Okej, så här var det (till mitt barn)

En dag när din mamma var hemma och hade hela huvet fullt med snor bestämde hon sig för att göra sin lapp till ditt längtanstäcke.

Det kan ha varit så att din mamma i tonåren var alldeles för upptagen med att göra tvärtom att hon kanske missade någon västenligt information som gavs på textilslöjdslektionerna.

I vilket fall, just den här snoriga dagen bestämde hon sig för att brodera.

Tyget är en bit från sjalen som din mamma hade när hon gifte sig och pärlorna köptes när din storasyster gjorde brudsmycken. Så det är symboliskt så det förslår!

Och sen blev din mamma så stolt och nöjd att hon bestämde sig för att dela med sig av mästerverket till sina sajbervänner:

WOW!

Mamma Wannabe är inte längre wannabe.

Det är verkligen supercoolt.

Ni får förlåta mig alla ni som fått hemmagjorda ungar. Eller IVF-bebisar. Alla ni som får eller fått era världens finaste, med eller utan hjälp, magvägen.

Men det här känns faktiskt speciellt.

Det kändes likadant när Helga fick sin Q, som när Applecore och Filippis fick sina BB.

Det känns alltid lite, lite mer speciellt för mig när någon blir förälder via adoption. Det är möjligt. Det är verkligen möjligt.

GRATTIS MAMMA-INTE-LÄNGRE-WANNABE!

Tidsfördriv

Hittade den här utmaningen hos storken. Regler: Googla ditt svar och använd första bilden.

Det mest spännande blir ju att försöka begripa vad tusan man egentligen googlade..

När jag läser reglerna igen inser jag att man skulle ta den första användbara bilden. Det kan man ju såklart tolka som att man skulle välja en bild som gör att svaret blir begripligt. Fast jag tycker nedanstående blev mycket roligare.

1. Vilket år är du född?



2. Hur definierar du din sexuella läggning?



3. Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner?



4. Och din sämsta?




5. Vad söker du hos en partner?



6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse (förnamnet)?




7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?




8. Vilken kändis är hetast enligt dig?




9. Vad gör dig avtänd?




10. Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamnet)?




11. Vilket kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?




12. Ett kärlekspar på film eller tv som du gillar?

Utmanad

Var tvungen att stanna hemma idag. Vad bättre kan man roa sig med än att svara på Jomas utmaning?!


8 fakta om mig:

1. Jag är ruskigt förkyld just nu.

2. Jag har en gråspräcklig katt som har tre namn.

3. Jag är feminist.

4. På fester hittar du mig troligast på dansgolvet.

5. Jag tycker mycket om mig själv (vilket jag ganska tidigt i livet insåg att man inte riktigt får göra.)

6. Jag tycker att livet vore meningslöst utan kommunikation med andra människor.

7. Jag tog körkort för två och ett halvt år sedan, vilket var en stor utmaning då jag tyckte att det var oändligt svårt.

8. När jag ser mig i spegeln kan jag inte fatta att den där drygt 30-åriga kvinnan faktiskt är jag.


I utmaningen ingick att skicka vidare till 4 personer, men vi är ju ett gäng som snurrar runt på varandras bloggar så jag gissar att de flesta förr eller senare kommer svara på det här ändå...

Förkyld

Det går inte att tänka när man är snorig.

Det går inte att jobba om man inte kan tänka.

Har bara så jäklarns svårt att stanna hemma om jag inte har feber.

Får se om jag håller hela dan.

Snörvel.

Önskar verkligen

Att det fanns något spännande att berätta från adoptionsfronten.

Men det är som det var för några dar sedan.

Har lite ont i halsen.

Tycker att vore lagom att få semester var fjärde vecka.

Då skulle jag ha semester nu.

Har fått fler lappar till vårt längtanstäcke som jag ska sy.

Tråkig blogg

Roligt jobb.

Det är förklaringen till att jag inte uppdaterar särskilt ofta. Har mycket att göra och mycket att lära.

Och det är ju faktiskt bra.

Pratade med Organisationen igår. Inget nytt har hänt. Domstolen i Addis Abeba stänger under sommaren. Snart firar Etiopien millennieskifte och då kanske verksamheten stannar upp ett litet tag.

Man kan aldrig veta så noga.

