffa barn.
Tanken svindlar.
2006-08-16
Oj...
Min man ringde just. Vi har fått brev från kommunen.
Utredningen ska starta 28/8 och vara klar 20/9.
Utredningen ska starta 28/8 och vara klar 20/9.
2006-08-14
Mera mail
"Jo, er ansökan har kommit fram. Imorgon har vi enhetsmöte och jag kan då ta reda på hur det ser ut för er del."
Alltid något!
Alltid något!
Besked
Någon av de första dagarna efter att jag hade fått veta att jag hade leukemi läste jag i en informationspärm på sjukhuset. Där fanns en uppräkning av allt som skulle bli farligt i och med att immunförsvaret går sönder när man får cytostatika;
krukväxter
skalfrukter
andra människor
och allt annat som innehåller bakterier, virus och sporer
I pärmen kunde man också läsa om biverkningar
kräkningar
infektioner
håravfall
och tusen andra urjobbiga saker
och
infertiliet
Jag har vetat sedan februari 1998 att det troligen skulle bli den sista tiden jag hade några äggceller kvar.
"Det kan var så att de anlag som ska bli celler om 6-7 år kommer klara sig", sa min läkare.
Men hans röst var lätt att tolka: Det är inte särkilt sannolikt att det blir så.
2003 var jag tillräckligt okej med tanken att jag vågade låta en läkare på kvinnokliniken utreda mig. Då började eländet med hormonpiller och humörsvängingar.
Då vågade jag glänta på dörren till sorgen.
krukväxter
skalfrukter
andra människor
och allt annat som innehåller bakterier, virus och sporer
I pärmen kunde man också läsa om biverkningar
kräkningar
infektioner
håravfall
och tusen andra urjobbiga saker
och
infertiliet
Jag har vetat sedan februari 1998 att det troligen skulle bli den sista tiden jag hade några äggceller kvar.
"Det kan var så att de anlag som ska bli celler om 6-7 år kommer klara sig", sa min läkare.
Men hans röst var lätt att tolka: Det är inte särkilt sannolikt att det blir så.
2003 var jag tillräckligt okej med tanken att jag vågade låta en läkare på kvinnokliniken utreda mig. Då började eländet med hormonpiller och humörsvängingar.
Då vågade jag glänta på dörren till sorgen.
Hysch...
På föräldrautbildningen sas det att man ska vara klar med sorgen över sin infertilitet innan börjar med adoptionen. Klar? Hur blir man det? "Sorgen kommer nog alltid vara en del av en, men den bör ha klingat av." Klingat av? Hur låter det? Kling, klang...
Sedan delade kursledaren ut ett papper som tydligen var resultatet av en intervjuundersökning som kommit fram till att män och kvinnor sörjer olika. Kvinnan ältar och när hon ältat färdigt börjar mannens sorg.
Enligt den där undersökningen alltså. Och det var väl ett intressant litet papper, men även om man bortser från det faktum att det är helt ovetenskapligt att dra några som helst generella slutsatser när man intervjuat dryga 10 personer, så glömde den där undersökaren bort att människor sörjer på olika sätt.
Varje berättelse om barnlöshet är unik. Visst är vi männsikor ganska lika och visst reagerar vi på ungefär samma sätt i krissituationer. Men att få sin sorg reducerad till en artikel som jag inte alls kände igen mig i... Det kändes orättvist. Och futtigt.
Så jag sa det, att vi ju gjort en annan resa, att jag inte kände igen mig. "Nämen, då är det väl för att du liksom vetat att det varit helt kört hela tiden", sa kursledaren, och avslutade den kvästa diskussionen med ett "Hm" och ett leende.
Eller kanske för att min man inte är ofrivilligt barnlös. Kanske för att jag inte ens vågade känna efter förrän jag träffade någon som vill ha barn med mig, som tror på oss och som håller i mig när det gungar. Kanske är det på en massa andra sätt som kunde var värt att stanna upp vid i alla fall fem minuter.
Men jag lärde mig i alla fall någonting på den där kursen; att man i vissa lägen bara ska hålla tyst.
Sedan delade kursledaren ut ett papper som tydligen var resultatet av en intervjuundersökning som kommit fram till att män och kvinnor sörjer olika. Kvinnan ältar och när hon ältat färdigt börjar mannens sorg.
Enligt den där undersökningen alltså. Och det var väl ett intressant litet papper, men även om man bortser från det faktum att det är helt ovetenskapligt att dra några som helst generella slutsatser när man intervjuat dryga 10 personer, så glömde den där undersökaren bort att människor sörjer på olika sätt.
Varje berättelse om barnlöshet är unik. Visst är vi männsikor ganska lika och visst reagerar vi på ungefär samma sätt i krissituationer. Men att få sin sorg reducerad till en artikel som jag inte alls kände igen mig i... Det kändes orättvist. Och futtigt.
Så jag sa det, att vi ju gjort en annan resa, att jag inte kände igen mig. "Nämen, då är det väl för att du liksom vetat att det varit helt kört hela tiden", sa kursledaren, och avslutade den kvästa diskussionen med ett "Hm" och ett leende.
Eller kanske för att min man inte är ofrivilligt barnlös. Kanske för att jag inte ens vågade känna efter förrän jag träffade någon som vill ha barn med mig, som tror på oss och som håller i mig när det gungar. Kanske är det på en massa andra sätt som kunde var värt att stanna upp vid i alla fall fem minuter.
Men jag lärde mig i alla fall någonting på den där kursen; att man i vissa lägen bara ska hålla tyst.
2006-08-11
Nostalgi
Ska visa maken hur en gammal kompis ser ut så jag släpar fram gamla fotoalbum.
Häpnar över hur många gamla vänner som inte längre är ett telefonsamtal bort. Tillräckligt länge sedan för att man ska kunna kalla det att man tappat bort varandra. Tillräckligt nyss för att man ska minnas hur nära det kändes.
Vad hände på vägen? Var det jag? Var det de? Eller var det bara livet?
