Min vän, E, har många gånger beklagat sig över att folk som har barn bara klagar hela tiden. Det enda det pratas om är vaknätter, blöjbyten och det ofria livet. Enligt E.
Och alla är ju inte bombsäkert övertygade om att de vill ha barn. Tillhör man dem kan jag förstå om man inte blir så sugen om folk bara gnäller.
Så, detta är en utmaning till er, berätta för E (och mig) vad som är positivt med barn och föräldraskap.
Vi som tar oss igenom byråkrati och/eller medicinska behandlingar; vad förväntar vi oss när vi kommer ut på andra sidan? Vad är det vi kämpar för?
Och ni som lever med barn - egna och andras - vad är det de bidrar med, de små liven, som gör att livet faktiskt blir bättre än om de inte fanns?
Ska fundera själv till nästa inlägg.
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
6 comments:
*gapskaratt*
Om du frågar mig så är det väl bara de tidiga mornarna som är jobbiga... Annars säger jag som Mia Farrow, "Jag älskar att vara mamma, jag älskar moderskapet och allt som har med det att göra".
Att få vara gränslöst älskad och att få ge kärlek, att få hålla en liten hand i sin, att få upptäcka världen genom ett barns ögon, att få se dem utvecklas och växa. Lätt fråga men ack så svårt att få med allt på några rader:-)
Anette skrev det förra..och det här med..har tänkt lite till så här mitt i nattarbetet.
Det fränaste med att ha ett barn är att titta in i dess ögon och veta att: dig går jag i döden för. Den känslan har man bara för sina barn, därför måste mitt svar bli att det bästa med barn är att få uppleva den känslan. Barn är en gudagåva.
Som de andra skrev - att få uppleva den fantastiska kärleken som finns mellan barnet och en själv. Sen kan jag nämna tusentals moment i vardagen som är alldeles underbara som t ex att vakna av en blöt barnpuss och kramas hårt av små armar medan en liten röst viskar "ässkar dig mamma" eller att komma hem trött från jobbet och mötas i dörren av en liten tjej som skriker av glädje "min mamma, min mamma"... Allt jobbigt (som faktiskt inte är speciellt mycket alls) bleknar...
Varje ålder har sin charm. Min mamma säger fortfarande att "det här är bästa åldern" (jag är 35).
Och jag håller med! Små bäbisar i all ära men för varje år som går så blir det bara en större och djupare känsla för sitt barn, i takt med att h*n utvecklas. Det blir bara bättre!
Tänk dig den varma känslan du har för din bästa kompis, gångra med tre - och där har du känslan som växer i takt med att barnet blir en egen person med tankar och reflektioner. Stolthet och respekt - två underbara känslor att få känna för en annan person. *jag tycker det är viktigt att komma ihåg att man inte äger ett barn*
Jag håller fullständigt med alla er som skrivit innan - precis det där är det underbara med att ha barn. Och det blir bara bättre och bättre, det är det som är så fantastiskt!
Att få privilegiet att följa med en liten varelse helt från början, att vara där när hon lär sig alla saker, upptäcker världen, är ledsen och glad, blir den mänska som man inte hade nån aning om att man har saknat så innerligt förrän hon äntligen är där med sin helt egen personlighet och sin egen syn på livet och allting. Det är så mycket bättre än jag någonsin fantiserade, och min son är tusen gånger mer härlig och underbar än jag någonsin hade kunnat inbillat mej, just för att han är den han är.
Det är jobbigt också, men vad är väl inte jobbigt? Att leva är jobbigt. Det är genom utmaningarna som man utvecklas, annars kunde vi väl lika gärna leva i koma hela våra liv från början till slut och bara få i oss lyckopiller. Just för att det är jobbigt ibland kan man uppskatta dom där härliga underbara stunderna när man gosar på morgonen i sängen eller hör ett litet "jag älskar dej mamma!".
Folk som har jobb bara klagar hela tiden. Också. det betyder ju inte att de inte vill ha jobb. Vi gillar helt enkelt att beklaga oss lite. Ibland kan klagovisorna vara ett sätt att hitta lösningar, att ventilera oro (duger jag? duger det jag gör?) - och ibland är det bara socialt chitterchatter. Genom gemensamma, besvärliga upplevelser kommer vi närmare varandra.
Vad är barn bra för? Den ömsesidiga kärleken, tror jag. Lyckan i att det är MITT barn - inte för att jag äger henne, utan för att vi för evighet kommer att vara sammanbundna. Och det handlar inte om blodsband, utan om att hon är min dotter, jag är hennes mamma - så är det bestämt, på ett eller annat sätt, och inget kan liksom ändra det. Så abstrakt är det, en känsla "bara", inget konkret som att hon tryggar min pension eller nåt.
Att moderskapet sen inkluderar en massa annat - oro, ångest, frustration, otillräcklighet, sårbarhet - ja, så är det ju. Med den ovillkorade kärleken följer också den stora skräcken att förlora den. Innan man får ett barn att för alltid skydda har man aldrig varit orolig på riktigt. My god, en helt ny värld öppnade sig... :o/
Post a Comment