Ibland har jag svårt att veta vad jag ska skriva om. Det är som att jag skapat ett nät-jag - Salvia - och som att hon liksom bara får vara intresserad av barnlöshet, adoption och nära relaterade ting.
Sanningen är väl den att jag tänker på mitt kommande mamma-skap sisådär varje timme. Senast när jag (för jag vet inte vilken gång i ordningen) tittade ut över vardagsrummet och funderade över hur det kommer att kännas när allt måste säkras så att ett barn kan fara runt bäst h*n vill. För jag kommer nog ha svårt att fostra en unge som inte får vara överallt. Maken kommer definitivt inte klara av det.
Varannan kvart kniper det till i magen och så drabbas jag av den stora osäkerheten. Vad tusan håller jag på med? Hur ska jag klara av det?
Ibland längtar jag så att det gör ont. Ibland är jag förvånat glad och lycklig för att det overkliga faktiskt ska bli verkligt.
Jag funderar mycket på hur det kommer kännas för mitt bruna barn att ha den blekaste mamman i Sverige. Hur det kommer kännas när alla pratar om fysiska likheter hit och dit; för jag, mamma och syrran blir ju bara mer och mer lika varandra. De är lite brunare än jag dock.
---
Men så tänker jag mycket på sånt som inte alls har med med vårt barn att göra. Fast ibland känns det som att allt som alltid varit viktigt blivit ännu viktigare nu.
Tillståndet i världen. Det är ju pretto så det förslår men jag drabbas allt oftare av världssmärta.
Läste en bantningstidning och mådde plötsligt illa över att jag bor i den del av världen där vi måste lära oss att äta mindre, samtidigt som en majoritet av världens befolkning skulle behöva lite mer.
Ojämställdheten ska vi inte tala om. Det känns bara hopplöst.
Och så alla regnoväder, stormar, värmeböljor. Miljöfrågor har aldrig intresserat mig nämnvärt förr. Jag är väl än av alla dem som trott på mänsklighetens förmåga att tämja naturen. Att det skulle ordna sig till sist. Men nu blir jag paralyserad av rädsla så snart jag hör den senaste rapporten om klimatutvecklingen.
Och vad är mitt ansvar? På vilket sätt kan jag bidra?
---
Men så finns allt det ljusa också. I den lilla världen där bara jag och mina älskade bor. Vårt vackra hus (som fortfarande eldas med olja...). Trädgården. Nyputsade fönster.
Gott vin, smakrik ost. Skratt. Kloka tankar.
I den lilla världen är jag nog en ganska lycklig person.
Som snart ska bli mamma.
2007-07-29
2007-07-26
Varje sekund
Varje litet ögonblick. Varje dag, vecka, månad år jag inte får dela med vårt barn
sörjer jag.
Att du inte får börja livet här hos oss.
Jag hade gärna delat tiden med din biologiska mamma, bara inte jag förlorat den. Bara inte du förlorat den.
Varje dag är ett steg närmre dig. Jag gläds så åt att vi ska få mötas.
Men varje sekund
utan dig
värker.
sörjer jag.
Att du inte får börja livet här hos oss.
Jag hade gärna delat tiden med din biologiska mamma, bara inte jag förlorat den. Bara inte du förlorat den.
Varje dag är ett steg närmre dig. Jag gläds så åt att vi ska få mötas.
Men varje sekund
utan dig
värker.
Boa
Nånstans har jag hört att män förbereder sig inför föräldraskapet genom att fixa till hemma. Plötslig renoveringsiver medan frugan vaggar fram och är hormonförvirrad.
Nu är jag ju inte den som har så mycket till övers för biologistiska förklaringar av tillvaron.
Men här hemma är det plötsligt sladdar som ska säkras, golv som ska målas och hyllor som ska köpas.
Om inte annat är det ju bra för huset.
Nu är jag ju inte den som har så mycket till övers för biologistiska förklaringar av tillvaron.
Men här hemma är det plötsligt sladdar som ska säkras, golv som ska målas och hyllor som ska köpas.
Om inte annat är det ju bra för huset.
2007-07-22
Statistik
Som den samhällsvetare man är måste man ju ha koll på empirin innan man börjar dra några slutsatser...
Insåg igår att det finns några fler variabler än de jag först räknade med att ta hänsyn till. Så vi slänger på några månader i när man kan förmoda ett BB.
Det känns tryggast så.
Insåg igår att det finns några fler variabler än de jag först räknade med att ta hänsyn till. Så vi slänger på några månader i när man kan förmoda ett BB.
Det känns tryggast så.
2007-07-20
Nr 10
Det är 9 par före oss i "kön" för att få barnbesked.
Efter att ha fördjupat mig i statistiken kan jag konstatera att vi "borde" få BB i januari. Rent statistiskt alltså.
Men allt är ju möjligt i adoptionsvärlden...
Jag inser att det här är det tredje (minst) inlägget på detta tema, men jag skojar inte, jag börjar sakta men säkert fatta att det är
PÅ RIKTIGT
och att det är
SNART.
Fanken. Även min egenhändigt påkomna ettårs-prognos innebär ju ett
SNART.
Allvarligt talat, jag är yr, illamående och allmänt förvirrad.
SNART.
Efter att ha fördjupat mig i statistiken kan jag konstatera att vi "borde" få BB i januari. Rent statistiskt alltså.
Men allt är ju möjligt i adoptionsvärlden...
Jag inser att det här är det tredje (minst) inlägget på detta tema, men jag skojar inte, jag börjar sakta men säkert fatta att det är
PÅ RIKTIGT
och att det är
SNART.
Fanken. Även min egenhändigt påkomna ettårs-prognos innebär ju ett
SNART.
Allvarligt talat, jag är yr, illamående och allmänt förvirrad.
SNART.
Panik
Förresten har jag insett att de jag känner till som fått barn från Etiopien i år har väntat i c:a ett halvår.
Och detta är ju onekligen ett lxproblem.
Men jag börjar bli lite lätt
skräckslagen.
Och detta är ju onekligen ett lxproblem.
Men jag börjar bli lite lätt
skräckslagen.
Konsumtion
När ens barn växer i hjärtat och inte i magen måste man hitta på något sätt att "skaffa sig mage" som min styvdotter uttryckte sig igår.
Då är det bara att slänga all sin kritik mot konsumtionssamhället åt fanders och
konsumera.
Vi har numera en korg där vårt barns saker ska samlas. Den är rean för liten så nog har vi "mage" alltid.
Under förra veckans semester gjorde jag det läskigaste av allt
köpte kläder.
En badrock och en body. I storlek 86; lagom för 18 månaders barn.
För jag tänker så här:
Om ett år borde vi ju har fått barnbeskedoch vet då åldern på vårt barn. Och bir det då en tvååring så har jag hittills i år fem släktingar/vänner som fått barn. Om ett år är det fem ungar man kan ge presenter; och att ge saker som ungar kan växa i är ju inte helt fel.
(Så om nån vän eller släkting hittat hit är det ju bara hinta vad ni vill ha för ett-årspresenter... Men förhoppningsvis får ni inte de här grejerna...)
Trots att jag hittat denna smitväg att köpa kläder till ett barn jag inte har nån aning om storleken på, trots att förnuftet sa att det här blir ju bra ett-årspresenter till den och den, trots detta
så handlade jag ju kläder som
kanske
ska bäras av vårt barn.
Vilket gjorde att det pirrade i magen, darrade i benen och fladdrade i hjärtat när jag stod där i affären.
Leve konsumtionen...
Då är det bara att slänga all sin kritik mot konsumtionssamhället åt fanders och
konsumera.