Häpnar över hur många gamla vänner som inte längre är ett telefonsamtal bort. Tillräckligt länge sedan för att man ska kunna kalla det att man tappat bort varandra. Tillräckligt nyss för att man ska minnas hur nära det kändes.
Vad hände på vägen? Var det jag? Var det de? Eller var det bara livet?
Det kunde man ju...
...ge sig f-n på; att det inte skulle kommit något besked idag heller.
På måndag kommer den vi haft kontakt med tidigare tillbaka från semester. Det får bli nya tag då.
Ikväll ska vi fira vårt två månader gamla äktenskap. Maken ska göra middag med assistans av sin yngsta dotter. Det är så hemligt att jag inte ens får komma in i köket.
För en månad sedan var det jag som stod för kalaset.
Försöker njuta av livet och kärleken allt vad jag orkar.
På måndag kommer den vi haft kontakt med tidigare tillbaka från semester. Det får bli nya tag då.
Ikväll ska vi fira vårt två månader gamla äktenskap. Maken ska göra middag med assistans av sin yngsta dotter. Det är så hemligt att jag inte ens får komma in i köket.
För en månad sedan var det jag som stod för kalaset.
Försöker njuta av livet och kärleken allt vad jag orkar.
2006-08-10
Utanför mitt arbetsrum...
...springer just nu min kollegas snart tre-åriga adoptivson.
Han är superfin.
Han är superfin.
2006-08-09
2 bra saker och en urdum
Bra grejer: Solen och ägg+räkmackan jag åt till lunch.
Urdum grej: Fick just höra att min chef gett en person i uppdrag att sortera häftstiften på skolans anslagstavlor. Va?!?
Urdum grej: Fick just höra att min chef gett en person i uppdrag att sortera häftstiften på skolans anslagstavlor. Va?!?
Kompisbebis
En av min mans bästa vänner fick sitt andra barn igår. Meningen är väl att man ska lyckönska och stråla ikapp med de lyckliga föräldrarna.
Jag stängde in mig på toaletten på gymmet och fällde några tårar.
Avundsjuka är inte vackert.
Det är den där känslan av lycka de måste uppleva just nu som jag skulle ge vad tusan som helst för att få vara med om.
Jag stängde in mig på toaletten på gymmet och fällde några tårar.
Avundsjuka är inte vackert.
Det är den där känslan av lycka de måste uppleva just nu som jag skulle ge vad tusan som helst för att få vara med om.
Kärlek
Varför blir det så smetigt när man ska försöka skriva om allt som faktiskt är underbart i livet?
2006-08-08
Tvillingar
Kan inte alla som får tvillingar donera en unge till någon slags barnlöshetsfond så kunde fler få vara med och dela på lyckan liksom...
Nähä. Inte det heller.
---
Jag skulle vilja
åka hem från jobbet
och mötas av min man
och mitt barn
idag.
Nähä. Inte det heller.
---
Jag skulle vilja
åka hem från jobbet
och mötas av min man
och mitt barn
idag.
I verkliga livet
Något jag tycker är skönt med att skriva för människor som inte känner en är att man kan välja lite vilka sidor av sig själv man vill dela med sig av. Samtidigt märker jag att jag av det skälet undviker vissa ämnen som egentligen är oerhört viktiga för mig. Och som nog skulle förklara varför jag tycker som jag tycker; känner som jag känner.
Dessutom har jag märkt att när jag "skalar bort" en del av det som brukar vara jag så upptäcker jag att jag tycker, tänker och känner en massa saker jag inte visste om. Det är en spännande resa.
Till exempel hade jag inte riktigt förstått hur mycket jag längtar efter barn förrän jag började skriva här. Eller, jag hade i alla fall inte fattat hur mycket jag kände.
I verkliga livet är jag verkligen ingen känslomänniska. Det är klart att jag kan bli ledsen, glad, arg, sårad, lycklig, kär, förtvivlad, som alla andra. Men jag tänker mer än jag känner.
När jag läser vad jag skriver här kan jag komma på mig själv med att tänka "Oj, vad ledsen jag måste vara/ha varit."
Så nu vet ni det. Sån är jag.
I verkliga livet.
Dessutom har jag märkt att när jag "skalar bort" en del av det som brukar vara jag så upptäcker jag att jag tycker, tänker och känner en massa saker jag inte visste om. Det är en spännande resa.
Till exempel hade jag inte riktigt förstått hur mycket jag längtar efter barn förrän jag började skriva här. Eller, jag hade i alla fall inte fattat hur mycket jag kände.
I verkliga livet är jag verkligen ingen känslomänniska. Det är klart att jag kan bli ledsen, glad, arg, sårad, lycklig, kär, förtvivlad, som alla andra. Men jag tänker mer än jag känner.
När jag läser vad jag skriver här kan jag komma på mig själv med att tänka "Oj, vad ledsen jag måste vara/ha varit."
Så nu vet ni det. Sån är jag.
I verkliga livet.
2006-08-07
Ofrivilligt barnlös
Funderar ibland över om det är det jag är; ofrivilligt barnlös. I någon mån fanns det någon slags frivillighet i det hela för min del. För att välja livet var jag tvungen att välja infertilitet. Å andra sidan var det ju ett icke-val. Vem säger "Nä, jag tror jag struntar i det där med cellgiftsbehandling" när man får höra att det med största sannolikhet kommer innebära att man inte kan få biologiska barn?!?
Det blir inte många barn gjorda om man är död heller, så att säga.
För mig är det värsta jag någonsin varit med om att få cancer. Hela livet vänds upp-och-ner när man som 23-och-ett-halvt-åring får höra att man utan behandling har några veckor kvar... Det gör ont i själen. Behandlingarna trasar sönder kroppen. Det är en fruktansvärd resa.
Jag fick livet tillbaka. Det gjorde resan värd alla besvär. Men jag skulle inte önska någon en bljett på det tåget.
För mig är barnlöshets-sorgen en del av sjuk-sorgen. På ett sätt underlättar det. Att få livet tillbaka är värt mycket. Samtidigt kan det ibland göra sorgen dubbel; jag fick cancer och är infertil.
