Berättelsen om mig

Nästa vecka är det min tur att berätta om mig själv för utredarna. Senaste dagarna har det snurrat rejält i skallen. Jag är så van att berätta "berättelsen om när jag blev sjuk" för den har så många frågat efter.

Men min uppväxt, vad mina föräldrar gjorde, varför jag valt den utbildning jag har, intressen, gamla kärlekar.... Den berättelsen finns inte som en kronologisk historia i mitt inre. Det är lite mer pusselbitar här och där. Det är som att min hjärna försöker pussla ihop dem där delarna inför mötet på måndag.

Något som är oerhört tydligt är att det finns ett så tydligt före och efter i mitt liv. Livet både tog slut och började om när jag blev sjuk.

Nu måste jag ta reda på saker som vad min mamma och pappa jobbade med när jag föddes. Och så måste jag fråga (för tusende gången, jag glömmer alltid...) om det var -81 eller -82 som min pappa och styvmamma träffades.

I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad min mamma och styvfar jobbar med nu; exakt vilken "titel" de har. Så är det när ens föräldrar gör någon slags karriär.

Syrran jobbar på någon skola som jag hela tiden glömmer namnet på...

Vad ena brorsan läser just nu har jag ingen aning om.

Jag är helt enkelt usel på att komma ihåg sånt. Men jag vet ofta hur folk mår, vad de tänker och känner. Och jag brukar minnas exakt vad de sa sist vi pratade med varandra.

Men sånt ska inte med i utredningen. Där är titlar lite viktigare.



Om man någon gång tänker skriva sina memoarer ska man definitivt passa på nu!