Ofrivilligt barnlös

Funderar ibland över om det är det jag är; ofrivilligt barnlös. I någon mån fanns det någon slags frivillighet i det hela för min del. För att välja livet var jag tvungen att välja infertilitet. Å andra sidan var det ju ett icke-val. Vem säger "Nä, jag tror jag struntar i det där med cellgiftsbehandling" när man får höra att det med största sannolikhet kommer innebära att man inte kan få biologiska barn?!?

Det blir inte många barn gjorda om man är död heller, så att säga.

För mig är det värsta jag någonsin varit med om att få cancer. Hela livet vänds upp-och-ner när man som 23-och-ett-halvt-åring får höra att man utan behandling har några veckor kvar... Det gör ont i själen. Behandlingarna trasar sönder kroppen. Det är en fruktansvärd resa.

Jag fick livet tillbaka. Det gjorde resan värd alla besvär. Men jag skulle inte önska någon en bljett på det tåget.

För mig är barnlöshets-sorgen en del av sjuk-sorgen. På ett sätt underlättar det. Att få livet tillbaka är värt mycket. Samtidigt kan det ibland göra sorgen dubbel; jag fick cancer och är infertil.

Jag kan känna igen mig i andra barnlösas kris. När man tappar fotfästet och allting gungar till. Jag känner igen mig i andras enorma längtan efter barn. Men jag känner inte alltid igen deras sorg. Kanske för att det känns lite förbjudet att sörja barnlöshet när man borde vara tacksam över livet.

Tro mig, jag är tacksam över att jag fått alla dem här extra åren, men ibland undrar jag lite vad jag ska med dem till om det inte blir några barn.

Ibland alltså.

För det mesta är jag en person som är rätt glad och nöjd att jag vaknade den här morgonen också.