Jag kan känna igen mig i andra barnlösas kris. När man tappar fotfästet och allting gungar till. Jag känner igen mig i andras enorma längtan efter barn. Men jag känner inte alltid igen deras sorg. Kanske för att det känns lite förbjudet att sörja barnlöshet när man borde vara tacksam över livet.
Tro mig, jag är tacksam över att jag fått alla dem här extra åren, men ibland undrar jag lite vad jag ska med dem till om det inte blir några barn.
Ibland alltså.
För det mesta är jag en person som är rätt glad och nöjd att jag vaknade den här morgonen också.
Det blir inte många barn gjorda om man är död heller, så att säga.
För mig är det värsta jag någonsin varit med om att få cancer. Hela livet vänds upp-och-ner när man som 23-och-ett-halvt-åring får höra att man utan behandling har några veckor kvar... Det gör ont i själen. Behandlingarna trasar sönder kroppen. Det är en fruktansvärd resa.
Jag fick livet tillbaka. Det gjorde resan värd alla besvär. Men jag skulle inte önska någon en bljett på det tåget.
För mig är barnlöshets-sorgen en del av sjuk-sorgen. På ett sätt underlättar det. Att få livet tillbaka är värt mycket. Samtidigt kan det ibland göra sorgen dubbel; jag fick cancer och är infertil.
Jag kan känna igen mig i andra barnlösas kris. När man tappar fotfästet och allting gungar till. Jag känner igen mig i andras enorma längtan efter barn. Men jag känner inte alltid igen deras sorg. Kanske för att det känns lite förbjudet att sörja barnlöshet när man borde vara tacksam över livet.
Tro mig, jag är tacksam över att jag fått alla dem här extra åren, men ibland undrar jag lite vad jag ska med dem till om det inte blir några barn.
Ibland alltså.
För det mesta är jag en person som är rätt glad och nöjd att jag vaknade den här morgonen också.
Slut på semestern
Jag vet att vi pedagoger har oförskämt lång sommarledighet, men det känns likförbaskat trist att behöva masa sig till jobbet igen. Just nu ångrar jag lite att jag tagit på mig det uppdrag som gör att jag är här flera dagar innan mina kolleger.
Å andra sidan är jag inte hemma och kollar e-posten varannan kvart för att se om den där förb... kommunen jag bor i ska ha hört av sig. Eller ja, kommunen är väl, om man ska vara noga, alla människor som bor inom samma geografiska område som jag. Och de behöver ju inte höra av sig allihop. Det räcker med att en enda människa på socialförvaltningen ger oss ett livstecken.
Jag har aldrig haft så värst mycket tålamod. Det har jag faktiskt inte.
Å andra sidan är jag inte hemma och kollar e-posten varannan kvart för att se om den där förb... kommunen jag bor i ska ha hört av sig. Eller ja, kommunen är väl, om man ska vara noga, alla människor som bor inom samma geografiska område som jag. Och de behöver ju inte höra av sig allihop. Det räcker med att en enda människa på socialförvaltningen ger oss ett livstecken.
Jag har aldrig haft så värst mycket tålamod. Det har jag faktiskt inte.
2006-08-05
Loppis
Idag har vi varit på loppmarknad och fyndat. Hittade lite julklappar till mor och syster. (Min senaste är att inte spara alla inköp till december utan samla på mig under året när jag hittar fina saker.)
Är mätt och belåten efter middag på en indisk restaurang vi inte provat tidigare.
Har bara tänkt på barn och adoption ungefär varannan timme.
Är mätt och belåten efter middag på en indisk restaurang vi inte provat tidigare.
Har bara tänkt på barn och adoption ungefär varannan timme.
2006-08-04
Små och stora saker
Vi har fått svar från någon som ska skicka vidare mailet till någon som kanske kan svara på varför vi inte fått något svar än.
Sydkorea stoppar sina internationella adoptioner. Korea har aldrig varit aktuellt för oss, men jag förstår att de som har ansökningar där sitter med hjärtat i halsgropen just nu. Tänk att behöva börja om... Samtidigt är det ju ett steg i rätt riktning för Sydkorea.
I idealvärlden behöver inga barn adopteras.
Sydkorea stoppar sina internationella adoptioner. Korea har aldrig varit aktuellt för oss, men jag förstår att de som har ansökningar där sitter med hjärtat i halsgropen just nu. Tänk att behöva börja om... Samtidigt är det ju ett steg i rätt riktning för Sydkorea.
I idealvärlden behöver inga barn adopteras.
2006-08-03
Mail igen
Nu har jag mailat kommunen igen. Det måste ju finnas någon människa där som kan svara på om vår ansökan har kommit fram i alla fall.
Ute regnar det.
Ute regnar det.
Torsdag 3 augusti
Har bestämt mig för att försöka skriva någonting varje dag. Just nu hoppar tankarna fram och tillbaka. Det är tjocka, gråa, moln utanför mitt fönster och om det inte vore för de gröna karten på äppelträdet skulle jag tro att det var mars. Eller i alla fall april.
Man borde kanske "marknadsföra" sin blogg mer så att den blev mer interaktiv...
Ska jag ge min styvmamma adressen hit?
Vi borde kanske prövat äggdonation istället. Inte för att jag nödvändigtvis måste bli gravid, men det går fortare. Vi vet redan att vi får göra det. Eller så kanske det inte alls går fortare. Det kanske är mycket längre köer nu än när jag pratade med den där läkaren för flera år sedan.
Varför tänker jag på äggdonation när vi redan har bestämt oss? Tänk om mitt barn som, förhoppningsvis, väntar på mig någonstans i världen visste att jag ibland blir så less på att vänta att jag funderar på att avstå.
Undrar om vårt barn redan är fött?
Varför kan inte den där jädrans handläggaren höra av sig snart? Vi bor trots allt i en snabb kommun?
Varför handlar all adoptionslitteratur om problem? När ska jag få läsa något om glädjen att bli adoptivförälder?
Ska man åka till gymmet idag också kanske...
Det kanske är dumt att hålla på att tänka på ett barn man kanske aldrig får precis varenda dag.
