Olidligt

Blä.

Organisationen brukar alltid svara så kvickt med några rader om att läget är si eller så.

Men de har väl höstlov eller nåt.

Kön

Alltså så här är det: Jag har ingen aning om hur många BB som kommit den senaste tiden, men jag vet att det kommit.

Sedan kan det betyda allt eller inget för oss.

Det är nämligen ingen strikt turordning i kön. Vi skulle kunna vara sist och ändå vara nästa par som får BB. Det beror på vad man har för medgivande.

Ofta är det, som jag förstått det, åldern som spelar roll. Vi har t.ex. en medgivandeålder "ej fyllt 3 år". Om vi var sist i kön och alla före oss hade "ej fyllt 2 år" i sitt medgivande; då skulle vi ju vara 1:a om det kom en 2-åring som behövde familj.

Hänger ni med?

Så att det trillar in BB behöver inte påverka vår väntetid. Det kan ju vara någon efter oss i kön med ett annat medgivande som liksom "gått om".

Tycker själv att det är svårt att fatta hur allt funkar ibland...

Suck

Just nu är jag bara så irriterad på att jag skickade iväg det där jäklarns mailet. Det är så svårt att koncentrera sig på nånting överhuvudtaget när man bara väntar på svar.

Och på Organisationen sitter de väl och tänker att det ju inte kan vara så värstans bråttom att maila mig. De har väl helt enkelt inte så mycket nytt att berätta.

Men jag skulle bli väldans glad om de hörde av sig och berättade att det inte finns nåt att berätta...

Inget mail

Men jag råkar veta att det ramlat in ett och annat BB senaste tiden.

Varmt GRATTIS till er!

Sedan kan jag ju inte låta bli att tänka på att det innebär att vi ju tar oss upp i kön...

Det piper till

i datorn varje gång jag får ett nytt mail.

Och fast det inte pipit en enda gång sen jag mailade Organisationen måste jag givetvis kolla inkorgen varannan minut.

Och jag vet ju att när jag väl får svar så lär inget nytt ha hänt som revolutionerar min tillvaro.

Ibland är adoption lite väl spännande...

Äsch

Det finns säkert de som ringer varje dag.

Så ett till mail från oss måste väl funka.

Att maila eller inte maila

v. 40 gjorde jag en notering i kalendern: "Org. nr 6". Det var då jag senast mailade Organisationen för att se hur vi låg till i "kön".

Då bestämde jag mig för att kontakta dem tidigast efter en månad. Vill ju inte vara en hyper-nervös blivande adoptivförälder som terroriserar med mail varje dag.

Jag VET ju att det tar tid.

Men nu är ju den där månaden nästan gått... Jag har vissa indikationer på att det inte hänt mycket sen mitt senaste mail.

Fast... Jag vet ju inte...

Hm.

Alltså,

man ska inte tolka föregående inlägg som att det bara är 12 dagar kvar. Det kan lika gärna vara ett halvår.

Men det pirrar ordentligt i magen nu kan jag säga...

Svindlande tanke

Jag vet ett par, som när de hade väntat lika länge som vi gjort nu, bara behövde vänta 12 dagar till innan de fick barnbesked.

Räknaren längst ner på sidan...

...säger att det är över 6 månader kvar tills vi är hemma med vårt barn.

Jag tror att vi numera bara har 4 par före oss i "kön".

BB före jul känns plötsligt inte omöjligt.

Eller i januari kanske.

Vilket ju inte är om dryga sex månader vad jag vet...

Men, men, inget är ju säkert i den här branschen så jag låter räknaren ticka på som den gör.

Igår

Var det 5 månader sedan ansökan landade i Etiopien.

Jag erkänner

Just nu tycker jag inte alls att det är kul att vänta barn.

Hela den här adoptionsgrejen verkar ha utlöst någon slags livskris.

På allvar.

