Igår var det en person som sa åt mig att tillåta mig själv att "vara gravid". Jag har bara så förbaskat svårt att tro på det.
Nu är jag ju inte det minsta gravid i traditionell bemärkelse, men om vi leker med metaforen så känns det så här:
Jag har inte testat positivt än, men jag har flera "graviditetssymptom"; utredarna säger inte "om" de säger "när". Jag mår inte illa, har inte ömma bröst, har ingen utebliven mens. Men jag har två socionomer som säger saker som:
"Nu när du ska bli pappa igen."
"Har ni kommit så långt att ni funderat över hur ni ska göra med föräldraledigheten?"
Det vore ju faktiskt taskigt att säga så om de sitter där och tänker att "De där två knäppgökarna ska inte ha nåt medgivande inte." Eller hur?!?
Men jag vågar ändå inte riktigt tro på det.
Och jag tillhör inte dem som vågar "tjuvtesta"; jag törs inte fråga hur vi "ligger till".
Jag är precis lika labil som man påstås bli av graviditetshormoner. Känslorna finns precis under huden och jag gråter hur lätt som helst. Mest hela tiden.
I en av alla böcker om barnlängtan jag läst stod det att vi som är ofrivilligt barnlösa förväntas längta oreserverat efter att få bli föräldrar. De tvivel som "vanliga" blivande föräldrar kan känna blir liksom lite förbjudna när man har svårt att få barn. Man förväntas bara jubla och vara tacksam när det väl händer.
Men tro mig; nu dundrar alla funderingar in i skallen med full kraft.
Vill jag det här? Kommer jag klara det? Tänk om det inte alls blir så underbart som man föreställt sig? Hur kommer det kännas att bli av med sin "vuxenfrihet"? Hjälp! Tänk att ansvara för en annan människas liv... Vi skiter i det här... Nej, men jag vill ju... Eller, vill jag? Kan jag? Törs jag? Får jag?
Det är rörigt just nu.
Här kommer alla känslorna på en och samma gång...
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
4 comments:
Helt normala känslor inför föräldraskap!/Anette.
Helt normalt skulle jag tro! Det vore förmodligen värre om du inte hade dessa funderingar.
Känner igen det där med att ofrivillig barnlösa "ska" vara jätteglada hela tiden när det äntligen händer. Inte minst har man egna förväntningar. Jag trodde t ex att jag skulle störtböla vid barnbesked, och att det skulle vara jättejobbigt att vänta på resebesked. Nix, ingetdera. Har inte fällt en enda glädjetår sedan vi fick BB. Men så är jag väl psykopat eller nåt..
Det vore ju underligt om du inte funderade hej vilt. Det är först nu det blir verkligt, att ni ska få barn.
Kram!
Man vet ju liksom inte vad som är "normalt" när man gör något för allra första gången...
Jag har liksom inte riktigt tänkt på att man kanske kommer känna en hel del i den här processen. Det är så lätt att bara fokusera på all formalia och liksom glömma bort att man på något sätt väntar barn...
Och jag tror inte att du är psykopat Helga! Det kan ju vara så att känslorna är så starka att du inte riktigt klarar av att känna dem. Herregud, du har ju blivit mamma, hur fattar man det?
Post a Comment