Att välja

Läste Tinselflickans senaste inlägg och började fundera. Över allt man måste ta ställning till som ofrivilligt barnlös.

Ska man försöka ändå?

Vilken väg ska man välja?

Om kroppen funkar så kan man ju bara tuta och köra. Och ingen kommer ifrågasätta att man valde att skaffa hemmagjorda barn.

Ingen kommer undra varför man spenderar sin tid, sina pengar och sin energi på ett barn-projekt.

För det är ju naturligtvis naturligt.

När jag fick veta att cytostatikan med största sannolikhet skulle göra mig infertil var äggdonation inte tillåtet i Sverige. Alternativen var betala själv i Finland eller att adoptera.

Inget av alternativen lockade mig då. Just då kändes det som att jag hellre skulle leva utan barn. Jag funderade mycket på hur man kan leva med barn utan att ha egna. Syskonbarn, kusinbarn, kompisbarn.

Efter något år kom förslaget om att tillåta äggdonation, de flesta remissinstanser var för och det verkade som att det skulle gå igenom.

Då kändes det som ett alternativ för mig.

Så träffade jag Kärleken. Vi vill ha barn tillsammans. Helst nyss.

Donation eller adoption?

Beslutet var mer pragmatiskt än känslomässigt. Det var "kanske" mot med "största sannolikhet".

Det verkar vara lite skämmigt att inte vilja adoptera. "Det finns ju så många barn som behöver föräldrar." Som att ens barnlängtan inte räknas om man inte kan tänka sig adoption.

Varför ska just ofrivilligt barnlösa agera världssamvete? (Och varför är det ofta frivilliga föräldrar och alldeles fertila människor som talar om hur andra ska känna?)

En del i mig valde adoption av ideologiska skäl. Inte för att jag vill rädda världen utan för att det känns rätt att jag som behöver ett barn ska få möta ett barn som behöver föräldrar.

Därmed inte sagt att jag inte valt den "vanliga" vägen om det varit möjligt. Självklart hade jag det.

Men nu blev inte mitt liv så.

Det blev på ett annat sätt. Men det är fortfarande mitt liv och jag går den väg som passar mig.

Det önskar jag att alla fick göra.

Utan dåligt samvete.