Vi har numera en korg där vårt barns saker ska samlas. Den är rean för liten så nog har vi "mage" alltid.
Under förra veckans semester gjorde jag det läskigaste av allt
köpte kläder.
En badrock och en body. I storlek 86; lagom för 18 månaders barn.
För jag tänker så här:
Om ett år borde vi ju har fått barnbeskedoch vet då åldern på vårt barn. Och bir det då en tvååring så har jag hittills i år fem släktingar/vänner som fått barn. Om ett år är det fem ungar man kan ge presenter; och att ge saker som ungar kan växa i är ju inte helt fel.
(Så om nån vän eller släkting hittat hit är det ju bara hinta vad ni vill ha för ett-årspresenter... Men förhoppningsvis får ni inte de här grejerna...)
Trots att jag hittat denna smitväg att köpa kläder till ett barn jag inte har nån aning om storleken på, trots att förnuftet sa att det här blir ju bra ett-årspresenter till den och den, trots detta
så handlade jag ju kläder som
kanske
ska bäras av vårt barn.
Vilket gjorde att det pirrade i magen, darrade i benen och fladdrade i hjärtat när jag stod där i affären.
Leve konsumtionen...
2007-07-10
Ha!
Hittade just en sån där fin räknare för oss som ska adoptera. Har varit lite sur över att jag bara har sett "Nu är fostret så här stort" tidigare.
Fast det är ju lite svårt att få nedräkningen korrekt när man ju inte har en aning om tiden det kan tänkas ta.
Utgick från ett år.
Fast det är ju lite svårt att få nedräkningen korrekt när man ju inte har en aning om tiden det kan tänkas ta.
Utgick från ett år.
Två månader på söndag
Jepp. På söndag har vår ansökan varit i Etiopien i 2 månader.
Eftersom att jag hela tiden räknar med ett år innan vi får träffa vårt barn är det (enligt min egen, hemmasnickrade prognos) 10 månader kvar.
Och om de går lika fort som de senaste två månaderna så är jag mamma typ alldeles om ett litet tag.
Och då ska man ju komma ihåg att organisationens prognos fortfarande är 7-12 månader. Det skulle alltså kunna vara 5 månader kvar.
Tanken svindlar.
Och jag som tyckt att det varit så segt att väntaväntavänta och bara velat skynda på så mycket som möjligt tycker plötsligt
att det går undan
att jag inte riktigt hinner med.
Häromdan kom jag på att jag inte har en aning om var vi ska ha ett skötbord. Om vi nu behöver ett sånt. Vi har ju tamejtusan inte en aning om ifall vi får en halvårsbebis eller en två-och-ett-halvt-åring som redan är pottränad.
Och inte ett jäkla klädesplagg vågar jag köpa för hur gör man med storlekar?
Och behöver man inte typ vagn, barnstol och säng och en massa andra prylar?
Jag har ju för sjutton inte en aning! Fyra småsyskon och en massa barnvakteri, men jag har ju noll koll!
Vem tusan kom på tanken att låta mig bli morsa? Och så här förbaskat snart? Hur fanken ska jag hinna med allt?!?
Två månader?!? Vart tog de vägen?
Eftersom att jag hela tiden räknar med ett år innan vi får träffa vårt barn är det (enligt min egen, hemmasnickrade prognos) 10 månader kvar.
Och om de går lika fort som de senaste två månaderna så är jag mamma typ alldeles om ett litet tag.
Och då ska man ju komma ihåg att organisationens prognos fortfarande är 7-12 månader. Det skulle alltså kunna vara 5 månader kvar.
Tanken svindlar.
Och jag som tyckt att det varit så segt att väntaväntavänta och bara velat skynda på så mycket som möjligt tycker plötsligt
att det går undan
att jag inte riktigt hinner med.
Häromdan kom jag på att jag inte har en aning om var vi ska ha ett skötbord. Om vi nu behöver ett sånt. Vi har ju tamejtusan inte en aning om ifall vi får en halvårsbebis eller en två-och-ett-halvt-åring som redan är pottränad.
Och inte ett jäkla klädesplagg vågar jag köpa för hur gör man med storlekar?
Och behöver man inte typ vagn, barnstol och säng och en massa andra prylar?
Jag har ju för sjutton inte en aning! Fyra småsyskon och en massa barnvakteri, men jag har ju noll koll!
Vem tusan kom på tanken att låta mig bli morsa? Och så här förbaskat snart? Hur fanken ska jag hinna med allt?!?
Två månader?!? Vart tog de vägen?
2007-07-09
Förtydligande
Alltså, man är ju i sin fulla rätt att tycka att man inte har nån lust att skicka tygbitar till folk.
Det är helt ok att tycka att hela idén är fånig/trist/dum.
Då kan man ju bara låta bli.
Men att aktivt ta avstånd är en annan sak.
Det blir så mycket mer än ett täcke man säger nej till. Särskilt om man gör på det sätt min släktning gjorde.
Några detaljer har jag besparat er. För att förstå varför de gör en ledsen måste man känna släktingen ifråga.
Det är helt ok att tycka att hela idén är fånig/trist/dum.
Då kan man ju bara låta bli.
Men att aktivt ta avstånd är en annan sak.
Det blir så mycket mer än ett täcke man säger nej till. Särskilt om man gör på det sätt min släktning gjorde.
Några detaljer har jag besparat er. För att förstå varför de gör en ledsen måste man känna släktingen ifråga.
2007-07-08
Jag kom på en anledning
till att jag möjligen skulle ha svårt att få iväg en tygbit.
Om jag blivit ombedd att skicka det till nån som basunerat ut sin graviditet just som jag var i min värsta barnlöshetssorg.
Men jag tror fanken att jag hade rivit loss en bit lakan eller nåt även då.
Det tror jag faktiskt.
Om jag blivit ombedd att skicka det till nån som basunerat ut sin graviditet just som jag var i min värsta barnlöshetssorg.
Men jag tror fanken att jag hade rivit loss en bit lakan eller nåt även då.
Det tror jag faktiskt.
Släkten är värst, bland annat
Intressant att läsa era namnfunderingar. Maken och jag rabblade namn på alla bokstäver i alfabetet när vi körde mot svärföräldrarna tidigare i veckan.
Tror att det är som för de flesta - man vet först när man träffas vad ens barn ska heta. Och visst finns det en massa bra etiopiska namn. Makens kollega från etiopien heter samma sak som en av mina bästisar; till exempel.
Vi försöker nu få med släkt och vänner till att göra ett längtanstäcke.
De tillfågade har ombetts att skicka en liten tygbit till oss som vi ska sy in i ett lapptäcke.
Döm om min förvåning när jag kom hem från semestern idag. En av mina äldre, ganska nära, släktningar har skickat ett tack-men-nej-tack kort. "Jag känner inte för att delta."
Alltså, okej, man får känna vad man vill, men i det här läget hade det väl varit smartare att hålla käften om det i så fall?!?
Jag kan inte komma på en enda anledning till att jag inte skulle kunna tänka mig att skicka en tygbit på 18*18 cm till nån som väntar barn. Inte en enda.
Men tydligen känner inte släktningen för att delta.
Och mycket kan man skylla på att folk är gamla och därmed konstiga, men...
Förvåning vad kanske lite fel uttryckt.
Jag är
arg
sårad
och
väldigt, väldigt ledsen.
Tror att det är som för de flesta - man vet först när man träffas vad ens barn ska heta. Och visst finns det en massa bra etiopiska namn. Makens kollega från etiopien heter samma sak som en av mina bästisar; till exempel.
Vi försöker nu få med släkt och vänner till att göra ett längtanstäcke.