Vi borde klippa gräsmattan och undrar om bärbuskarna kommer överleva och jag kanske borde sluta knappa in den här inre monologen nu och väcka min älskade och äta frukost och göra något av den här dagen istället. Och nej,
det är inte mars.
Man borde kanske "marknadsföra" sin blogg mer så att den blev mer interaktiv...
Ska jag ge min styvmamma adressen hit?
Vi borde kanske prövat äggdonation istället. Inte för att jag nödvändigtvis måste bli gravid, men det går fortare. Vi vet redan att vi får göra det. Eller så kanske det inte alls går fortare. Det kanske är mycket längre köer nu än när jag pratade med den där läkaren för flera år sedan.
Varför tänker jag på äggdonation när vi redan har bestämt oss? Tänk om mitt barn som, förhoppningsvis, väntar på mig någonstans i världen visste att jag ibland blir så less på att vänta att jag funderar på att avstå.
Undrar om vårt barn redan är fött?
Varför kan inte den där jädrans handläggaren höra av sig snart? Vi bor trots allt i en snabb kommun?
Varför handlar all adoptionslitteratur om problem? När ska jag få läsa något om glädjen att bli adoptivförälder?
Ska man åka till gymmet idag också kanske...
Det kanske är dumt att hålla på att tänka på ett barn man kanske aldrig får precis varenda dag.
Vi borde klippa gräsmattan och undrar om bärbuskarna kommer överleva och jag kanske borde sluta knappa in den här inre monologen nu och väcka min älskade och äta frukost och göra något av den här dagen istället. Och nej,
det är inte mars.
2006-08-02
Trist
Jag har insett att om jag ska hålla mig till enbart adoptionen så kommer den här bloggen bli ganska tråkig. För det är tråkigt att adoptera. Långtråkigt. Man bara väntar och väntar och väntar på en massa saker; att få gå utbildning, att få börja utredas... ...de som kommit längre än oss väntar dessutom på att få skicka ansökan, bli godkända, få barnbesked, få resebesked, få åka till sitt barn...
För vissa är väntan längst i den fas vi är i nu - att få bli utredda. För andra är det väntan efter att ansökan skickats till landet de vill adoptera ifrån som är segast. Det beror på vilken kommun man bor i och vilket land man vill/kan adoptera ifrån.
När jag tänker att det kanske tar 2 år innan vi träffar vårt barn så känns det inte så farligt. 1 år går ruskigt fort; det är klart vi grejar att vänta i 2.
Det är bara det att 2 år är mer än 700 dagar och det är de som är segast. De där förbaskade dagarna när man inte kan tänka på annat än att man längtar och vill att det ska hända något, vad som helst, nu, helst nyss.
Alla dagar är inte lika sega, men om man räknar på varannan så är det 365 dagars vånda. Eller mer.
Segt.
För vissa är väntan längst i den fas vi är i nu - att få bli utredda. För andra är det väntan efter att ansökan skickats till landet de vill adoptera ifrån som är segast. Det beror på vilken kommun man bor i och vilket land man vill/kan adoptera ifrån.
När jag tänker att det kanske tar 2 år innan vi träffar vårt barn så känns det inte så farligt. 1 år går ruskigt fort; det är klart vi grejar att vänta i 2.
Det är bara det att 2 år är mer än 700 dagar och det är de som är segast. De där förbaskade dagarna när man inte kan tänka på annat än att man längtar och vill att det ska hända något, vad som helst, nu, helst nyss.
Alla dagar är inte lika sega, men om man räknar på varannan så är det 365 dagars vånda. Eller mer.
Segt.
2006-08-01
Så här hade jag tänkt mig
Det skulle bli minst 3 barn. Jag har själv fyra syskon i två familjer så att det skulle bli många var en självklarhet.
När jag gick i nian hade vi barnkunskap. Då berättade jag att jag ville få mitt första barn innan jag fyllt 25. V, som gick i min klass, sa att så kunde man ju inte tänka, först måste man ju resa jorden runt, jobba lite och sedan skaffa sig en högskoleutbildning.
Men jag stod fast vid min åsikt.
När jag slutade gymnasiet började jag direkt med en 5-årig utbildning. Jag räknade snabbt ut att jag skulle var 24 när jag tog min examen. Det besvärade mig en aning att det nog inte skulle bli så mycket med det där "innan 25".
Under det som borde ha blivit mitt sista år på högskolan var jag nybliven sambo. Så här i efterhand kan jag inse att vi inte var så där väldans kära i varandra. Men det passade bra med fast sällskap just då. Jag och mina väninnor som också var i slutet av sina utbildningar hade pratat om att det var optimalt att jobba ett år efter examen för att få ihop lite föräldraförsäkringsdagar.
Jag skulle kunna bli mamma när jag var 25.
När vårterminen kom tog, inte helt oväntat, samboskapet slut. En månad senare fick jag veta att jag hade akut leukemi.
Ingenting är sig likt sedan dess.
Jag är lite vuxnare nu, lite mindre naiv, faktiskt mycket lyckligare, än då.
Jag har haft 8 år på mig att förlika mig med tanken att allt inte blir som man tänkt sig. 8 år att komma fram till att ett liv utan barn skulle kunna funka. 8 år att få en blir-det-så-blir-det inställning.
Men så träffar man kärleken och bestämmer sig för att göra ett försök. Då dyker plötsligt alla de gamla drömmarna och föreställningarna upp.
Sorgen lurar alltid någonstans i hjärtat.
Längtan kan ibland kännas oöverstiglig.
När jag gick i nian hade vi barnkunskap. Då berättade jag att jag ville få mitt första barn innan jag fyllt 25. V, som gick i min klass, sa att så kunde man ju inte tänka, först måste man ju resa jorden runt, jobba lite och sedan skaffa sig en högskoleutbildning.
Men jag stod fast vid min åsikt.
När jag slutade gymnasiet började jag direkt med en 5-årig utbildning. Jag räknade snabbt ut att jag skulle var 24 när jag tog min examen. Det besvärade mig en aning att det nog inte skulle bli så mycket med det där "innan 25".
