Man kan ju bli galen för mindre

Maken var och hämtade våra papper från NP igår.

Givetvis. Självklart. Naturligtvis.

Han hade gjort fel. (NP, inte maken.)

Och vi som behöver skynda, skynda, skynda iväg m papprena så slipper vi avgiftshöjningen.

Ett fel från NP som kan kosta oss nästan 10 000.

Vi var ganska arga min käraste och jag.

Imorse åkte maken dit och fick allt ordnat. Och som tur är så har han cykelavstånd till UD. Så vi slipper posten, luntan hamnar på nästa instans idag.

Så nu har vi helgen på oss att knäppa färdigt de där förbaskade bilderma, fixa passfoton och se till att detta + kopior på handlingarna går iväg till Organisationen innan måndag.

Två månaders segande närmar sig en hetsig slutspurt...

Nästan, nästan...

Vi var hos NP igår. Efter att ha tittat igenom instruktionerna från Organisationen och skrockat en stund så...

"Är det okej om ni hämtar dem imorgon?"

Alltså, en dag är väl inte hela världen, men man blir ju så trött.

Dessutom kommer vår seghet kosta oss nästan tio tusen eftersom att adoptionskostnaden höjs nästa vecka. Och vi lär ju inte komma in med några kompletta ansökningshandlingar innan dess, det lär vi ju faktiskt inte...

Suck.

Att adoptera är liksom inte skojigt varje dag...

Min nya chef

Jag har bävat en aning för att berätta om adoptionsplanerna för min nya chef. När, var, hur ska man göra det.

Idag sa jag det. Efter att ha varit anställd en vecka.

Chefen var bara aningens för glättig när han sa "Vad kul! Spännande!". Sedan pratade vi lite om tidsperspektivet och när han insåg att det nog inte handlar om redan nu till hösten försvann den där lilla, lilla rynkan mellan ögonbrynen.

Sedan ställde han frågan "Varför vill man ha barn egentligen?". Lite filosofiskt sådär. Vilket ledde till en oerhört intressant diskussion om normalitet och jämställdhet.

Och ofrivillig barnlöshet.

I slutet sa han att en del av lärarna verkar lite rädda när det ska berätta att de väntar barn. "Men det är ju en del av livet. Verksamheten går inte under om man är borta ett tag."

Jag hade förvisso redan ett positivt intryck, men efter idag, just nu, känns det så här:

Jag gillar min nya chef.

Foton

Att det ska vara så förbaskat svårt att få till de där bilderna.

Vi har jättefina bilder på makens döttrar, våra föräldrar mina syskon... Men de där "foton i hemmiljö, gärna när ni gör någonting" verkar stört omöjligt.

En närbild har vi lyckats få till.

Och varje dag säger vi att "imorgon tar vi några bilder utomhus så är vi klara sen".

Just detta imorgon verkar aldrig dyka upp...

Hur sjutton ska två som vi lyckas ordna passfoton - dessutom?!?

På onsdag...

...ska vi äntligen till Notarius Publicus! ("Måste det ha ett så fånigt namn?" undrade yngsta styvdottern...)

Och om vi bara lyckas knäppa en eller annan bild i trädgården i helgen så är det klart också.

Det är knappt jag tror det, men alldeles, alldeles snart är vi i klara med vår del i det här barninförskaffandet.

Den andra dejten

Ni vet, när man gör i ordning sig till den allra första dejten. När man konverserar, flirtar, försöker visa sig från sin allra bästa sida.

Då är knappast målet ett långt liv tillsammans.

Det man hoppas, önskar, tror, är att det ska bli


en andra dejt.


Så borde vi alltid behandla våra nära och kära.


Dofta lika gott.
Lyssna lika uppmärksamt.
Vara lika vackra.
Fråga lika nyfiket.
Berätta lika öppet.


Som när vi den där allra första gången, nervösa och pirriga, dejtade varandra.


Vi borde alltid handla så att våra nära vill träffa oss igen.