På ett sätt är det bra. Då hinner jag jobba längre på mitt roliga jobb.

Men lite tråkigt också.

3 månader

Jag har bra jobbat och jobbat hela veckan. 15e augusti passerade utan att jag hann me att skriva

Vi har nu väntat í 3 månader.

Det kan vara halva, en tredjedel eller en fjärdedel av tiden. Man vet ju inte så noga i den här världen.

På sätt och vis är det rätt skönt att få vara sitt jobbjag ett tag och inte bara nån som väntar barn utan att fatta det.

Fast jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte tänker på det varje dag.

Nästa vecka kanske jag ska maila Organisationen och fråga om det har rört på sig i den där kön.

Dieter

Hm. Diet i plural blev visst ett tyskt mansnamn. Om det nu är tyskt, men jag har väl mest hört talas om tyska Dieter. Fast äsch, det var diet i plural det här skulle handla om. Jag skriver mer om tysken ifall han får någon avgörande betydelse i mitt liv. Fast då måste jag nog träffa en Dieter först... Eh, okej, var var jag? Jo!

Jag tröttnar på dem. Dieterna alltså. Kan ha att göra med att jag fortfarande lever i föreställningen att om jag bara struntar i smör på mackan någon vecka så är jag lika slank som alltid. På nåt sätt finns fortfarande bilden av mig själv som på gränsen till underviktig i skallen.

Jag tror helt enkelt inte att jag behöver någon speciell diet.

Och jag är inte direkt överviktig nu heller. Möjligen har jag passerat gränsen med några kilo. Det är ju faktiskt ganska stor skillnad på lägsta och högsta vikt som anses hälsosamt.

Sedan har jag alltid haft svårt får hela gå-ner-i-vikt-prylen för att det finns ett så tydligt smalt ideal i vårt samhälle. Feta människor göre sig icke besvär i de viktiga sammanhangen. Jämt och ständigt, överallt matas vi med du-duger-inte, du-duger-inte, du-duger-inte.

Och skillnaden mellan räknas och inte räknas är åtskilliga kilo lägre än vad det var för bara 10 år sedan.

Jag har sett för många magra ångestladdade flickor (och några pojkar) i jobbet för att vilja vara med i spelet. Bantningsmagasin, fetma-TV, modelldieter... Jag blir tokig.

Hoppsan! Nu for jag visst iväg. Men jag blir så arg bara jag tänker på att jag är en av alla dem som vill lära mig att äta mindre när så många inte kan äta sig mätta.

---

Men om vi håller oss till hälsa. Mental och kroppslig. Då skulle även jag må bra av att bli lite mindre.

Och jag klarar inte att hålla diet. Jag lovar att jag skulle tycka att GI, smakdiet, fat-smash, färgdiet, formdiet, stenåldersdiet, lågkalori, ät-bara-dina-egna-krukväxter-och-hoppa-ständigt-på-ett-ben-diet var superroligt. Jag skulle ge mig fullkomligt hän och följa dieten slaviskt.

I två dar. Eller möjligen några veckor. Sedan skulle jag tröttna på att bara äta saker som börjar på F eller inte få ha ketchup på korven, eller - ve och fasa - inte ens få äta varm korv.

Därför behöver jag något som är enkelt. Ät mindre. Rör på dig mer.

Det är ungefär så mycket jag klarar av.

Sorry, Dieter.

Sit ups

För några år sedan läste en av mina vänner att Britney Spears gjorde 500 sit ups om dagen. Stefan Schwartz gkorde 1000.

Vi utvecklade nånslags teori om att antalet sit ups hörde ihop med graden av psykopati. Även om sambandet idag kan te sig oklart var det rätt skoj då. Jag vill minnas att det även fanns nån koppling till en av mina havererade kärlekar; nån som också gjorde en massa sit ups.

Så här 350 sit ups från förra inlägget måste jag säga att den omedelbara inverkan de hade på min mentala hälsa är att jag mår

oändligt mycket bättre.

Misstänker att rygglyften, benlyften och armhävningarna har en del med saken att göra.

Lite adrenalin och endorfin ska man inte underskatta.

Men nu måste jag dricka vatten innan jag svimmar. Jag har massor att göra, det är ju en underbar lördag där ute ta mig tusan!

Lördag

Maken klipper gräset och jag gör inte tvåhundra situps utan sitter bara här och surfar slött.

