Så här hade jag tänkt mig

Det skulle bli minst 3 barn. Jag har själv fyra syskon i två familjer så att det skulle bli många var en självklarhet.

När jag gick i nian hade vi barnkunskap. Då berättade jag att jag ville få mitt första barn innan jag fyllt 25. V, som gick i min klass, sa att så kunde man ju inte tänka, först måste man ju resa jorden runt, jobba lite och sedan skaffa sig en högskoleutbildning.

Men jag stod fast vid min åsikt.

När jag slutade gymnasiet började jag direkt med en 5-årig utbildning. Jag räknade snabbt ut att jag skulle var 24 när jag tog min examen. Det besvärade mig en aning att det nog inte skulle bli så mycket med det där "innan 25".

Under det som borde ha blivit mitt sista år på högskolan var jag nybliven sambo. Så här i efterhand kan jag inse att vi inte var så där väldans kära i varandra. Men det passade bra med fast sällskap just då. Jag och mina väninnor som också var i slutet av sina utbildningar hade pratat om att det var optimalt att jobba ett år efter examen för att få ihop lite föräldraförsäkringsdagar.

Jag skulle kunna bli mamma när jag var 25.

När vårterminen kom tog, inte helt oväntat, samboskapet slut. En månad senare fick jag veta att jag hade akut leukemi.

Ingenting är sig likt sedan dess.

Jag är lite vuxnare nu, lite mindre naiv, faktiskt mycket lyckligare, än då.

Jag har haft 8 år på mig att förlika mig med tanken att allt inte blir som man tänkt sig. 8 år att komma fram till att ett liv utan barn skulle kunna funka. 8 år att få en blir-det-så-blir-det inställning.

Men så träffar man kärleken och bestämmer sig för att göra ett försök. Då dyker plötsligt alla de gamla drömmarna och föreställningarna upp.

Sorgen lurar alltid någonstans i hjärtat.
Längtan kan ibland kännas oöverstiglig.