Läkare

Jag har ju träffat rätt många läkare de senaste åren. Bistra, glättiga, akademiska, trevliga, otrevliga, strukturerade, jämlika, duktiga, obegripliga...

Hon igår tillhörde kategorin Förvirrade.

Det känns lite obehagligt att betala en tusenlapp för ett jäklarns viktigt intyg, och inte vara helt säker på att det blev rätt. Rätt som i: "Kom hon ihåg att fylla i alla rutor?" och "Kommer det vara undertecknat och giltigt om en vecka när jag hämtar det?"

Jag fick till exempel påpeka att hon var tvungen att vända på blanketten för att kunna se vad som ingick i hela undersökningen.

Tyvärr är misstänker jag att det kommer bli några vändor innan kommunen godkänner det där.

Jag trodde dessutom att någon som är van (de påstod så på kliniken) att utfärda adoptionsintyg hade lite koll på läget. Och att läkare visste en del om sjukdomar. Och att folk i största allmänhet klarar av att läsa.

Leukemi, men då var du väl riktigt sjuk? (Eh, näe, vad får dig att tro det? Lite cancer har väl ingen dött av. Dumskalle.)

Vart ska ni adoptera ifrån då? Sverige? (Det förekommer förvisso inhemska adoptioner i Sverige, men det är inget man kan välja/önska.)

Ja, det är ju längre väntetid om man är ensamstående. (Helt sant, men nästa person du ska undersöka är ju min man så det gäller ju liksom inte mig.)

Och så lyckades hon dessutom släppa ur sig en av klassikerna. Det var när hon lyssnade på mina lungor så jag stod gudskelov med ryggen mot henne. Orkade inte ta diskussionen.


Ja, sen kan det ju bli så när man bestämt sig för att adoptera att man blir gravid!


Suck.