Läste ut Vi måste prata om Kevin idag. Bra bok. Den ligger i vardagsrummet en trappa ner och jag hör inte till dem som lägger författarnamn på minnet.

Just idag önskar jag att jag var en av de där människorna som nån gång kunde bli nöjd med livet. Jag kan bli lite trött på att höra till dem som får årstidsrelateradnedstämdhet, eller vad det nu är för fel på mig. Trött på att det i stort sett bara är två månader om året som jag INTE ägnar en massa tid åt att fundera över tillvarons meningslöshet.

All tid går inte åt till sånt. Jag är vansinnigt lycklig emellanåt också.

Men jag är ändå trött på det där molnet lägger sig över allt redan i augusti.

En gång i tiden älskade jag höstar.

Jag vet (tror?) att det det finns nåt slags samband med att jag blev sjuk och den här mellankolin. Jag har bara inte lyckats knäcka vilket.

Rosenrot, motion, sömn. Jag gör vad jag kan för att inte hemfalla åt allt för mycket grubblerier.

Boken var bra, men den här tiden på året borde jag hålla mig till Harlekinromaner eller nåt annat som inte drar igång känslan av alltings hopplöshet.

Maken klipper gräset och det är genom att fokusera på det underbara i såna där vardagligheter som man på nåt sätt lyckas stå ut.

Om man tittar ut genom fönstret möts man av en augustilördag som på alla sätt måste anses som underbar.

Maken klipper gräs och jag ägnar mig åt självömkan och den stora tröttheten som tydligen är

en del av livet.

Kära Tinsel!

Efter dina senaste inlägg har jag funderat lite på det här med sorg.

Och att förstå andra.

Din sorg är din. Och om den har lättat så gläds jag med dig! Visst är det underbart när man plötsligt går rakare, andas lättare, sover bättre.

De val du gör är dina och vart de tar dig är din sak att upptäcka. Att få följa din resa mot vart du nu är på väg känns som ett privilegium. Att lära om andra är att lära om sig själv.

Om det är nåt vi bloggare kan bidra med så är det förhoppningsvis lite insikt om hur olika (och lika!) vi människor är varandra. Nåt ska väl det här navelskåderiet vara bra för!

Sedan kan jag inte påstå att jag förstår dig. Inte helt och fullt. Du gör andra val än jag skulle gjort. Klart att jag inte kan begripa varför man väljer bort barn helt när man längtar så.

Klart att jag tycker att alla borde fatta att det är fantastiskt att adoptera (och jag har inte ens sett frukten av vedermödorna än)!

Men saken är den

att du är du

och jag är jag

och man behöver inte förstå en människas val

för att kunna respektera hennes

tankar, känslor och väg genom livet.


En gång i tiden trodde jag att jag skulle göra samma val som du; hellre utan barn än adoption. Jag vet inte varför det vände. Jag vet bara att det är rätt för mig.

Precis som jag är övertygad om att dina val är alldeles rätt för dig. Idag och kanske också imorgon.

Det enda som finns är ögonblicket precis just nu.

Ingen vet vad som väntar nästa sekund.

Så kära Tinsel, det här är inte bara en hälsning till dig, utan också en förhoppning om att vi människor kan

respektera varandra

lyssna på varandra.

Dialog istället för debatt.

Höstdiet

Jag skulle vilja påstå att jag väger 15 kilo (kanske tillåmed mer, men det orkar jag inte tänka på) mer än vad jag trivs med. Och inte är det så lätt att bli av med eländet när man är en klimakterietant har jag märkt. Dessutom får ju kroppen liksom för sig att producera en massa extra fett har jag läst.

Så nu är det hårda tag (för vilken gång i ordningen de senaste åren minns jag inte...) som gäller.

Eftersom att jag är en sån där som aldrig förr behövde hålla koll på mat och träning så är det svårt att få det hela att funka.

Men, men, det är styrketräning på morgonen som gäller + sunda matvanor. Maken och jag kämpar ihop.

Men så är man två dar på konferens OCH HUR JÄKLA LÄTT ÄR DET ATT HÅLLA IGEN DÅ?!?

Nästa gång är det jag som bokar konferens i skogen, rå svamp och bär lär man ju inte föräta sig på...

Slut på semestern...