Under det som borde ha blivit mitt sista år på högskolan var jag nybliven sambo. Så här i efterhand kan jag inse att vi inte var så där väldans kära i varandra. Men det passade bra med fast sällskap just då. Jag och mina väninnor som också var i slutet av sina utbildningar hade pratat om att det var optimalt att jobba ett år efter examen för att få ihop lite föräldraförsäkringsdagar.
Jag skulle kunna bli mamma när jag var 25.
När vårterminen kom tog, inte helt oväntat, samboskapet slut. En månad senare fick jag veta att jag hade akut leukemi.
Ingenting är sig likt sedan dess.
Jag är lite vuxnare nu, lite mindre naiv, faktiskt mycket lyckligare, än då.
Jag har haft 8 år på mig att förlika mig med tanken att allt inte blir som man tänkt sig. 8 år att komma fram till att ett liv utan barn skulle kunna funka. 8 år att få en blir-det-så-blir-det inställning.
Men så träffar man kärleken och bestämmer sig för att göra ett försök. Då dyker plötsligt alla de gamla drömmarna och föreställningarna upp.
Sorgen lurar alltid någonstans i hjärtat.
Längtan kan ibland kännas oöverstiglig.
Tidigt klimakterium
Det finns oerhört lite skrivet om för tidigt klimakterium. Man vet helt enkelt inte riktigt hur det påverkar kroppen att östrogenproduktionen upphör alldeles för många år innan den borde gjort det.
Det man gissar är att det nog inte är så bra att vara utan östrogen. Därför äter jag hormontabletter. Ett skäl till att äta dessa piller är att man är rädd att vi som drabbats av tidigt klimakterium har en ökad risk för att drabbas av benskörhet. (Min bentäthet har varit högre än genomsnittet när det testats så benskörhetsargumentet biter inte riktigt på mig.)
Ett annat skäl är, som min läkare uttryckte det, att man "vill ha det cykliska". Alltså, man ska ha mens en gång i månaden. Jag har frågat varför det är så viktigt, med tanke på att det bara är en konstgjord variant; jag har inte fått något svar på den frågan.
Jag äter snällt mina tabletter även om jag kan känna mig lite skeptisk till dem ibland. Mest för att ingen kan ge raka besked om vad de egentligen gör för skillnad. Helt enkelt därför att expertisen inte vet.
Min upplevelse är att jag gick upp i vikt, fick svullna vrister och fingrar, minskad sexlust och humörsvängningar efter att jag började med tabletterna. Men det kan ju vara så att det är besvär jag skulle fått oavsett. Det kanske skulle vara värre utan piller.
Vad vet jag. Jag vet inte ens om någon vet.
Det man gissar är att det nog inte är så bra att vara utan östrogen. Därför äter jag hormontabletter. Ett skäl till att äta dessa piller är att man är rädd att vi som drabbats av tidigt klimakterium har en ökad risk för att drabbas av benskörhet. (Min bentäthet har varit högre än genomsnittet när det testats så benskörhetsargumentet biter inte riktigt på mig.)
Ett annat skäl är, som min läkare uttryckte det, att man "vill ha det cykliska". Alltså, man ska ha mens en gång i månaden. Jag har frågat varför det är så viktigt, med tanke på att det bara är en konstgjord variant; jag har inte fått något svar på den frågan.
Jag äter snällt mina tabletter även om jag kan känna mig lite skeptisk till dem ibland. Mest för att ingen kan ge raka besked om vad de egentligen gör för skillnad. Helt enkelt därför att expertisen inte vet.
Min upplevelse är att jag gick upp i vikt, fick svullna vrister och fingrar, minskad sexlust och humörsvängningar efter att jag började med tabletterna. Men det kan ju vara så att det är besvär jag skulle fått oavsett. Det kanske skulle vara värre utan piller.
Vad vet jag. Jag vet inte ens om någon vet.
Nähä...
Inget brev som väntade på oss.
Mailade vår kontakt på kommunen alldeles nyss. Kom med en försiktig förfrågan om man kunde få veta hur det går.
Fick svar direkt. Autosvar alltså, hon är på semester i två veckor till.
Jaha.
Mailade vår kontakt på kommunen alldeles nyss. Kom med en försiktig förfrågan om man kunde få veta hur det går.
Fick svar direkt. Autosvar alltså, hon är på semester i två veckor till.
Jaha.
2006-07-29
Sol
Att vara paa broellopsresa aer underbart. Trist att den snart aer oever.
Det aer saa mycket jag vill skriva naer jag kommer hem. Och har aa ae och oe igen...
Det aer saa mycket jag vill skriva naer jag kommer hem. Och har aa ae och oe igen...
2006-07-17
Honey moon
Innan dygnet är slut har planet mot den soliga ö där vi ska fira bröllopsresa lyft.
Har för mig att jag läst någon gång att smekmånaden var till för att avla fram en arvinge så snart som möjligt.
Det kommer inte vi lyckas med.
Förhoppningsvis lyckas vår kommun med att vaska fram en handläggare under tiden vi är borta. Med tanke på att det inte är några väntetider i kommunen så känns det som att den här månaden varit väldigt lång...
Men nu är det sol, bad, mat, vin och kärleken som gäller!
Har för mig att jag läst någon gång att smekmånaden var till för att avla fram en arvinge så snart som möjligt.
Det kommer inte vi lyckas med.
Förhoppningsvis lyckas vår kommun med att vaska fram en handläggare under tiden vi är borta. Med tanke på att det inte är några väntetider i kommunen så känns det som att den här månaden varit väldigt lång...
Men nu är det sol, bad, mat, vin och kärleken som gäller!
Tack
För att ni finns och delar med er; alla ni som bloggar om barnlöshetseländet. Alla berättelser såväl ledsna som glada har fått mig att inse en sak:
Jag är inte ensammast i världen.
Jag är inte ensammast i världen.
2006-07-13
Kurskamrat
Igår träffade min man en av dem som gick föräldrautbildningen med oss. De hade fått sitt medgivande (godkännande av kommunen att man får ta emot ett barn för internationell adoption) i juni.