De tillfågade har ombetts att skicka en liten tygbit till oss som vi ska sy in i ett lapptäcke.
Döm om min förvåning när jag kom hem från semestern idag. En av mina äldre, ganska nära, släktningar har skickat ett tack-men-nej-tack kort. "Jag känner inte för att delta."
Alltså, okej, man får känna vad man vill, men i det här läget hade det väl varit smartare att hålla käften om det i så fall?!?
Jag kan inte komma på en enda anledning till att jag inte skulle kunna tänka mig att skicka en tygbit på 18*18 cm till nån som väntar barn. Inte en enda.
Men tydligen känner inte släktningen för att delta.
Och mycket kan man skylla på att folk är gamla och därmed konstiga, men...
Förvåning vad kanske lite fel uttryckt.
Jag är
arg
sårad
och
väldigt, väldigt ledsen.
2007-07-01
Som man ropar får man svar
När jag skrev förra inlägget föreställde jag mig att jag skulle få olika namnförslag med tilllhörande motivering om varför just vårt barn borde heta just så.
Istället har jag fått svar på frågan: Vad förknippar du med Salvia?
Och, ja, det är väl inte så tokigt med tanke på att det är exakt den fråga jag ställer i inlägget.
Som den gamla svensklärare jag är tycker jag att det är oerhört intressant detta med kommunikation. Särskilt när den inte fungerar.
Frågan skulle kanske hellre varit ställd: Vilka namn förknippar du med mig? - Om jag nu skulle få de svar jag föreställlt mig.
Att det blev "Salvia" istället för "mig" beror mest på att en del som läser här ju inte vet vem jag är, men förmodligen har en uppfattning om Salvia. Hänger ni med?
När mina elever upptäckte att deras texter missförstods brukade de bli förbannade och gå i försvar. Jag brukade svara dem att de ju fått oerhört viktig information: Din text kan missförstås. Vad man sedan gör av den informationen är upp till författaren.
Och undertecknad väljer att låta förra inlägget vara som det är; och hoppas på fler associationer kring salvia. För det blev ju skojigare än bebisnamnförslag!
Den som sen vill associera kring Salvia och bebisnamn är välkommen att göra det. Jag lovar fortfarande diplom till bästa förslaget.
Nu hoppas jag att jag har fått många funderingar om än det ena och än det andra när jag kommer tillbaka från en veckas semester!
Istället har jag fått svar på frågan: Vad förknippar du med Salvia?
Och, ja, det är väl inte så tokigt med tanke på att det är exakt den fråga jag ställer i inlägget.
Som den gamla svensklärare jag är tycker jag att det är oerhört intressant detta med kommunikation. Särskilt när den inte fungerar.
Frågan skulle kanske hellre varit ställd: Vilka namn förknippar du med mig? - Om jag nu skulle få de svar jag föreställlt mig.
Att det blev "Salvia" istället för "mig" beror mest på att en del som läser här ju inte vet vem jag är, men förmodligen har en uppfattning om Salvia. Hänger ni med?
När mina elever upptäckte att deras texter missförstods brukade de bli förbannade och gå i försvar. Jag brukade svara dem att de ju fått oerhört viktig information: Din text kan missförstås. Vad man sedan gör av den informationen är upp till författaren.
Och undertecknad väljer att låta förra inlägget vara som det är; och hoppas på fler associationer kring salvia. För det blev ju skojigare än bebisnamnförslag!
Den som sen vill associera kring Salvia och bebisnamn är välkommen att göra det. Jag lovar fortfarande diplom till bästa förslaget.
Nu hoppas jag att jag har fått många funderingar om än det ena och än det andra när jag kommer tillbaka från en veckas semester!
Namn (semesterpyssel)
Adoptivbarn har redan namn när man träffas. Någon har redan tänkt ut vad ens barn ska heta. Det kan vara en biologisk förälder som lämnade en lapp med barnets namn. Barnhemsföreståndaren, fosterfamiljen, prästen, polisen. Vem vet.
Barnet kan ha fått ett namn som är väl genomtänkt; ett namn gett med någon slags kärlek. Eller så fick barnet det namn som fanns i almanackan den dagen h*n hittades. Eller barnet kanske rent av heter torsdag, jannuari, tystlåten, skrikunge...
Vad vet jag. Adoptivbarn har redan namn.
Om detta har det diskuterats många gånger. Vilken rätt har man som adoptivförälder att ta sitt barns ursprungsnamn ifrån henne/honom? Är det en kärlekshandling att ge barnet ett nytt namn?
Jag tycker att det finns vettiga argument både för och emot att ge barnet ett nytt namn.
Vad vårt barn ska heta har vi ingen aning om. Vi vet bara att:
- H*n ska behålla sitt etiopiska namn på något sätt. Som tillalsnamn eller andranamn. Vi hoppas att vi vet när vi träffas.
- Vi vill ge ett namn till vår son/dotter. Precis som våra föräldrar namngav oss.
- Det finns två "arbetsnamn" som vi funderar på. Men igen, man vet ju först när man träffas vad som känns rätt.
Nu till poängen med det här inlägget; för det är egentligen en utmaning/associationslek.
Vad tycker ni?
Jag tänker inte lägga ut namnförslag som ni får rösta om. Inte heller tänker jag lova att ta någon som helst hänsyn till era åsikter den dag vi möter vårt barn.
Men jag kan inte hjälpa att jag är jäklarns nyfiken; inte så mycket på namnförslagen i sig utan på varför man funderar på det ena eller andra namnet. Vad förknippar man med Salvia?
Så, nu har ni nåt att pyssla med när jag är på semester. Vet inte hur många inlägg det blir närmaste veckan.
Bästa motiveringen får diplom.
Barnet kan ha fått ett namn som är väl genomtänkt; ett namn gett med någon slags kärlek. Eller så fick barnet det namn som fanns i almanackan den dagen h*n hittades. Eller barnet kanske rent av heter torsdag, jannuari, tystlåten, skrikunge...
Vad vet jag. Adoptivbarn har redan namn.
Om detta har det diskuterats många gånger. Vilken rätt har man som adoptivförälder att ta sitt barns ursprungsnamn ifrån henne/honom? Är det en kärlekshandling att ge barnet ett nytt namn?
Jag tycker att det finns vettiga argument både för och emot att ge barnet ett nytt namn.
Vad vårt barn ska heta har vi ingen aning om. Vi vet bara att:
- H*n ska behålla sitt etiopiska namn på något sätt. Som tillalsnamn eller andranamn. Vi hoppas att vi vet när vi träffas.
- Vi vill ge ett namn till vår son/dotter. Precis som våra föräldrar namngav oss.
- Det finns två "arbetsnamn" som vi funderar på. Men igen, man vet ju först när man träffas vad som känns rätt.
Nu till poängen med det här inlägget; för det är egentligen en utmaning/associationslek.
Vad tycker ni?
Jag tänker inte lägga ut namnförslag som ni får rösta om. Inte heller tänker jag lova att ta någon som helst hänsyn till era åsikter den dag vi möter vårt barn.
Men jag kan inte hjälpa att jag är jäklarns nyfiken; inte så mycket på namnförslagen i sig utan på varför man funderar på det ena eller andra namnet. Vad förknippar man med Salvia?
Så, nu har ni nåt att pyssla med när jag är på semester. Vet inte hur många inlägg det blir närmaste veckan.
Bästa motiveringen får diplom.
2007-06-30
Vändningar
Att livet måste vara en så förbaskat jobbig resa.
Uppåner neråupp uppåner, mer ner och mindre upp.
