Hysch...

På föräldrautbildningen sas det att man ska vara klar med sorgen över sin infertilitet innan börjar med adoptionen. Klar? Hur blir man det? "Sorgen kommer nog alltid vara en del av en, men den bör ha klingat av." Klingat av? Hur låter det? Kling, klang...

Sedan delade kursledaren ut ett papper som tydligen var resultatet av en intervjuundersökning som kommit fram till att män och kvinnor sörjer olika. Kvinnan ältar och när hon ältat färdigt börjar mannens sorg.

Enligt den där undersökningen alltså. Och det var väl ett intressant litet papper, men även om man bortser från det faktum att det är helt ovetenskapligt att dra några som helst generella slutsatser när man intervjuat dryga 10 personer, så glömde den där undersökaren bort att människor sörjer på olika sätt.

Varje berättelse om barnlöshet är unik. Visst är vi männsikor ganska lika och visst reagerar vi på ungefär samma sätt i krissituationer. Men att få sin sorg reducerad till en artikel som jag inte alls kände igen mig i... Det kändes orättvist. Och futtigt.

Så jag sa det, att vi ju gjort en annan resa, att jag inte kände igen mig. "Nämen, då är det väl för att du liksom vetat att det varit helt kört hela tiden", sa kursledaren, och avslutade den kvästa diskussionen med ett "Hm" och ett leende.

Eller kanske för att min man inte är ofrivilligt barnlös. Kanske för att jag inte ens vågade känna efter förrän jag träffade någon som vill ha barn med mig, som tror på oss och som håller i mig när det gungar. Kanske är det på en massa andra sätt som kunde var värt att stanna upp vid i alla fall fem minuter.

Men jag lärde mig i alla fall någonting på den där kursen; att man i vissa lägen bara ska hålla tyst.