Tydligen går det fort i vår kommun när man väl får börja.
Vi har inte fått någon post alls under hela veckan. Det enda telefonsamtal som inte varit från någon vän/familjemedlem var när min man blev erbjuden att börja prenumerera på kalsonger.
Tydligen går det fort i vår kommun när man väl får börja.
Vi har inte fått någon post alls under hela veckan. Det enda telefonsamtal som inte varit från någon vän/familjemedlem var när min man blev erbjuden att börja prenumerera på kalsonger.
2006-07-11
Dumma kommentarer
Har tänkt lite sedan jag svarade på Tinas utmaning. På dumma kommentarer. Tror att det som sårar mig mest är när människor som vet att man inte kan få barn inte tänker efter; när de säger saker som de borde kunna räkna ut skulle kunna vara aningens sårande om de bara hade tänkt ett halvt varv...
Som min kollega. När hon i höstas berättade att hon väntade barn - sitt tredje - beklagade hon sig samtidigt över att planeringen av graviditeten inte blivit som hon och hennes sambo tänkt sig. Hon var ju tvungen att jobba någon månad in på vårterminen, de hade, av olika skäl, inte fått till det så att hon kunde bli gravid i "rätt" månad.
Men stackars dig då...
Om jag inte varit ofrivilligt barnlös så hade jag ändå tyckt att det var ett lyxproblem. Men jag hade nog inte blivit ledsen. Nu stod jag bara där och tänkte: "Men, du vet ju hur jag har det. Vad tänker du med?"
Som min kollega. När hon i höstas berättade att hon väntade barn - sitt tredje - beklagade hon sig samtidigt över att planeringen av graviditeten inte blivit som hon och hennes sambo tänkt sig. Hon var ju tvungen att jobba någon månad in på vårterminen, de hade, av olika skäl, inte fått till det så att hon kunde bli gravid i "rätt" månad.
Men stackars dig då...
Om jag inte varit ofrivilligt barnlös så hade jag ändå tyckt att det var ett lyxproblem. Men jag hade nog inte blivit ledsen. Nu stod jag bara där och tänkte: "Men, du vet ju hur jag har det. Vad tänker du med?"
Tinas utmaning
Det finns så många berättelser om barnlöshet, min är en. Därför känner jag mig utmanad av Tinas utmaning; jag vill ge mitt svar.
1. Hur länge har ni/försökte ni bli gravida?
Jag har inte alls försökt, eller hela tiden sedan 1999, beroende på om man är realist eller hoppas på mirakel... Jag har p.g.a. cytostatikabehandling ingen östrogenproduktion = inga ägg.
2. Vad är/var det jobbigaste med att inte kunna få barn?
Att ens idé om hur livet "skulle bli" kastas omkull; att tappa bort sig själv i en värld där alla förväntar sig att man ska skaffa familj. Rädslan för att bli ensam när man blir gammal.
3.Vilken är den mest idiotiska kommentaren/frågan ni fick under er barnlöshetsresa?
Det jobbigaste är att inse att människor omkring en inte kan förstå att det verkligen, verkligen, inte går att göra barn utan ägg. Folk kan fråga samma sak om och om igen, och det går alltid ut på att det borde väl liksom gå på nåt sätt...
Sedan är det många som tror att att "saken är biff" bara för att det finns något som heter äggdonation. Alla som befinner sig i IVF-världen vet hur mycket lidande det är för 35% chans att det blir något (tror att det är lite högre med donation än "vanlig" IVF?).
4.. Trodde ni att ni skulle ha svårt att få barn, eller kom det som en överraskning?
När jag fick veta var det ju i samband med att jag blev allvarligt sjuk, så visst det var en chockartad upplevelse. Min man visste innan vi blev ett par så han visste ju vad han valde. Därför gick det ganska snabbt för oss att välja väg. Ibland kan det kännas hårt att jag inte hade någon att dela den där första sorgen med.
5. Vilket tips skulle du vilja dela med dig av till andra som har svårt att bli gravida?
Se till att få veta så snart som möjligt! Bearbeta sorgen tillsammans med partner, familj, vänner och känsloproffs. Välj den väg som passar dig om du bestämmer dig för att du vill ha barn trots att det är svårt. Låt sorgen ta plats, men inte uppfylla hela ditt liv.
1. Hur länge har ni/försökte ni bli gravida?
Jag har inte alls försökt, eller hela tiden sedan 1999, beroende på om man är realist eller hoppas på mirakel... Jag har p.g.a. cytostatikabehandling ingen östrogenproduktion = inga ägg.
2. Vad är/var det jobbigaste med att inte kunna få barn?
Att ens idé om hur livet "skulle bli" kastas omkull; att tappa bort sig själv i en värld där alla förväntar sig att man ska skaffa familj. Rädslan för att bli ensam när man blir gammal.
3.Vilken är den mest idiotiska kommentaren/frågan ni fick under er barnlöshetsresa?
Det jobbigaste är att inse att människor omkring en inte kan förstå att det verkligen, verkligen, inte går att göra barn utan ägg. Folk kan fråga samma sak om och om igen, och det går alltid ut på att det borde väl liksom gå på nåt sätt...
Sedan är det många som tror att att "saken är biff" bara för att det finns något som heter äggdonation. Alla som befinner sig i IVF-världen vet hur mycket lidande det är för 35% chans att det blir något (tror att det är lite högre med donation än "vanlig" IVF?).
4.. Trodde ni att ni skulle ha svårt att få barn, eller kom det som en överraskning?
När jag fick veta var det ju i samband med att jag blev allvarligt sjuk, så visst det var en chockartad upplevelse. Min man visste innan vi blev ett par så han visste ju vad han valde. Därför gick det ganska snabbt för oss att välja väg. Ibland kan det kännas hårt att jag inte hade någon att dela den där första sorgen med.