En vän sa till mig en gång:
"Livet är inte en berg-och-dal-bana, det är som trapporna i Lustiga huset; man måste bara hitta ett sätt att gå i dem utan att ramla."
Och visst, hittar man bara ett sätt att förhålla sig till alla
uppåner neråupp
så blir livet inte enkelt,
men uthärdligt och möjligt att navigera.
Idag är mina tankar hos dem som längtar
och inte kan se sin längtans slut.
Uppåner neråupp uppåner, mer ner och mindre upp.
En vän sa till mig en gång:
"Livet är inte en berg-och-dal-bana, det är som trapporna i Lustiga huset; man måste bara hitta ett sätt att gå i dem utan att ramla."
Och visst, hittar man bara ett sätt att förhålla sig till alla
uppåner neråupp
så blir livet inte enkelt,
men uthärdligt och möjligt att navigera.
Idag är mina tankar hos dem som längtar
och inte kan se sin längtans slut.
2007-06-28
Jag fattar
Igår träffade jag allra käraste vännen Hoppfullan. Grillad lax, ostbricka och trevligt sällskap mår man så fantastiskt bra av!
Och min söta styvdotter deltog glatt i att gissa gåtor och prata film.
En bra kväll.
Och så här är det. Ibland vet man inte riktigt hur man ska säga saker. Men, jag fattar.
Inte hur det känns. Men att det känns.
Och jag tror nog tillåmed att jag fattar hur mycket det känns.
---
I morse läste jag Tinselflickans senaste inlägg.
Och
jag fattar.
Men jag har ingen aning om hur tusan jag ska formulera det på något slags vettigt sätt.
Och min söta styvdotter deltog glatt i att gissa gåtor och prata film.
En bra kväll.
Och så här är det. Ibland vet man inte riktigt hur man ska säga saker. Men, jag fattar.
Inte hur det känns. Men att det känns.
Och jag tror nog tillåmed att jag fattar hur mycket det känns.
---
I morse läste jag Tinselflickans senaste inlägg.
Och
jag fattar.
Men jag har ingen aning om hur tusan jag ska formulera det på något slags vettigt sätt.
2007-06-27
Paus
När man inte dricker kaffe får man hitta på andra sätt att ta paus.
Man kan skriva några rader på sin blogg.
Man kan läsa andras bloggar.
Man kan sätta sig en kvart i massagestolen på jobbet (lyx!)
Man kan stirra ut på regnet och oroa sig över klimatförändringarna.
Man kan fundera över vad man ska skriva i sitt nästa inlägg på bloggen.
Man kan önska att NU JÄKLARNS måste det gå vägen för Tinsel!
Man kan tänka att det vore förbaskat om inte alla barnlängtande bloggare man stött på inte skulle få sina plus snart. Eller ännu hellre sina barn. Eller varför inte önska att alla barnlängtande människor ska få barn och alla föräldralängtande barn får föräldrar.
Man kan fundera över om man verkligen vill att ens ev. dotter ska heta samma sak som makens vänners hund. (Det får bli ett eget inlägg.)
Man kan längta efter maken så det gör ont i kroppen (hm, massagestolen kanske vore nåt ändå, det borde ju ta bort muskelspänningarna...)
Man kan tänka en stund och undra över hur ens vänner och bekanta kommer reagera på brevet man skickade ut igår. Och framför allt undra över om det kommer bli något längtanstäcke.
Man kan också undra lite över hur snobbig kanslipersonalen tycker att man är som inte följer med och fikar fast de lockar med kanelbullar...
Men om man inte vill ha vare sig kaffe eller bullar då?
Man kan skriva några rader på sin blogg.
Man kan läsa andras bloggar.
Man kan sätta sig en kvart i massagestolen på jobbet (lyx!)
Man kan stirra ut på regnet och oroa sig över klimatförändringarna.
Man kan fundera över vad man ska skriva i sitt nästa inlägg på bloggen.
Man kan önska att NU JÄKLARNS måste det gå vägen för Tinsel!
Man kan tänka att det vore förbaskat om inte alla barnlängtande bloggare man stött på inte skulle få sina plus snart. Eller ännu hellre sina barn. Eller varför inte önska att alla barnlängtande människor ska få barn och alla föräldralängtande barn får föräldrar.
Man kan fundera över om man verkligen vill att ens ev. dotter ska heta samma sak som makens vänners hund. (Det får bli ett eget inlägg.)
Man kan längta efter maken så det gör ont i kroppen (hm, massagestolen kanske vore nåt ändå, det borde ju ta bort muskelspänningarna...)
Man kan tänka en stund och undra över hur ens vänner och bekanta kommer reagera på brevet man skickade ut igår. Och framför allt undra över om det kommer bli något längtanstäcke.
Man kan också undra lite över hur snobbig kanslipersonalen tycker att man är som inte följer med och fikar fast de lockar med kanelbullar...
Men om man inte vill ha vare sig kaffe eller bullar då?
Nu har jag lagt till en mailadress i min profil. På ett sätt känner jag mig lite fånig. Varför skulle nån vilja kontakta mig...
Men jag börjar lära mig att människor man stöter på i cyberrymden existerar i verkliga livet också; och det kan ju vara riktigt skoj att få kontakt.
Fast jag vill ju bara ha snälla och trevliga mail förstås. Dyker det upp något annat i inboxen får man ju tänka om.
Får något år sedan hade jag nog fnyst åt nån som var så "on-line" som jag blivit på gamla dar.
Vissa saker måste man prova för att begripa.
Men jag börjar lära mig att människor man stöter på i cyberrymden existerar i verkliga livet också; och det kan ju vara riktigt skoj att få kontakt.
Fast jag vill ju bara ha snälla och trevliga mail förstås. Dyker det upp något annat i inboxen får man ju tänka om.
Får något år sedan hade jag nog fnyst åt nån som var så "on-line" som jag blivit på gamla dar.
Vissa saker måste man prova för att begripa.
2007-06-21
Gravidbilder
När någon av de barnlösa bloggare jag följer har "plussat" dröjer det inte länge innan det dyker upp bilder på bloggarens växande mage. (Undantaget om den f.d. barnlösa bloggaren är man.) Kattmamman la sina bilder på en annan sida av hänsyn till de som fortarande kämpar. Vacker tanke måste jag säga!
Vi har nu väntat barn i 1 månad och 6 dagar räknat från det datum ansökningarna sändes till Etiopien.
Och jag vill också lägga upp "gravidbilder"...
Om jag fotograferade min mage skulle jag förvisso kunna mäta mig med flera gravida; särkilt de veckor när jag är mitt i hormonpillerkartan. Och smäller jag bara i mig en påse chips och spänner ut magen lite till så skulle jag säkert kunna lura någon att det växte något där inne (nåt annat än gaser alltså.)
Men vårt barn finns ju inte där. Barnet som ska bli vårt bor ju någonstans i Etiopien. Kanske finns h*n redan på barnhemmet, kanske vårdas h*n i fosterfamilj. Kanske växer just nu vårt barn i sin etiopiska mammas mage. Kanske tittar vårt barns biologiska mamma just nu på sin son/dotter och förtvivlar inför det faktum att hon inte kan älska och vårda detta barn.
Kanske lämnas vårt barn idag till polisen i Addis Abeba för att påbörja sin långa resa, genom byråkrati och utredningar, mot ett mörkt och kallt land vi Nordpolen.
I mitt hjärta växer stadigt kärleken till det barn som ska bli vårt. Och jag skulle så gärna har en bild för att visa hur vi väntar.
Längtar.
Undrar.
Drömmer.
Räknar dagarna och gissar, hoppas, önskar.
1 månad och 6 dagar - Hur stort är hjärtat då?