Första dan på jobbet.

Känns helt okej bortsett från att jag har ont i ena handleden. Inte bra så här innan det börjat på riktigt...

Idag är för övrigt en sån där dag då jag längtar alldeles vansinnigt mycket efter vårt barn.

Mötte två höggravida kvinnor på väg till jobbet imorse. Ibland önskar jag att det syntes i alla fall lite på mig också...

Etikett

När Magdalena Ribbing drar sig tillbaka tänker jag ansöka om hennes jobb på DN. För jag har insett att jag blir ruskigt gnällig när folk inte uppför sig...

Nu kommer kanske inte mina vettåetikettsregler ha sitt ursprung i uråldriga regler från överklassen. Men jag kommer vara minst lika rigid.

Till exempel.

Om man har fest och skriver samman en liten presentation över gästerna så är det inte lämpligt att skriva att någon är lärare/läkare/botaniker/valfritt yrke om nu personen ifråga inte jobbar som detta längre. Då har man nämligen deklarerat sitt ointresse för vem personen är/vad den gör, och då kommer ens gäst snarare känna sig mindre än mer välkommen på kalaset.

Vidare är det inte särskilt okej att skriva att någon har "siktet inställt på X-landet" om personen ifråga är på väg att adoptera. Lika lite som det är ok att skriva "X är i fjärde månaden". Att man väntar barn är något man vill berätta själv, för dem man vill, när man vill. (Om ens gäst är höggravid lär det dessutom vara ganska överflödigt att nämna det i ett presentations-häfte...)

Så. Nu vet ni det.

Har ni fler funderingar är det bara att vända sig till Salvias etikettspalt. (Räkna med att få svar från en riktig surkärring.)

Till mig själv

Helt galet. Du väntar barn.

Jag vet att du glömmer det mest varje dag så jag tänkte bara påminna dig.

Hälsning från dig själv

Korg

Om man inte har en mage som växer (eller nåja, en som inte växer pga graviditet då...) får man skaffa korg istället.

En till alla tygbitarna som förhoppningsvis ska bli ett täcke. (Jag ber redan här vårt kära barn om ursäkt för allt som ev. kan gå snett. Jag har inte sytt mycket sedan högstadiet.)

Och så en till med plats för allt man köper på sig. Eller får.

I vår vänta-barn-korg (som är en stor kista med lock som står i hallen!) finns nu lite böcker, fem myror på dvd, en krokodilfilt, en lampa, kläder, tyger, några kossor, en ängel och säkert någon mer sak som jag har glömt.

Den lilla pallen är lite för stor så den står under sängen.

Nu ska jag sy.

Ännu en dag äldre

Tack för era Grattis Mysan, Dinah och Kattmamman! Och tack för stöd i frisyrfrågan...

När jag gick från frisörbesök nr 2 denna vecka var jag betydligt snyggare än när jag kom dit. Först då erkände maken att han också tyckt att frisyr 1 var lite märklig...

Jag har en tendens att byta frisör efter tre besök så jag är van att vara kinkig. Men den här verkade ju så duktig, och så nära jobbet och allt...

Nåja. Är ganska korthårig nu, inte snagg, mer nånslags kort bob skulle jag gissa att det heter. Om det nu heter nåt, men det mesta har ju definitioner och beteckningar så varför inte min frisyr?!

Angående hår så har jag nästan alltid färgat, klippt och pysslat, men det var först efter cancern som jag blev känslig för resultatet. Pröva att bli flintskallig alldeles ofrivilligt - man blir rätt så rädd om varendaste hårstrå när det väl kommer tillbaka.

Kvällen igår var toppen. Släkt och vänner och god mat och fika i massor. Och så lite vin på det. Och fina presenter. Min styvmor verkade mäkta imponerad av maken som skulle kvalificera sig som kallskänka (finns en maskulin form för det ordet?) på vilken restaurang som helst!

Tack allra käraste för en fin dag!

Och lite speciellt är det att se alla styföräldrar och föräldrar sitta och fika och språkas glatt tillsammans. Samtidigt som syskonen från båda familjer sitter och stojar i soffan.

Jag är har ju en alldeles egen styvfamilj nuförtiden och vi är väl inte riktigt sådär kärvänliga... Men om man bara ger det 30 år så vet man ju inte hur det kan sluta...