En del av barnlösheten är känslan av utanförskap. Att det liksom finns någon slags hemlig klubb som man inte får vara med i. Sanningar man aldrig kommer begripa. Ritualer man aldrig kommer få genomföra.
Lite av den känslan släpper när man känner att man faktiskt kommer få bli förälder.
Fast inte helt.
Jag kommer aldrig kunna prata ägglossning, beräknad förlossning, profylax, foglossning, havandeskapsförgiftning, amning, 1:a veckan, 2:a veckan, 34:e veckan, ultraljud... Eller för all del: hormoner och gröt i huvudet...
Inte för att alla gravidetsprylar låter speciellt kul, men ändå. Det kan bli lite frimurarorden över gravida kvinnor ibland.
Å andra sidan har de inte varit med om föräldrautbildning, hemutredning, medgivande, ansökan till utlandet, barnbesked, hämtresa...
Jag gillar bäst dem där mammorna som säger att det inte är någon skillnad. Att alla får vara med i klubben oavsett hur de hamnade i föräldraskapet.
Men det är ju faktiskt inte alla mammor som tycker det.
Dumma dom.
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
7 comments:
Allvarligt, har du varit med om dem som inte tycker att du får vara med i klubben? Apor säger jag.
Fast är något av de alternativ du räknar upp så himlans kul?
Så roligt är det inte att vara preggo, även om jag har kämpat hårt i flera år för att bli det och otroligt tacksam över min växande mage.
Visst var profylaxen intressant, men jag tror inte att det blir så kul att praktisera den under förlossningen.
Eftersom min man har adopterat två barn vet jag dessutom att adoptionsprocessen inte är så lajbans heller.
Jag väntar barn ganska snart och det gör du också, min vän.
Vi ska bli föräldrar. Det är ju det som är det häftiga, inte hur vi blir det.
Bamsebamsekram!
Jag som helt plötsligt ska invigas i den där klubben kan säga att det inte är speciellt kul.
Med mina lite annorlunda erfarenheter av hur barn görs känner mig inte alls delaktig och tycker att det är ganska obehagligt att pådyvlas andras åsikter och erfarenheter titt som tätt.
Jag kan känna en avundsjuka gentemot er som genomgår adoptionsprocess, där vet alla vad det innebär att längta och kämpa för att få sitt barn.
Men trots allt tror jag att det blir detsamma i slutändan för både dig och mig, vi får våra barn som kommer att vara de enda rätta barnen (oavsett vilka de är) och det är det enda som betyder något till slut!
Kramar
När jag skrev den där uppräkningen slog det mig faktiskt att jag inte kunde komma på så många positiva saker som hängde ihop med just graviditet. Kanske för att det är krämporna man får höra talas om. Ibland i välmenande syfte har jag förstått; jag som inte kan bli gravid ska inte behöva sörja, för det är bara jobbigt, verkar tanken var liksom.
Och visst, det verkar inte vara störtkul med graviditet alla gånger...
Det är klart att man förstått att alla inte tycker att adoption är föräldraskap "på riktigt". Orkar inte räkna upp alla exempel på sådana kommentarer. Man blir bara sur!
Grejen är den att jag inte är så himlans ledsen över att inte kunna bli gravid. Längre.
Det är ju, som ni skriver, förälder man vill bli. Det är det som är viktigt.
Vet du en sak...hur barnen kommit till bleknar med tiden. Graviditet eller adoptionsprocess (vad jag uppfattat från andra) känns som det centrala i det första skedet men föräldrar är vi hela livet oavsett hur det startade. Om man "hänger kvar" vid sin egen insats vid ex förlossning tror jag att man glömmer vad det egentligen handlar om. Att få barn är en egotripp, men att vara förälder livet ut är en helt annan resa..
Välkommen i gänget!!
/Anette!
Och jag tänker såhär. Att det ÄR skillnad. Det är olika för ALLA. ALLA. Och det är det som de ignoranta medlemmarna i mammamaffian inte har förstått. Allas föräldraskap är unika. Samtidigt som mycket är likt. Och olikt. Oavsett. Jag trodde att jag skulle bli mamma till ett barn från Etiopien, men istället blev jag mamma till en Alma från CURA. Båda vägar hade lett mig till mammaland och garanterat hade båda lett mig till hormoner och gröt i huvudet! Sömnlöshet och lyckorus blandat med oro är detsamma oavsett om man har barn från sin egen eller någon annans mage.. Och utanförskapet känner jag fortfarande av ibland. Den där välbekanta känslan i magen. Utanförskap i mammamaffian är å andra sidan kanske något eftersträvansvärt ;o)
Så i stället för "välkommen i klubben" så säger jag:
Mitt varmaste innerligaste GRATTIS till dig och din man och oj-så-ljuvligt-härligt-läskigt-oroligt-vidunderligt-alldeles-alldeles-underbart att ni skall bli föräldrar!
KRAM
Alla får vara med i mammaklubben tycker jag. Även de som är hangarounds - dvs vill vara mammor men har inte kommit dit än. Av olika anledningar. Allas mammaresor är ju inte lika heller. Jag längtade först i några år innan jag hittade en man som kunde bli pappa. Sen längtade vi gemensamt i många år innan vi efter mycket om och men, inklusive mentalt påbörjad adoptionsprocess, blev gravida. Och sen längtade vi förgäves efter ett barn till.
Och nu, många år senare, är jag skild och har en ny mammaresa: styvmammaresan. En helt ny kopp te, liksom.
Klart du ÄR med i mammaklubben!
Post a Comment