Så satt jag där igår igen då. I samma stol som sist. Och berättade mitt livs historia.
Som väntat fastnade vi rätt länge vid min sjukdom. Något man lär sig när man haft cancer är att det är en berättelse som folk gillar. Tror att det är lite som att titta på skräckfilm; hua, läskigt, men puh! det handlar inte om mig...
Det är ju den hittills mest livsavgörande händelsen jag varit med om; så det är klart, jag berättar så gärna.
Något jag tänkte på efteråt var dock att det kanske blir en lite trist personbeskrivning av mig. "Hennes föräldrar skilde sig. Sedan gick hon i skolan. Så fick hon cancer. Och nu jobbar hon som lärare och vill ha barn."
Maken fick ju berätta att han tycker om att laga mat, sjunger i band, älskar musik, gillar att idrotta, jobba i trädgården umgås med döttrarna...
Vet inte riktigt om jag framstår som en person med några som helst intressen överhuvudtaget...
Fast jag hann nog berätta mer än vad jag kommer ihåg. Och det kanske inte är så konstigt att man ställer med frågor om livshotande sjukdomar än fritidsintressen.
I slutet halkade vi in på ett samtal om adoption ur ett samhällsperspektiv, men också om tonåren och de svårigheter det kan innebära att vara adoptivförälder.
Och så kom klassikern: Det tonåriga adoptivbarnet som vrålar "Du är inte min riktiga mamma". (Aldrig pappa, alltid "inte min riktiga mamma".)
Repliken finns i nästan all litteratur om adoption jag har läst. Det verkar som att det ingår i "standardrepertoaren" för adopterade i tonårskris. Men stämmer verkligen det? Är det verkligen så att varenda adoptivbarn upplever det så? Och är det verkligen så att varenda adoptivmamma vacklar inför repliken?*
Jag kommer aldrig bli biologisk/genetisk mamma till ett enda barn. Men jag har alla avsikter att bli en riktig mamma. Det är inte förhandlingsbart.
---
Något som var rätt skönt var att höra "När man ska adoptera."
---
* Det är inte så att jag förnekar det faktum att adoptionen kan vara en orsak till att de existentiella funderingarna i tonåren kan bli svårare. Jag inser också att man kanske börjar ifrågasätta sitt föräldraskap om man möter ett barn i kris som förnekar en som förälder. Men jag tror också att alla barn är unika. Att alla situationer är unika.
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
2 comments:
Jag hade en hel del kontroverser med mina föräldrar i tonåren (inte helt ovanligt :)), men jag har aldrig sagt till mina föräldrar att de inte är mina riktiga föräldrar. De är de, oavsett om jag har tyckt att de har varit bra eller hopplösa, haft rätt eller fel eller varit snälla eller dumma.
Jag har både föräldrar och biologiska föräldrar. Båda är riktiga på olika sätt men inga är "oriktiga".
Skönt att höra. Behöver verkligen få lyssna till andras erfarenhter just nu.
Jag jobbar ju med tonåringar så man får ta del av många av deras funderingar kring livet. Den viktigaste frågan de ställer till sin omvärld är "Är jag älskad?" Och frågan kan ställas på många sätt; många gånger genom att testa var gränserna för andras kärlek går.
För mig är påståendet "Du är inte min riktiga mamma" en variant av samma fråga. Det jag hör är "Är du min riktiga mamma? Vill du vara det?"
Post a Comment