Gener

Jag tillhör förvisso dem som inte har så mycket till övers för biologistiska resonemang om män och kvinnor. Kön sitter mer i kulturen än "i hjärnan" som det hetat de senaste dagarna.

När man ska (ser ni jag skrev "ska", inte "vill", har det hänt något i skallen på mig?) adoptera faller det sig ändå naturligt (!) att man funderar en del över gener och deras eventuella betydelse.

Till exempel så ska män vara lite mer skeptiska till sin (biologiska) avkomma än kvinnor. Detta för att mannen, till skillnad från kvinnan, aldrig kan vara säker på att det faktiskt är han som avlat barnet ifråga. Därför är bebisar, i teorin alltså, mer lika pappan än mamman när de är alldeles nya. För att pappan inte ska slå ihjäl ungen vid första bästa tillfälle är väl tanken, gissar jag.

Jag vet inte riktigt vad jag tror om det där.

Funderade ett tag på om den där "stenåldersteorin" skulle kunna förklara varför en del män är skeptiska till adoption. Fast jag har avfärdat den hypotesen. Det borde ju vara lättare för stenåldersmän att adoptera. Då kan de ju vara helt säkra på att de och kvinnan är föräldrar på lika villkor. De behöver inte klubba ungen som straff för att mamman kanske slarvat runt s.a.s.

Dessutom finns det kvinnor som är lika skeptiska till att adoptera.

För egen del har jag ju vetat så länge att jag inte kommer dela gener med mina eventuella barn. Det jag kunde sörja med anledning av det var känslan jag har när jag konstaterar att jag har samma miner som pappa, att jag blir mer och mer lik mamma, att syrran och jag var så lika som barn, att jag på vissa kort är ganska lik brorsorna.

Men så insåg jag att jag ju går likadant som min styvpappa, att jag ärvt en hel del beteenden från min styvmamma, att syskonen och jag bara delar gener till hälften, men att vi ändå kan vara väldigt lika i flera avseenden.

Och kärleken till styvföräldrar och "halvsyskon" (tycker inte om ordet, de ser så hela ut mina syskon när jag tittar på dem) har växt fram någonstans utanför våra kroppar. Den är självklar men inte genetisk.

Jag och mitt barn kommer med stor sannolikhet inte dela hår- och hudfärg, mina ögon, ja, hela jag kommer kanske se bleka ut i jämförelse. Men kanske kommer mitt sätt att skratta, den-där-grejen-jag-gör-med-ögonen eller mitt sätt att prata med händerna vara något som barnet ärver. Förhoppningsvis delar jag inte med mig av ovanan att gnissla tänder. Har barnet tur ärver det sin pappas sätt att gå och inte min rygg-problem-stil. Kanske kommer barnet dela sätt att tänka, tycka och känna med sina äldre systrar.

I sitt genbagage kanske vårt barn har med sig egenskaper som kommer ärvas av mig, pappan och systrarna.

Just som det är i alla familjer.