5. Vilket tips skulle du vilja dela med dig av till andra som har svårt att bli gravida?
Se till att få veta så snart som möjligt! Bearbeta sorgen tillsammans med partner, familj, vänner och känsloproffs. Välj den väg som passar dig om du bestämmer dig för att du vill ha barn trots att det är svårt. Låt sorgen ta plats, men inte uppfylla hela ditt liv.
2006-07-06
Kvalifikationer
Igår hade brevlådan gått sönder. Det var dagens mest spännande händelse på postfronten.
På kvällen träffade jag ett gäng styvmammor. Det var grill och prat och underbar utsikt mot havet.
Två av kvinnorna väntar barn. Just igår var gravidmagar bara mysigt. Ibland har det varit outhärdligt. När, var, vem eller varför det känns går aldrig att avgöra i förväg. Sedan jag träffade Kärleken och vi började vår resa känns det inte lika ofta.
Det blev lite prat om att gå upp massor i vikt, om att inte känna igen sin kropp. Det där kan jag skriva under på. Fast för mig handlar det om klimakteriebesvär och hormonpiller och inte graviditet.
Tänkte lite på det när jag gått och lagt mig igår. Två veckor i månaden tål jag inte vitlök, mår illa på morgnarna, svullnar i hela kroppen, får större byst, blir lättirriterad... Det plus de här extra 15 kilona borde i högsta grad kvalificera mig som gravid, fast utan bebis då.
Kan man använda det som något slags merit när de gör hemutredningen?
På kvällen träffade jag ett gäng styvmammor. Det var grill och prat och underbar utsikt mot havet.
Två av kvinnorna väntar barn. Just igår var gravidmagar bara mysigt. Ibland har det varit outhärdligt. När, var, vem eller varför det känns går aldrig att avgöra i förväg. Sedan jag träffade Kärleken och vi började vår resa känns det inte lika ofta.
Det blev lite prat om att gå upp massor i vikt, om att inte känna igen sin kropp. Det där kan jag skriva under på. Fast för mig handlar det om klimakteriebesvär och hormonpiller och inte graviditet.
Tänkte lite på det när jag gått och lagt mig igår. Två veckor i månaden tål jag inte vitlök, mår illa på morgnarna, svullnar i hela kroppen, får större byst, blir lättirriterad... Det plus de här extra 15 kilona borde i högsta grad kvalificera mig som gravid, fast utan bebis då.
Kan man använda det som något slags merit när de gör hemutredningen?
2006-07-03
Ny vecka
Nähä. Inget idag heller. Roar mig med att leta intressanta jobb på ams istället.
Något ska man väl göra.
Något ska man väl göra.
2006-06-29
Levande ljus och rött vin
Man skulle kunna ha rätt skoj även utan barn. Eller rättare: Livet är förbaskat underbart som det är nu.
Om vi aldrig får barn behöver vi till exempel inte plocka undan golvljusstakarna i vardagsrummet.
Ingen av mina vänner med små barn verkar sitta uppe halva nätterna och dricka vin och prata om livet med sin älskade. De som är gravida eller ammar dricker inte vin alls. De äter inte ens gravad lax.
Det kan ju jag göra!
Om vi aldrig får barn skulle vi kunna satsa på att få grannskapets vackraste trädgård istället. Vi har många kvadrameter tomt att gräva, så, klippa...
Jag har inget emot mitt liv som det är nu.
Ändå känns det ju som att levande ljus och rött vin skulle vara lätt att avstå...
Om vi aldrig får barn behöver vi till exempel inte plocka undan golvljusstakarna i vardagsrummet.
Ingen av mina vänner med små barn verkar sitta uppe halva nätterna och dricka vin och prata om livet med sin älskade. De som är gravida eller ammar dricker inte vin alls. De äter inte ens gravad lax.
Det kan ju jag göra!
Om vi aldrig får barn skulle vi kunna satsa på att få grannskapets vackraste trädgård istället. Vi har många kvadrameter tomt att gräva, så, klippa...
Jag har inget emot mitt liv som det är nu.
Ändå känns det ju som att levande ljus och rött vin skulle vara lätt att avstå...
2006-06-28
Mardröm
I natt drömde jag att hemutredningen börjat. Konstigt nog genomfördes den i grupp; ungefär som föräldrautbildningen. En av de manliga deltagarna säger plötsligt att väntetiderna för Kina har ökat till 30, eventuellt 33 månader.
Kina är ett av få länder vars krav vi kan möta.
Jag grät och grät och försökte få min make att säga att det måste vara fel, att det fortfarande är 18 månaders väntetid.
I drömmen alltså.
När jag vaknade var det som vanligt. Lika mulet som igår och inte ett pip från kommunen. (Tror kötiden i Kina är ungefär som igår, men man kan aldrig så noga veta i den här världen.)
Kina är ett av få länder vars krav vi kan möta.
Jag grät och grät och försökte få min make att säga att det måste vara fel, att det fortfarande är 18 månaders väntetid.
I drömmen alltså.
När jag vaknade var det som vanligt. Lika mulet som igår och inte ett pip från kommunen. (Tror kötiden i Kina är ungefär som igår, men man kan aldrig så noga veta i den här världen.)
2006-06-24
Vi finns ju
Min man har två döttrar. De är i samma ålder som mina småsyskon så att kalla dem styvdöttrar känns lite märkligt.
För några månader pratade vi om adoptionen. Om rädslan att inte bli godkänd. Om att det jag skulle sakna utan barn var att få vara en familj.
"Men du har ju oss" sa den yngsta.
Man får ta emot kärlek där den kommer.
För några månader pratade vi om adoptionen. Om rädslan att inte bli godkänd. Om att det jag skulle sakna utan barn var att få vara en familj.
"Men du har ju oss" sa den yngsta.
Man får ta emot kärlek där den kommer.
Detta har hänt...
Ingenting.
Det är klart att det händer saker mest hela tiden, men på adoptionsfronten står det still. Här har man väntat, väntat och väntat på att få skicka iväg den där blanketten. Och så får man fortsätta vänta.
Någonstans fanns nog en naiv förhoppning att alla handläggare i vår kommun skulle släppa allt de hade för händer när vår ansökan kom. Att de skulle resa sig och vråla i kör: "Hurra, hurra! Äntligen! Här ska utredas så snart som möjligt! Yes!"