Alltså, vi snackar om tjejen som blir irriterad om nagelborsten ligger åt fel håll på handfatet, som får panik som någon ändrar en mötestid, som alltid säger nej i förväg när maken vill göra något som inte ingår i "ursprungsplanen", som ser att någon flyttat prydnadssakerna i fönstret, som vill att julen alltid, alltid ska vara likadan.

Vi pratar om mig.

Jag som måste anstränga mig för att komma över min förändringsnoja...

Jag, som sorterar knivar och gafflar och glas och skålar så att de står exakt likadant som jag ställde dem förra gången.

Vi pratar om mig.

Jag som tycker att sånt här så svårt.

JAG står på tröskeln till mitt livs största förändring.

Bli förälder.

Vem tusan blir jag då?

Näe, jag tycker inte alls att det är skoj just nu.

Sorry, älskade, älskade barn.

Återhämtning

Måste hämta tillbaka mig själv

Snubblade till och sen

var jag bara borta

Kanske, kanske,

om jag ligger alldeles, alldeles stilla

under den här filten

I hörnet, i soffan, i mörkret

Kanske kommer jag tillbaka då

Från var jag nu

är nånstans

Nyförälskad

Jag tror att jag håller på att bli kär

igen

i min man.

Det är inte en romantisk bubblande rosa nyförälskelse.

Mer att se någon med nya ögon.

Nya ögon som ser det man redan visste.

Som man kanske glömmer bort att se ibland.

Oroande information

Igår fick jag information som skakade om mig rejält. Etiopien ska tydligen inte längre godkänna kvinnor som har någon form av sjukdom.

Jag har inte forskat vidare i detta och tänker inte göra det heller.

Jag sörjer bara med dem som plötsligt måste tänka om.

Jag och mina man har båda två tjusiga friskintyg. Våra papper befinner sig i Etiopien och det är bara 5 par före oss. Organisationen skulle aldrig låtit oss skicka vår ansökan om de inte var övertygade om att vi inte skulle godkännas (även om det givetvis har hänt att par fått avslag ändå.)Nya regler brukar aldrig gälla retroaktivt.

Det finns inga rationella skäl till att oroa sig.

Så jag tänker förutsätta att allt är som det ska och att det bara är en tidsfråga tills jag blir mamma.

Men ändå. Hjärtat stannade till. Bara tanken på att tvingas börja om fick mig att tappa andan. Jag har ju varit sjuk. Tänk om det plötsligen skulle börja spela roll.

Bara tanken fick tillvaron att svaja en stund.

Uppdatering

Imorse sa jag till kollega-tillförordnad-chef-chefen att jag tyckte att det blev lite fel igår. Att jag självklart kommer besluta helt själv när och för vem jag berättar.

Problemet är att h*n tillhör kategorin människor som tar allt man säger som kritik och därför måste ägna en lång stund att försvara sig så fort man hävdar en annan åsikt.

Så då måste man stryka medhårs för att h*n inte ska se orolig ut.

Är egentligen inte alls i skick för att hålla på med sånt.

Men, men, nu är det sagt.

Och snart ska här basuneras! Fast jag tror jag kommer köra smygvarianten och droppa lite för någon enstaka till att börja med. Bara för att pröva hur det känns.

Egentligen är det ju så dumt så man storknar att be någon vara tyst till BB. Man skulle väl knappast råda en höggravid kvinna att påstå att hon har ätit lite väl mycket...

Pust.

Tillägg

Om du var den nya närmsta-chefen skulle det kunna vara så att din kollega och tillförordnad-chef tycker att du ska hålla klaffen så länge som möjligt för att inte oroa medarbetarna.

Medan du själv börjar tycka att det är outhärdligt att låtsas som ingenting när du praktiskt taget är höggravid.

Fast du inte är det. För du väntar barn från ett annat land så du skulle kunna mörka tills du kom hem från resan.

Du kanske förstår din kollega-chef samtidigt som du känner att du på det här sättet verkligen, verkligen, blir snuvad på hela vänta-barn-tiden.

