Det är så mycket man kan oroa sig för när man (förhoppningsvis) ska bli förälder. Som blivande adoptivförälder verkar det finnas än mer. Åtminstone kändes det så när man gick föräldrautbildningen.
Jag oroar mig inte för att jag inte ska kunna älska mitt barn gränslöst. På något skumt sätt känns det som att jag gör det redan.
Den oro jag känner handlar om:
Adoption ur ett globalt perspektiv.
Internationella adoptioner existerar för att världen är orättvist ordnad. Så är det.När jag tänker på det får jag ångest så det gör ont i hela kroppen.
Därför försöker jag låta bli att tänka på det, även om just det är ett nästintill omöjligt projekt...
Alla människor är inte lika mycket värda.
När man kliver in i adoptionsvärlden blir det så oerhört tydligt. Alla barn är inte lika önskade. Ljus hy är bättre än mörk.
Nä, det går inte att tänka på.
Grejen är den att man ibland får höra att det är så himlans fint att vilja ta hand om ett barn som annars skulle gå under på andra sidan klotet. Och förhoppningsvis är det sant för att just det barnet får en kärleksfull uppväxt och blir en lycklig och framgångsrik person.
Men man är ingen världsförbättrare bara för att man blir adoptivförälder.
Lärarbarn
När jag inte drabbas av världssmärta dyker det upp oro av mer vardagskaraktär. Jag är lärare. Min blivande man är lärare. Barn till lärare, kuratorer, psykologer etc har inte alltid fördel av sina föräldrars yrken. Det kan många gånger vara tvärtom.
Prestationsångest är bara förnamnet.
Föräldraledighet
Jag är på allvar riktigt orolig att jag ska tycka att det är dödstrist att vara mammaledig.
Faktum är att det nog är det jag oroar mig för mest.
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
3 comments:
Nu tycker jag att du tar ut lite oro i förskott, vännen.
Ställ siktet på det stundande bröllopet - ER stora dag - och sedan är ni inne i karusellen. Förhoppningsvis har ni ERT barn hos er inom ett år eller två.
Och eftersom du redan nu på något vi älskar barnet du väntar, så tror inte jag att du behöver oroa dig över den biten alls.
KRAM från Sanna
Världen är på sätt och vis orättvis men jag tycker man ska komma ihåg att de barn som adopteras finns oavsett om de blir adopterade eller ej. Alternativet till adoption är inte att leva lycklig i en röd liten stuga med vita knutar med sina biologiska föräldrar. Dessutom så är inte adoption bara en u-lands - i-landsfråga som man kan få intryck av ibland i Sverige. USA som ju ändå får räknas som ett i-land har tex mycket inhemska adopioner. Korea är inte heller ett u-land, utan där handlar det om att det om att det är socialt oacceptabelt att vara ensamstående förälder, att män kan ha både fru och älskarinna och om vikten av blodsband hit och dit.
Och ang. föräldraledighet: om man adopterar barn så passar de ju extra bra att dela på föräldraledigheten. Det finns ju inte ens någon amning att skylla på. När vi adopterade mellanstora M så var jag först hemma ett halvår och sedan delade vi så att man jobbade två dagar ena veckan och tre dagar den andra. Det funkade jättebra.
Jag håller helt med dig Pia, som alltid.
Det jag känner väldigt starkt är att det är omöjligt att inte reflektera kring hur världen är ordnad när man ger sig in i adoptionsvälden.
Post a Comment