Att sitta och prata om sig själv, kärleken, barn och livet i största allmänhet med sin man och två socionomer är förvisso rätt trivsamt.
Men någonstans i bakhuvudet inser man ju att allt prat, prat, prat handlar om något annat. Något större. Det största.
Resten av mitt liv.
För maken verkar det omöjligt att föreställa sig att vi inte skulle få ett medgivande. För alla andra också verkar det. Och jag tycker också att vi är två hyfsat vettiga människor med justa inkomster och utbildning på barn och en massa annat som talar för oss.
Men.
Min man är över 40.
Vi har varit ett par i mindre än två år.
Och det är faktiskt sådant som gör att par kan få avslag.
Saken är den att om vi inte står där med ett medgivande om några månader så handlar det inte bara om ord på ett papper.
Det handlar om
resten av mitt liv.
Då blir plötsligt "100% barn" istället "35% äggdonation"; en resa jag inte alls vill göra (sorry alla medsystrar i IVF-världen, men så känner jag.)
Då blir plötsligt alla "Attans att det tar flera år innan man får träffa sitt barn" istället "Det kanske aldrig blir några ungar alls."
Då kommer jag plötsligt falla ner i det där svarta hålet igen.
Min man kommer ha två fina döttrar.
Jag kommer vara ofrivilligt barnlös.
Och vi är inte där. Vi är absolut inte där. Det är inte där vi är nu.
Jag vet, jag vet, jag vet.
Men tanken är förlamande. Det handlar ju bara om något så banalt som
resten av mitt liv.
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
3 comments:
Hej Salvia,
Jag förstår din oro. När vi slutade med IVF var en av många rädslor hos mig att nu är adoption den ENDA vägen. Det enda som finns kvar. Skiter det sig så skiter sig allt. Skräcken kom tillbaks i somras när jag blev sjuk.
Så jag vet vad du menar, och jag vill absolut inte förminska din oro med det jag nu ska skriva.
Jag har väldigt, väldigt svårt att tro att ni inte får medgivande. Att din man är över 40 och att ni har varit ihop relativt kort tid är inte grund för avslag. Era hemutredare verkar ju dessutom vettiga. Bra hemeutredare brukar tidigt i processen ge en vink om det tänker ge avslag. Då tar de upp de frågor de funderar på. Om ni vågar och orkar, fråga dem redan nu.
Förlåt om jag låter förnumstig. Som sagt, jag känner igen mig i din oro. Jag hoppas att den stillas snart.
Kram,
Helga
Precis så där låter den förnuftiga sidan av mig.
Skönt att höra det från någon annan.
Kram!
Jag förstår din oro. Och din längtan.
Naturligtvis kan alla människor, även de mest positiva, då och då tvivla.
I det här sammanhanget känner jag inga tvivel, vännen. Det kommer att gå bra.
Jag är tacksam att få följa med på din resa till ditt (ert!) barn. Men jag vet också hur lång den resan kan kännas.
Tröstekramar
Post a Comment