Aldrig ta någon för givet. Alltid med en förhoppning och en önskan om


den andra dejten.

Aaaargh!

Givetvis, självklart och absolut så var det ett jäklarns papper som inte var rätt.

Inte för att tiden spelar sån stor roll, det handlar om någon dag extra, men det är så hopplöst att aldrig blir klar med eländet.

Jag trodde de skämtade när de sa att det kunde ta 2 månader att få ihop en ansökan...


Och jag har visst inte skrivit nåt på så länge att jag helt missat att blogger börjat prata svenska...

Älskade barn!

Idag har det varit soligt, om än inte så varmt, här i vår stad. Men med mössa och halsduk på har det varit riktigt skönt.

Vi har tillbringat dagen i trädgården. Din ena syster har spelat strandtennis med sin kusin. Jodå, det går alldeles utmärkt att spela strandtennis i en villaträdgård i början av april! Din pappa har gödslat sitt älskade potatisland, flyttat fläderbuskar och krattat ut jord där den trasiga sandlådan stod.

Själv har jag grävt och grävt i den märkliga "högen" nere vid häcken. Förhoppningsvis kommer ogräset även i år blandas med några av de blommor jag försökt så.

För en stund sedan grillade vi korv och mashmallows. Egentligen var det lite för kallt för att sitta ute, men det kändes så mysigt att vara där tillsammans.

Din äldsta syster är på resa med sina vänner över helgen. Hon har ringt och meddelat att hon kom fram ordentligt.

Och hela långa dagen har jag längtat efter dig.

Vet inte vem du är, var du är, eller ens,

om du är.

Jag vet bara att under mitt hjärta växer kärleken till dig. Jag älskar dig så mycket redan, fast jag ännu inte träffat dig.

Och jag undrar så om du kommer välja att älska mig.

Barn väljer inte sina föräldrar. Att vara beroende och utlämnad till någon är inte detsamma som att älska.

Föräldrar väljer sina barn. Kanske inte vilket barn de ska få möta, men de väljer att de ska älska ett barn. Just det barn som kommer till dem.

Och jag undrar så om du kommer välja mig.

Först när du blivit den du ska bli kan du välja. Jag hoppas så att du när den dagen kommer tittar på mig och säger att "Jodå mamma, dig vill jag älska."

Och om det inte blir ditt val kommer min kärlek inte minska. Jag ska alltid älska dig, vem du än är, vem du än vill bli.

Kanske blir vi olika. Kanske blir du någon som går helt andra vägar än de jag skulle valt.

Jag hoppas att vi då kan se på varandra och förvånat säga att "Du liknar inte mig". Utan att det skrämmer oss. Jag önskar att våra olikheter blir något vi kan möta med glädje, nyfikenhet och uppriktigt intresse.

Du måste få bli den du ska bli.

Och jag hoppas att du aldrig känner tacksamhet för att jag valde dig. Kärlek, men aldrig tacksamhet.

Livet kommer ge dig mycket att vara tacksam över; men inte det, inte det att jag fick välja dig.

Det är jag som ska vara tacksam. För att jag en dag ska få möta dig och få någon att ge all den här kärleken som bara växer och växer och växer.

Älskade barn, jag längtar så efter att få veta vem du är och

vem du ska bli.

Alldeles utan att ljuga

kan jag nu berätta att jag postat kopior på alla papper till Organisationen.

Om de tycker det ser bra ut är det bara att boka tid hos NP.

Men det var väl själva...

Översättaren har lyckats byta namn på min mamma. Hennes namn förekommer på ETT ställe i hemutredningen, och på detta enda ställe lyckas man alltså göra fel.

Och det är såna där fel man inte kan låta vara.

Suck.

Så tar det då alltså ytterligare några dar.

Men jag är vid hyfsat gott mod ändå. Tror nog att vi ska få till det så att det är klart för UD nästa vecka.

Hoppas och tror.