Vi har nu väntat barn i 1 månad och 6 dagar räknat från det datum ansökningarna sändes till Etiopien.
Och jag vill också lägga upp "gravidbilder"...
Om jag fotograferade min mage skulle jag förvisso kunna mäta mig med flera gravida; särkilt de veckor när jag är mitt i hormonpillerkartan. Och smäller jag bara i mig en påse chips och spänner ut magen lite till så skulle jag säkert kunna lura någon att det växte något där inne (nåt annat än gaser alltså.)
Men vårt barn finns ju inte där. Barnet som ska bli vårt bor ju någonstans i Etiopien. Kanske finns h*n redan på barnhemmet, kanske vårdas h*n i fosterfamilj. Kanske växer just nu vårt barn i sin etiopiska mammas mage. Kanske tittar vårt barns biologiska mamma just nu på sin son/dotter och förtvivlar inför det faktum att hon inte kan älska och vårda detta barn.
Kanske lämnas vårt barn idag till polisen i Addis Abeba för att påbörja sin långa resa, genom byråkrati och utredningar, mot ett mörkt och kallt land vi Nordpolen.
I mitt hjärta växer stadigt kärleken till det barn som ska bli vårt. Och jag skulle så gärna har en bild för att visa hur vi väntar.
Längtar.
Undrar.
Drömmer.
Räknar dagarna och gissar, hoppas, önskar.
1 månad och 6 dagar - Hur stort är hjärtat då?
2007-06-15
Slidsekret
Hm, ja. Jag har ju besparat er detaljerade funderingar kring kvinnokroppens mysterier. När man ska adoptera spelar ju inte kroppens funktioner någon större roll.
Eller, jo, min kropps brist på vissa funktioner spelar såklart roll för valet av barnskaffningsmetod.
Idag var jag dock på kvinnoforskningsenheten. Dit går jag en gång per år för att konstatera att jag fortfarande är i klimakteriet, kolla ev. cellförändringar (ni vet, det där man blir kallad till när man fyllt vad-det-nu-är, det gör jag varje år "när du ändå är här"), få nytt recept på hormoner och, tja, kolla läget i största allmänhet.
När jag var där idag sa hon "Till nästa år kan vi, om du vill, kolla ifall det har börjat röra på sig. Du vet, äggstockarna kan ju komma igång och börja producera hormoner på egenhand."
Eh. Gissa vilka tankar som började snurra i mitt huvud.
Så här: Jag VET att hormonproduktion betyder INTE att man får några ägg. Och även OM det skulle bli ägg av di däringa hormonerna så är de knappast nåt att ha.
Så, det enda det betyder OM mina äggstockar skulle kicka igång är att jag slipper käka östrogentabletter. Och det vore ju rätt juste.
Men ändå, det börjar ju snurra i skallen.
Och sen, när jag låg där i skojiga stolen började hon prata om mitt slidsekret. Som tydligen var helt normalt. Vilket tydligen kanske betyder att det har börjat röra på sig.
Och det ska vi som sagt kolla nästa år.
Hm.
Eller, jo, min kropps brist på vissa funktioner spelar såklart roll för valet av barnskaffningsmetod.
Idag var jag dock på kvinnoforskningsenheten. Dit går jag en gång per år för att konstatera att jag fortfarande är i klimakteriet, kolla ev. cellförändringar (ni vet, det där man blir kallad till när man fyllt vad-det-nu-är, det gör jag varje år "när du ändå är här"), få nytt recept på hormoner och, tja, kolla läget i största allmänhet.
När jag var där idag sa hon "Till nästa år kan vi, om du vill, kolla ifall det har börjat röra på sig. Du vet, äggstockarna kan ju komma igång och börja producera hormoner på egenhand."
Eh. Gissa vilka tankar som började snurra i mitt huvud.
Så här: Jag VET att hormonproduktion betyder INTE att man får några ägg. Och även OM det skulle bli ägg av di däringa hormonerna så är de knappast nåt att ha.
Så, det enda det betyder OM mina äggstockar skulle kicka igång är att jag slipper käka östrogentabletter. Och det vore ju rätt juste.
Men ändå, det börjar ju snurra i skallen.
Och sen, när jag låg där i skojiga stolen började hon prata om mitt slidsekret. Som tydligen var helt normalt. Vilket tydligen kanske betyder att det har börjat röra på sig.
Och det ska vi som sagt kolla nästa år.
Hm.
2007-06-14
Jordgubbar
Att ha sitt alldeles eget jordgubbsland är inte fy skam. Maken mailar att det kan bli jordgubbar och smultron till efterrätt. Coolt.
2007-06-13
Så där
Nu har jag berättat för den andra kollegan.
Kan väl säga som så att eftersom att vi alla ingår i ledningsgruppen så är det lite viktigt för planeringen att veta vilka som jobbar hur och när det kommande året...
Annars har ju inte folk sådär i allmänhet med vårt barnväntande att göra.
Kan väl säga som så att eftersom att vi alla ingår i ledningsgruppen så är det lite viktigt för planeringen att veta vilka som jobbar hur och när det kommande året...
Annars har ju inte folk sådär i allmänhet med vårt barnväntande att göra.
2007-06-12
Tid
Det här med tid är ett intressant fenomen. Tänker inte fördjupa mig i det just nu utan bara konstatera att ibland känns det onekligen som att tiden går ovanligt snabbt.
På fredag är det den 15e juni. Då har det gått en månad sedan våra handlingar sändes till Etiopien.
Om den där allra första prognosen om 10 månader skulle visa sig stämma så är det i så fall 9 kvar.
Och det är ju ingenting.
Jag kan inte förklara varför, men jag måste verkligen ta tag i och berätta för den däringa anra kollegan snart.
På fredag är det den 15e juni. Då har det gått en månad sedan våra handlingar sändes till Etiopien.
Om den där allra första prognosen om 10 månader skulle visa sig stämma så är det i så fall 9 kvar.
Och det är ju ingenting.
Jag kan inte förklara varför, men jag måste verkligen ta tag i och berätta för den däringa anra kollegan snart.
2007-06-10
Bröllopsdag
Om tre timmar och fyrtiofem minuter har vi varit gifta i ett år!
Och tänk, första barnet är på väg. Hjälp vad konservativt och urtradionellt det blev nu då.
Att livet kunde rymma så mycket kärlek!
Maken har lovat mig grillade havskräftor till bubblet ikväll.
Solen strålar lika vackert som när vi gifte oss.
Man får väl lov att känna sig nöjd helt enkelt.
Skål och grattis till alla oss som älskar!
Och tänk, första barnet är på väg. Hjälp vad konservativt och urtradionellt det blev nu då.
Att livet kunde rymma så mycket kärlek!
Maken har lovat mig grillade havskräftor till bubblet ikväll.
Solen strålar lika vackert som när vi gifte oss.
Man får väl lov att känna sig nöjd helt enkelt.
Skål och grattis till alla oss som älskar!
2007-06-09
En kvar
Berättade för den ena av kollegerna igår.
Vi var ute allihop efter skolavslutningen. Jag och kollegan stod och pratade och i ena handen höll jag det fjärde glaset vin.
Så frågar hon om jag inte skulle vilja ha egna barn.
"Jo, vi väntar barn" svarar jag.
Varpå kollegan utbrister i ett "VA?!?" och stirrar på mitt vinglas.
"Från Etiopien" la jag till.
Sedan pratade vi en stund om det.
Det är tydligen alldeles fantastiskt att blir mamma, om man ska tro min kollega.
Misstänkte ju det...
Vi var ute allihop efter skolavslutningen. Jag och kollegan stod och pratade och i ena handen höll jag det fjärde glaset vin.
