En sak jag och min man uppmanats att fundera över och skriva ner är vilka överväganden vi gjort inför adoptionen. Har vi funderat på andra alternativ? Jag tror att formuleringen är nåt i stil med: Barnlöshet? IVF? Andra överväganden?
Något jag har upptäckt är att "gången" förväntas vara så här:
försöka få "hemmagjorda" barn -IVF - adoption.
För mig är inte adoption ett sista-hands-alternativ. Det är ett av de två alternativ jag har om jag ska kunna bli förälder. Inget av alternativen skulle göra mig till genetisk förälder till det barn jag eventuellt får.
Frågan jag fick ställa mig var hur viktigt det är för mig att försöka bli gravid. Ärligt talat vet jag inte. Att uppleva en graviditet verkar onekligen vara häftigt, spännande, fantastiskt. Att adoptera verkar onekligen bli häftigt, spännande, fantastiskt.
När jag läser om alla kvinnor och män i "IVF-svängen" som i sin längtan efter barn går igenom den ena ograviditeten efter den andra; då lider jag. Det känns som att de tvingas återuppleva den där första sorgen över barnlösheten om och om igen. Och den smärtan är enorm. Besvikelsen är total.
Därmed inte sagt att jag inte skulle göra det själv om det var den möjlighet jag hade att bli förälder.
För oss var adoption ett mer pragmatiskt än känslomässigt val. Det var 35% mot 100%. Det var det faktum att om vi ägnade år åt äggdonationer som kanske inte skulle lyckas så skulle kanske (den enligt lag förvisso obefintliga) åldersgränsen för adoption hinna passeras.
Äggdonation kändes som att satsa allt på ett alltför osäkert kort.
Och nu när vi väl bestämt oss finns inget alternativ. Mina tänk-om-jag-skulle-bli-gravid-fantasier slutar numera med hjälp-då-sviker-jag-ju-det-som-ska-bli-mitt-barn-tankar. Vårt barn kanske redan är fött. Det finns ingen återvändo nu.
Kanske, kanske, prövar vi äggdonation om vi vill skaffa syskon, för i den här bakvända världen vi lever i så får man nämligen vara äldre när man gör en sådan behandling än när man adopterar. I alla fall om man är man.
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
2 comments:
Jag tycker att ni väljer rätt. Hade jag fått börja om från början hade jag gått direkt på adoption. Nu kommer jag så klart att få världens bästa barn som jag inte vill göra ogjort på något sätt, men vägen hit har varit alldeles för jobbig och kantad av alldeles för många misslyckanden. När vi väl hade hoppat på kändes det omöjligt att stiga av, särskilt som alla läkare hela vägen var så säkra på att det skulle lösa sig på ett litet kick.
Adoptionsvägen känns oändligt lång och är säkert minst lika stressande, men den går i alla fall mer framåt än bakåt.
Folk har så mycket åsikter om allting. Det finns dom som tycker man ska ha prövat på allt "för så vet man att man har gjort allt för att få biobarn och behöver aldrig mer undra". Och så finns det dom som hoppar över den biten och går direkt till adoption och tycker att man inte alls ska pröva på en massa saker "i onödan".
Själv tycker jag att man ska göra som man själv tycker känns bäst, men inte fördöma andra som väljer på annat sätt. När vi gick vår kurs fanns där folk som tillhörde alla kategorier och i början var det lite sneda blickar till höger och vänster beroende på vem som snackade och om vad, men under kursens gång glömdes allt bort, för vi hade ju alla ändå nånting gemensamt - vi ville ha barn och vara familjer.
Lycka till med adoptionsprocessen! Hoppas det går fort och att ni snart får ert barn!
Post a Comment