Fast det är säkert semestertider i den världen också. Och allt måste ju gå rätt och riktigt till och få ta tid. Men ändå.
Kollar brevlådan extra noga varje morgon; tänker att vi kanske fått ett besked som liksom gömt sig i något reklamblad eller så. Det enda jag hittat är lönebesked, räkningar och "Grattis på födelsedagen" från Yves Rocher.
Eller inte bara; farmor och faster skickar kort och brev med foton från bröllopet. Det värmer.
Ja, vad har annars hänt? Vi har ätit de första jordgubbarna och den första potatisen från vår egen odling.
Jag har lärt mig hur en Astillbe ser ut.
Det är klart att det händer saker mest hela tiden, men på adoptionsfronten står det still. Här har man väntat, väntat och väntat på att få skicka iväg den där blanketten. Och så får man fortsätta vänta.
Någonstans fanns nog en naiv förhoppning att alla handläggare i vår kommun skulle släppa allt de hade för händer när vår ansökan kom. Att de skulle resa sig och vråla i kör: "Hurra, hurra! Äntligen! Här ska utredas så snart som möjligt! Yes!"
Fast det är säkert semestertider i den världen också. Och allt måste ju gå rätt och riktigt till och få ta tid. Men ändå.
Kollar brevlådan extra noga varje morgon; tänker att vi kanske fått ett besked som liksom gömt sig i något reklamblad eller så. Det enda jag hittat är lönebesked, räkningar och "Grattis på födelsedagen" från Yves Rocher.
Eller inte bara; farmor och faster skickar kort och brev med foton från bröllopet. Det värmer.
Ja, vad har annars hänt? Vi har ätit de första jordgubbarna och den första potatisen från vår egen odling.
Jag har lärt mig hur en Astillbe ser ut.
2006-06-13
2006-06-08
Frimärke
Jag hade sparat ett frimärke i plånboken som jag hade tänkt klistra på kuvertet med blanketten. Vi använde det istället när vi skickade iväg anmälan-om-byte-av-ägare till Vägverket när vi köpte "ny" bil i veckan.
Så visar det sig att tanken läcker som ett såll om man tankar mer än 10 liter...
Det är ett tecken. Jag skulle inte använt det frimärket.
Eller så inbillar jag mig bara för att jag är så ruskigt trött.
Så visar det sig att tanken läcker som ett såll om man tankar mer än 10 liter...
Det är ett tecken. Jag skulle inte använt det frimärket.
Eller så inbillar jag mig bara för att jag är så ruskigt trött.
2006-06-03
Oro 2
Det är så mycket man kan oroa sig för när man (förhoppningsvis) ska bli förälder. Som blivande adoptivförälder verkar det finnas än mer. Åtminstone kändes det så när man gick föräldrautbildningen.
Jag oroar mig inte för att jag inte ska kunna älska mitt barn gränslöst. På något skumt sätt känns det som att jag gör det redan.
Den oro jag känner handlar om:
Adoption ur ett globalt perspektiv.
Internationella adoptioner existerar för att världen är orättvist ordnad. Så är det.När jag tänker på det får jag ångest så det gör ont i hela kroppen.
Därför försöker jag låta bli att tänka på det, även om just det är ett nästintill omöjligt projekt...
Alla människor är inte lika mycket värda.
När man kliver in i adoptionsvärlden blir det så oerhört tydligt. Alla barn är inte lika önskade. Ljus hy är bättre än mörk.
Nä, det går inte att tänka på.
Grejen är den att man ibland får höra att det är så himlans fint att vilja ta hand om ett barn som annars skulle gå under på andra sidan klotet. Och förhoppningsvis är det sant för att just det barnet får en kärleksfull uppväxt och blir en lycklig och framgångsrik person.
Men man är ingen världsförbättrare bara för att man blir adoptivförälder.
Lärarbarn
När jag inte drabbas av världssmärta dyker det upp oro av mer vardagskaraktär. Jag är lärare. Min blivande man är lärare. Barn till lärare, kuratorer, psykologer etc har inte alltid fördel av sina föräldrars yrken. Det kan många gånger vara tvärtom.
Prestationsångest är bara förnamnet.
Föräldraledighet
Jag är på allvar riktigt orolig att jag ska tycka att det är dödstrist att vara mammaledig.
Faktum är att det nog är det jag oroar mig för mest.
Jag oroar mig inte för att jag inte ska kunna älska mitt barn gränslöst. På något skumt sätt känns det som att jag gör det redan.
Den oro jag känner handlar om:
Adoption ur ett globalt perspektiv.
Internationella adoptioner existerar för att världen är orättvist ordnad. Så är det.När jag tänker på det får jag ångest så det gör ont i hela kroppen.
Därför försöker jag låta bli att tänka på det, även om just det är ett nästintill omöjligt projekt...
Alla människor är inte lika mycket värda.
När man kliver in i adoptionsvärlden blir det så oerhört tydligt. Alla barn är inte lika önskade. Ljus hy är bättre än mörk.
Nä, det går inte att tänka på.
Grejen är den att man ibland får höra att det är så himlans fint att vilja ta hand om ett barn som annars skulle gå under på andra sidan klotet. Och förhoppningsvis är det sant för att just det barnet får en kärleksfull uppväxt och blir en lycklig och framgångsrik person.
Men man är ingen världsförbättrare bara för att man blir adoptivförälder.
Lärarbarn
När jag inte drabbas av världssmärta dyker det upp oro av mer vardagskaraktär. Jag är lärare. Min blivande man är lärare. Barn till lärare, kuratorer, psykologer etc har inte alltid fördel av sina föräldrars yrken. Det kan många gånger vara tvärtom.
Prestationsångest är bara förnamnet.
Föräldraledighet
Jag är på allvar riktigt orolig att jag ska tycka att det är dödstrist att vara mammaledig.
Faktum är att det nog är det jag oroar mig för mest.
Subscribe to:
Posts (Atom)