Så frågar hon om jag inte skulle vilja ha egna barn.
"Jo, vi väntar barn" svarar jag.
Varpå kollegan utbrister i ett "VA?!?" och stirrar på mitt vinglas.
"Från Etiopien" la jag till.
Sedan pratade vi en stund om det.
Det är tydligen alldeles fantastiskt att blir mamma, om man ska tro min kollega.
Misstänkte ju det...
2007-06-04
Hm
Av olika skäl skulle jag behöva berätta för mina två närmaste kolleger att vi väntar barn. (Alltså att jag och maken väntar barn. Kollegerna får ju faktiskt inte dela det här föräldraskapet med oss!)
Men det går bara inte.
Förra veckan skyllde jag lite på att jag inte hittade något lämpligt tillfälle.
Sanningen är dock den att jag
inte fattar
att det är på riktigt.
Men det går bara inte.
Förra veckan skyllde jag lite på att jag inte hittade något lämpligt tillfälle.
Sanningen är dock den att jag
inte fattar
att det är på riktigt.
2007-06-02
2007-06-01
Ökade väntetider
När vi började vår process var jag så inställd på Kina. Jag tänkte mig att vi skulle få vänta minst 1,5 år från det att ansökan var i landet.
Så blev det nu Etiopien istället. För mig känns ett år som kort väntetid.
Om man har lite koll på "Etiopien-statistik" så var det så att bara för nåt år sedan var väntetiderna bara några månader. Så sett ur det perspektivet vore ett år lääääänge.
När jag tänker tanken att vi kanske skulle kunna få barn om 8-9 månader känner jag "Hjälp hur tusan ska vi hinna med".
Medan det säkert finns en och annan "Etiopien-veteran" som tycker att det är oförskämt lång tid.
Allting är liksom relativt.
Så blev det nu Etiopien istället. För mig känns ett år som kort väntetid.
Om man har lite koll på "Etiopien-statistik" så var det så att bara för nåt år sedan var väntetiderna bara några månader. Så sett ur det perspektivet vore ett år lääääänge.
När jag tänker tanken att vi kanske skulle kunna få barn om 8-9 månader känner jag "Hjälp hur tusan ska vi hinna med".
Medan det säkert finns en och annan "Etiopien-veteran" som tycker att det är oförskämt lång tid.
Allting är liksom relativt.
2007-05-28
Organisationen gissar
Eftersom de flesta som väntar barn från Etiopien har medgivande 0-18 månader så kan det hända att vi "går före" kön om det kommer ett äldre barn.
Men det är inget man ska räkna med.
Organisationen gissar att det är i början av nästa år som gäller för vår del om det inte kommer ett äldre barn tidigare.
Fast, vänta, hallå, stopp, stopp, stanna! Vasadu?
I början av nästa år.
Eller tidigare.
Det är ju KORTARE tid än 10 månader.
Sen är ju "regeln" i adoptionsvärlden att det alltid tar längre tid än man trodde från början.
Men ändå.
Men det är inget man ska räkna med.
Organisationen gissar att det är i början av nästa år som gäller för vår del om det inte kommer ett äldre barn tidigare.
Fast, vänta, hallå, stopp, stopp, stanna! Vasadu?
I början av nästa år.
Eller tidigare.
Det är ju KORTARE tid än 10 månader.
Sen är ju "regeln" i adoptionsvärlden att det alltid tar längre tid än man trodde från början.
Men ändå.
2007-05-26
Vi väntar barn!
15e maj sändes våra handlingar till Etiopien. Så nu börjar den riktiga väntan...
Wow. Oj.
Har ingen aning om hur det ser ut med väntetider just nu. När jag pratade med Organisationen i januari fick vi veta att vi skulle räkna med 10 månader.
Oj.
Vi väntar barn.
Wow. Oj.
Har ingen aning om hur det ser ut med väntetider just nu. När jag pratade med Organisationen i januari fick vi veta att vi skulle räkna med 10 månader.
Oj.
Vi väntar barn.
2007-05-22
I all hast...
Storkenflyger rättar mig i en kommentar. Det går att få både ägg och spermier donerade utomlands. Mer om detta vet Femmis.
Ska man få till en gratis äggdonation i Sverige krävs dock en karl. Och det satt långt inne för di svenska myndigheterna att tillåta detta överhuvudtaget.
I en kommentar till förra inlägget kan man läsa om privat adoption, dvs att man inte går via någon adoptionsorganisation. Detta var vanligt i Sverige på 70-talet. Idag kan man inte göra så utan alla adoptioner måste gå via en auktoriserad organisation (undantaget vissa släktadoptioner och ev. några fall där det redan finns en relation mellan adoptivbarn och adoptivförälder.)
Och så kön då.
Jag kan tycka att det kan kännas konstigt bara att man vill välja land. Bara när jag hör folk diskutera söta "Kina-flickor" vs barn från andra länder mår jag lite dåligt. Eller när man vill välja landet som har de ljusaste barnen.
Samtidigt kan jag förstå att man kan ha en relation till ett visst land. Släkt, vänner, att man jobbat där, har turistat där mycket, läst massor om landet...
Så, okej för att välja land.
Men att välja kön. Det kommer jag aldrig tycka är ok.
Visst, det finns de som blir föräldrar på det gamla vanliga sättet som också har önskningar om kön. De som producerar barn på vissa tider på dygnet eller i särskilda ställningar för att öka möjligheten att få det kön de önskar.
Så finns det de som väljer att abortera barnet om det har "fel" kön. Oftast är det felaktiga barnet en flicka.
I Indien har man sett denna typ av aborter öka. I Kina överges flickorna.
För se, vill man ha biologiska barn är det pojkarna som räknas.
Blivande adoptivföräldrar vill dock helst ha flickor. De anses lättare. Och sötare. Plus att forskningen visar att det finns någon slags gammal kulturell föreställning om att främmande manligt blod är farligare för släkten än främmande kvinnligt.
Alltså i vår västerländska, civiliserade, demokratiska, upplysta kultur.
Jag kommer aldrig tycka att det är okej att välja kön. (Om sen folk ställer klockan på 05.00 för att det påstås vara lättare att få till gossebarn så får de väl roa sig med det.)
Men att kön ska spela roll. Att kön spelar roll.
Det gör mig tokig.
Ska man få till en gratis äggdonation i Sverige krävs dock en karl. Och det satt långt inne för di svenska myndigheterna att tillåta detta överhuvudtaget.
I en kommentar till förra inlägget kan man läsa om privat adoption, dvs att man inte går via någon adoptionsorganisation. Detta var vanligt i Sverige på 70-talet. Idag kan man inte göra så utan alla adoptioner måste gå via en auktoriserad organisation (undantaget vissa släktadoptioner och ev. några fall där det redan finns en relation mellan adoptivbarn och adoptivförälder.)
Och så kön då.
Jag kan tycka att det kan kännas konstigt bara att man vill välja land. Bara när jag hör folk diskutera söta "Kina-flickor" vs barn från andra länder mår jag lite dåligt. Eller när man vill välja landet som har de ljusaste barnen.
Samtidigt kan jag förstå att man kan ha en relation till ett visst land. Släkt, vänner, att man jobbat där, har turistat där mycket, läst massor om landet...
Så, okej för att välja land.
Men att välja kön. Det kommer jag aldrig tycka är ok.
Visst, det finns de som blir föräldrar på det gamla vanliga sättet som också har önskningar om kön. De som producerar barn på vissa tider på dygnet eller i särskilda ställningar för att öka möjligheten att få det kön de önskar.
