Andra sidan

Aldrig har sorgen över barnlösheten varit större än när jag träffade min älskade, älskade make. Tidigare kunde jag rationalisera, intellektualisera och förtränga den. Men så träffade jag mitt livs kärlek och så ramlade plötsligt all denna LÄNGTAN över mig.

Det kändes orättvist och taskigt att vi var tvungna att gå via byråkrati, utredningar, tusen dagars väntan för att få det vi mest önskade oss:

Barn tillsammans.

Och så nu. Vi har inte ens fått det formella beslutet än. Ändå har jag känt ett sådant lugn de senaste dagarna. Längtan är inte mindre, men den är inte längre plågsam.

Kommer på mig själv med att le när jag ser små barn, bläddra bland barnböckerna på Åhléns rea, kolla extra på barnfilmer på stormarknaden och snegla på små gummistövlar på Indiska.

Det handlar om att vänta i kanske två år till. Just nu är tiden inget bekymmer. Jag väntar så gärna.

Sorgen över det barn som inte blev kommer alltid finnas kvar. Den antar andra former. Blir ett ärr att leva med. Bleknar betydligt bredvid lyckan över det barn som faktiskt blir.

Det här är ljuset på andra sidan.