Och det känns kanske inte så bra.

För dig,

eller mig då, som det ju faktiskt handlar om.

Att berätta

Alltså tänk er att det var så här:

Du jobbar på ett ställe och får en ny närmsta-chef. Det händer sådär lagom före semestern att du inte riktigt, riktigt hinner märka att du fått en ny chef förrän sommaren är slut och verksamheten drar igång igen.

Nånstans under sommaren får du veta att chef-chefen ska sluta. Så hela långa hösten kommer du ha en ledning som består av en person mindre än du trott. Men det kanske känns ok; tillförordnad-chefen kan verksamheten, en närmsta-chef för en annan avdelning är gammal i gården, gruppen förstärks med en halvtidare och din fortfarande rätt nya närmsta-chef verkar väl ok.

Fast det är klart, lite svajigt är det ju med interimistiska lösningar. Och vem vet när man får en ny chef-chef egentligen.

När, i denna situation, skulle du vilja veta att din nästan-nya närmsta-chef tänker jobba halvtid i sisådär ett år för att h*n ska bli förälder?!?

a) Så sent som möjligt, orkar inte oroa mig för en sak till.
b) NU! Helst nyss. Jag måste förbereda mig.
c) Några månader innan det är aktuellt.
d) Det är okej om h*n berättar det när det är dags.

Höstborta

Idag skiner solen, det är varmt och alla är glada.

Själv har jag suttit som förlamad framför datorn mest hela dan. vilket ur jobbsynpunkt inte spelar nån som helst roll. Jag hinner gott och väl det jag ska göra.

Det är bara lite jobbigt att vara höst-sänkt och inte orka tänka en rak tanke. Inte för att jag orkar några krokiga heller, men ändå, ni fattar.

Jag vill bara vara hemma och sova.

Tills i maj ungfär.

Hoppsan

Nu var det visst bara 5 par före oss i kön.

Som ju inte är en strikt sådan, någon som är efter, men som har ett annat medgivande kan gå före.

Men ändå.

Delad föräldraledighet - samtal med en adoptivförälder

För mig finns inget alternativ. Man delar på föräldraledigheten. Vi har vänner som delat 50/50 hela tiden, dvs jobbat deltid. Och det tycker vi verkar bra.

Så berättar jag det för en person som är adoptivförälder. Och tydligen är det väldigt svårt för vissa kvinnor att ta in att en annan kvinna faktiskt inte kommer vara mammaledig 100% hela tiden.

- Men, så är det ju det här med anknytningen...

Ah! Det är ju därför vi ska dela på det pappskalle! För att ungen ska kunna knyta an till båda sina föräldrar. Och ja, vi vet, vi vet, vi vet, att vi inte vet vem det är vi kommer få träffa och att saker och ting kan bli nåt helt annat än det man tänkte sig

- Men, det är ju bara en gång i livet kanske. Du kanske kommer känna att du bara måste vara hemma på heltid.

Jepp. Eller så känner min man så. Eller båda. Och då är det lika bra att vi delar. Eller så måste vi vara hemma båda två samtidigt längre än vi tänkt oss. Typ.

Fast inte säger man nåt inte. Berättar att sett ur mitt perspektiv så ser saker annorlunda ut. Och att vi väljer vår väg för att vi tror att det är bäst för oss; dvs oss föräldrar och vårt barn.

Och i mitt stilla sinne undrar jag, som alltid, varför ingen ens frågar min man om hur han ska göra med sin föräldraledighet...

Och, hemska tanke, kanske kommer jag få ta en massa skitsnack bakom ryggen och ifrågasättande av mig som person den dagen mina medarbetare för koll på läget.

Blä.

Terapi

En nackdel: Man kan inte längre använda sina vanliga strategier utan blir tvungen att titta på vad som finns där inne.

Antar att det är meningen.

Antar att det så småningom ska leda till att man blir mindre trasig.

Men ibland känns vägen verkligen inte som målet.