Så finns det de som väljer att abortera barnet om det har "fel" kön. Oftast är det felaktiga barnet en flicka.
I Indien har man sett denna typ av aborter öka. I Kina överges flickorna.
För se, vill man ha biologiska barn är det pojkarna som räknas.
Blivande adoptivföräldrar vill dock helst ha flickor. De anses lättare. Och sötare. Plus att forskningen visar att det finns någon slags gammal kulturell föreställning om att främmande manligt blod är farligare för släkten än främmande kvinnligt.
Alltså i vår västerländska, civiliserade, demokratiska, upplysta kultur.
Jag kommer aldrig tycka att det är okej att välja kön. (Om sen folk ställer klockan på 05.00 för att det påstås vara lättare att få till gossebarn så får de väl roa sig med det.)
Men att kön ska spela roll. Att kön spelar roll.
Det gör mig tokig.
2007-05-21
Ja, okej då...
Att vilja välja kön på ett adoptivbarn kanske inte automatiskt betyder att man skulle kunna tänka sig att abortera ett foster med "fel" kön.
Känner att jag kanske var lite hård.
Jag blir bara så jäkla frustrerad av att leva i en värld där kön faktiskt spelar roll.
Känner att jag kanske var lite hård.
Jag blir bara så jäkla frustrerad av att leva i en värld där kön faktiskt spelar roll.
2007-05-18
Kön
Nej. Man får inte välja kön.
I USA där inhemska adoption är vanligt kan man i vissa fall få välja barn. Ungefär som det var i Sverige förr när man kunde hämta barn från barnhemmen här.
När det gäller internationell adoption så har jag hittills inte sett ett enda land som låter en välja kön. Från Kina och Indien kommer det flest flickor, från andra länder flest pojkar.
Men man får inte kryssa i en ruta om vilken sort man helst vill ha. Och det uppskattar jag.
Det finns de som tycker att man borde få välja. Jag antar att dessa människor även tycker att det är okej att abortera ett foster av "fel" kön. För mig är det nämligen ingen skillnad mellan dessa två.
Så länge det blir en människa är jag nöjd.
I USA där inhemska adoption är vanligt kan man i vissa fall få välja barn. Ungefär som det var i Sverige förr när man kunde hämta barn från barnhemmen här.
När det gäller internationell adoption så har jag hittills inte sett ett enda land som låter en välja kön. Från Kina och Indien kommer det flest flickor, från andra länder flest pojkar.
Men man får inte kryssa i en ruta om vilken sort man helst vill ha. Och det uppskattar jag.
Det finns de som tycker att man borde få välja. Jag antar att dessa människor även tycker att det är okej att abortera ett foster av "fel" kön. För mig är det nämligen ingen skillnad mellan dessa två.
Så länge det blir en människa är jag nöjd.
Länder
Man får välja land. Men alla länder kommer inte välja dig.
Man får bara skicka ansökan till ett land i taget. Återigen: Det är barnets behov som är i fokus. Att handlägga en adoption kostar tid och pengar i de länder man ansöker ifrån. Barnen som behöver familj ska inte behöva vänta onödigt länge för att vi som vill adopterar gör "helgarderingar".
Dessutom kan det ju vara en poäng att man lär sig om sitt barns ursprungsland. Att man väljer med hjärtat på något sätt.
Vilka länder man kan välja beror på vilka krav de ställer. Det kan handla om
ens ålder
om man är singel eller par
om man är hetero- eller homosexuell
tiden man varit gifta
om man varit gift förut
ens religionstillhörighet
vilka sjukdomar man har haft
ens inkomst- och utbildningsnivå
om man har barn sedan tidigare
hur många barn man ev. har
Också det här tycker folk man pratar med är konstigt. "Herregud det räcker väl att man är en bra person som vill ha barn."
Än en gång: Gör tankeexperimentet att 1000-tals barn adopteras från Sverige varje år. Skulle du då vara bekväm med att de hamnade hos föräldrar som
är helt emot demokratiska värderingar
tillhör en religion som är i strid mot dina värderingar
har sjukdomar som gör att de kanske inte kommer leva särskilt länge
är så gamla att de kanske inte kommer leva särskilt länge
redan har 10 småbarn att ta hand om
Eller vad som nu är viktigt för dig...
Olika länder ställer olika krav. Vissa av dem är krav jag inte skulle ställa i en omvänd situation. Men jag respekterar dem.
För barnens skull.
Man får bara skicka ansökan till ett land i taget. Återigen: Det är barnets behov som är i fokus. Att handlägga en adoption kostar tid och pengar i de länder man ansöker ifrån. Barnen som behöver familj ska inte behöva vänta onödigt länge för att vi som vill adopterar gör "helgarderingar".
Dessutom kan det ju vara en poäng att man lär sig om sitt barns ursprungsland. Att man väljer med hjärtat på något sätt.
Vilka länder man kan välja beror på vilka krav de ställer. Det kan handla om
ens ålder
om man är singel eller par
om man är hetero- eller homosexuell
tiden man varit gifta
om man varit gift förut
ens religionstillhörighet
vilka sjukdomar man har haft
ens inkomst- och utbildningsnivå
om man har barn sedan tidigare
hur många barn man ev. har
Också det här tycker folk man pratar med är konstigt. "Herregud det räcker väl att man är en bra person som vill ha barn."
Än en gång: Gör tankeexperimentet att 1000-tals barn adopteras från Sverige varje år. Skulle du då vara bekväm med att de hamnade hos föräldrar som
är helt emot demokratiska värderingar
tillhör en religion som är i strid mot dina värderingar
har sjukdomar som gör att de kanske inte kommer leva särskilt länge
är så gamla att de kanske inte kommer leva särskilt länge
redan har 10 småbarn att ta hand om
Eller vad som nu är viktigt för dig...
Olika länder ställer olika krav. Vissa av dem är krav jag inte skulle ställa i en omvänd situation. Men jag respekterar dem.
För barnens skull.
Ålder och köer
Hur gammalt kommer barnet vara? Hur många gånger har jag inte fått svara på den frågan? Vad krävs för att man ska få en liten bebis? Måste jag som är äldre ta emot ett äldre barn?
Så här:
Tillsammans med ens utredare kommer man överens om en medgivandeålder. När man sedan blivit godkänd står det in ens papper att man har medgivande att ta emot ett barn som är mellan si och så gammalt.
Vi har medgivande 0 till ännu ej fyllda 3 år.
I teorin betyder det att vi kan få ett barn som är allt emellan spädis och 2 år och 11 månader.
I praktiken betyder det att vi troligen får ett barn som är över 2 år. Detta av den enkla anledningen att yngre barn är mer efterfrågade än äldre.
Olika länder har olika system. De flesta har någon form av kö. När det är ens tur så får man det barn som stämmer in på ens medgivande. Så när vi är nr 1 i kön så kommer vi bli föräldrar till det barn mellan 0 och 3 som just då finns tillgängligt för adoption.
Men det kan också bli så att det barn som står på tur är "för gammalt" för alla som står före oss i kön. Säg att det är 10 före oss, alla har medgivande 0-18 månader. En två-åring blir tillgänglig för adoption.
Vips är vi ju de med längst kö-tid som har rätt medgivandeålder!
Så, på sätt och vis bestämmer man ju åldern på ens barn. Det är tydligen lite kulturellt det där; svenskar vill gärna ha bebisar medan man i andra länder längtar efter äldre barn.
Man kan m.a.o. få ett medgivande om en spädis fast man är "gammal". Det man ska komma ihåg är dock att olika länder har olika krav. Det kan vara minimiålder, maxålder, ålderskillnad mellan makar, åldersskillnad föräldern-barnet (till exempel har flera länder villkoret max 40 år mellan förälder och barn).
