Om jag inte hade förmågan att tänka rationellt skulle jag ligga hemma under en filt och skaka hela dagarna.
Det finns inga uppenbara skäl till att vi inte ska få ett medgivande.
Men om det skulle bli ett nej kan jag just nu inte komma på ett enda skäl att fortsätta andas.
Den känslan har jag under huden hela tiden.
Det är fruktansvärt energikrävande att försöka få förnuftet att hålla känslan under tillräcklig kontroll för att man ska kunna gå till jobbet varje dag. Och dessutom göra något vettigt.
Om en dryg vecka är sista mötet. Då får vi väl veta. Mantrat i mitt huvud låter så här:
Om de inte hade antytt nu att de inte tänker ge oss ett medgivande så vore det grymt, omänskligt, överjäkligt att säga det sista gången. Det bara måste bli ett ja. Om de är människor blir det ett ja...
Kan inte påstå att det känns mindre för varje dag.
Det här är lika j-vla jobbigt som att vänta på besked om cancerbehandlingarna hade lyckats.
Om de är människor måste det bli ja, det vore omänskligt att inte antyda nåt, om de är människor, det vore omänskligt...
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
1 comment:
Helt otroligt att de inte åtminstone kan komma med ett preliminärbesked om hur det ligger till. Det är väl självklart att det är en stor anspänning för er att bara vänta och vänta!
Håller tummarna (fast jag är övertygad om att det blir ett ja, så egentligen behövs ingen tumhållning... )
Post a Comment