Hur tusan man som adoptivförälder förhåller sig till att ens barn kanske inte alls var önskad av sina biologiska föräldrar - det får framtiden utvisa.
A pro pos föregående inlägg.
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
2 comments:
Jag kanske är en extrem pragmatiker men jag tänker att det viktigaste inte är att vara önskad vid tillblivelsen utan att få känna sig viktig och älskad under en längre period.Jag tycker också att det är viktigt att tänka på att de biologiska föräldrarna inte väljer mellan livet i en pittoresk röd liten stuga med sit barn och att lämna det för adoption utan att i deras situation så är det enda alternativ de ser (av olika anledningar) att lämna sitt barn.
Ibland talas det om känslan att vara bortvald som adopterad. Jag skulle vilja säga att jag känner mer att jag är lämnad av nödvändighet, men vald av mina föräldrar. Inte så att de fick peka ut att få just mig men genom att de valde att adoptera så blev jag deras val.
Sen är det ju inte heller så att alla barn som lever med sina bioföräldrar är så himla önskade och planerade heller. Min man är tex sladdbarn och hans föräldrar var inte alls sugna på att få ett barn till när de upptäckte att han blivit till. Men det blev ju bra i slutänden ändå.
Det är väl ungefär så där jag resonerar. Och det är väldigt intressant/skönt/givande att läsa det du skriver.
Jag tror att mina funderingar inte bara handlar om det man läser i adoptionslitteraturen, utan även om mina erfarenheter.
Att ens föräldrar väljer att inte leva tillsammans kan också skapa känslan av att vara bortvald.
Även om det också blivit bra i slutändan för min del!
Post a Comment