Så, medgivandeåldern påverkar alltså vilka länder man kan ansöka ifrån.
Så här:
Tillsammans med ens utredare kommer man överens om en medgivandeålder. När man sedan blivit godkänd står det in ens papper att man har medgivande att ta emot ett barn som är mellan si och så gammalt.
Vi har medgivande 0 till ännu ej fyllda 3 år.
I teorin betyder det att vi kan få ett barn som är allt emellan spädis och 2 år och 11 månader.
I praktiken betyder det att vi troligen får ett barn som är över 2 år. Detta av den enkla anledningen att yngre barn är mer efterfrågade än äldre.
Olika länder har olika system. De flesta har någon form av kö. När det är ens tur så får man det barn som stämmer in på ens medgivande. Så när vi är nr 1 i kön så kommer vi bli föräldrar till det barn mellan 0 och 3 som just då finns tillgängligt för adoption.
Men det kan också bli så att det barn som står på tur är "för gammalt" för alla som står före oss i kön. Säg att det är 10 före oss, alla har medgivande 0-18 månader. En två-åring blir tillgänglig för adoption.
Vips är vi ju de med längst kö-tid som har rätt medgivandeålder!
Så, på sätt och vis bestämmer man ju åldern på ens barn. Det är tydligen lite kulturellt det där; svenskar vill gärna ha bebisar medan man i andra länder längtar efter äldre barn.
Man kan m.a.o. få ett medgivande om en spädis fast man är "gammal". Det man ska komma ihåg är dock att olika länder har olika krav. Det kan vara minimiålder, maxålder, ålderskillnad mellan makar, åldersskillnad föräldern-barnet (till exempel har flera länder villkoret max 40 år mellan förälder och barn).
Så, medgivandeåldern påverkar alltså vilka länder man kan ansöka ifrån.
Krångel och väntetider
Alltså, det är faktiskt inte så att människorna i "givarländerna" producerar barn för att vi barnlösa västerlänningar ska ha nånstans att ta vägen med vår längtan. Varje barn som blir tillgängligt för adoption är resultatet av dess biologiska föräldrars livssituation.
Handläggningen av en adoption måste se till barnets bästa. Hur segt och trist jag än kan tycka att det är att sitta här i kalla nord och väntaväntavänta, så måste adoptionsorganisationerna i första hand utgå i från barnens behov.
Och det måste få ta den tid det tar.
Detsamma gäller de krav som ställs på mig som blivande förälder. Det måste vara barnens behov och inte mina som ska tillgodoses.
Så utredningar, läkarbesök, referenter, intyg, foton, inkomst- och utbildningskrav. Jag kan tycka vad jag vill om detta. Den som ska ge mig möjlighet att möta mitt barn måste känna sig trygg med vem jag är.
Utifrån sina värderingar och normer.
Och detta är viktigt!
Tänk om 1000-tals barn lämnade Sverige varje år för att få nya hem någonstans i världen. Vilka krav skulle inte du ställa då? Jag vet att jag skulle vara en av dem som undrade, ifrågasatte och krävde.
Handläggningen av en adoption måste se till barnets bästa. Hur segt och trist jag än kan tycka att det är att sitta här i kalla nord och väntaväntavänta, så måste adoptionsorganisationerna i första hand utgå i från barnens behov.
Och det måste få ta den tid det tar.
Detsamma gäller de krav som ställs på mig som blivande förälder. Det måste vara barnens behov och inte mina som ska tillgodoses.
Så utredningar, läkarbesök, referenter, intyg, foton, inkomst- och utbildningskrav. Jag kan tycka vad jag vill om detta. Den som ska ge mig möjlighet att möta mitt barn måste känna sig trygg med vem jag är.
Utifrån sina värderingar och normer.
Och detta är viktigt!
Tänk om 1000-tals barn lämnade Sverige varje år för att få nya hem någonstans i världen. Vilka krav skulle inte du ställa då? Jag vet att jag skulle vara en av dem som undrade, ifrågasatte och krävde.
Jaha
Tror att jag tänker vara grön ett tag.
Har fått dit en ny site meter. Lite trist bara att börja om. Har ju kvar den gamla statistikens "slutsiffra". Få se hur lång tid det tar innan vi är där igen.
Har fått dit en ny site meter. Lite trist bara att börja om. Har ju kvar den gamla statistikens "slutsiffra". Få se hur lång tid det tar innan vi är där igen.
I väntan på
Jaha. Jag ska ju inte skriva om adoptionen förrän papprena är i Etiopien har jag visst påstått. Att det skulle betyda att jag inte kommer på något att skriva om överhuvudtaget hade jag inte räknat ut.
Fast vi ska väl vänta sisådär ett år nu skulle jag gissa så om jag inte ska lägga ner bloggen bör jag ju komma på något att filosofera kring.
Jag tror att ständiga "inget har hänt - nu heller" -inlägg kan bli lite segt i längden.
Så jag tänker.
Något jag tänker på väldigt mycket, och som jag nämt tidigare, är hur sjutton får jag tillbaka min räknare?
Tinsel gav mig ett tips för länge sen, men det sprack på att jag a) inte har kvar lösenordet för site meter b) helt enkelt inte begrepp vad det var jag skulle göra.
Häromdan tänkte jag att, äsch, det är väl bara att börja om m en ny räknare då. Men jag lyckas ju inte begripa ett skvatt av vad det är jag förväntas göra.
Jag håller på att drabbas av nån slags IT-analfabetism tydligen.
Nä! Här kan jag ju inte sitta och gnälla! Dags att leka med layouten och försöka få till det där med räknare.
Det ska gå, det ska gå, det ska gå...
Fast vi ska väl vänta sisådär ett år nu skulle jag gissa så om jag inte ska lägga ner bloggen bör jag ju komma på något att filosofera kring.
Jag tror att ständiga "inget har hänt - nu heller" -inlägg kan bli lite segt i längden.
Så jag tänker.
Något jag tänker på väldigt mycket, och som jag nämt tidigare, är hur sjutton får jag tillbaka min räknare?
Tinsel gav mig ett tips för länge sen, men det sprack på att jag a) inte har kvar lösenordet för site meter b) helt enkelt inte begrepp vad det var jag skulle göra.
Häromdan tänkte jag att, äsch, det är väl bara att börja om m en ny räknare då. Men jag lyckas ju inte begripa ett skvatt av vad det är jag förväntas göra.
Jag håller på att drabbas av nån slags IT-analfabetism tydligen.
Nä! Här kan jag ju inte sitta och gnälla! Dags att leka med layouten och försöka få till det där med räknare.
Det ska gå, det ska gå, det ska gå...
2007-05-12
Vi firar!
Ikväll ska vi ut, jag, maken och hans döttrar. Det blir etiopisk restaurang. Kanske ett eller annat glas bubbel...
Vad vi vet är papprena fortfarande i Sverige, men för sjutton, nu firar vi!
Vad vi vet är papprena fortfarande i Sverige, men för sjutton, nu firar vi!
2007-05-07
Nu så
Idag lade jag bilderna på brevlådan.
Be mig inte göra något mer nu. Nu vill jag bara vänta.
Nästa gång jag skriver något om adoptionen ska det vara att papprena gått ner till Etiopien.
Be mig inte göra något mer nu. Nu vill jag bara vänta.
Nästa gång jag skriver något om adoptionen ska det vara att papprena gått ner till Etiopien.
2007-05-05
Jag skulle ju hellre leva utan barn
Jag har funderat en del sedan jag läst vad Tinselflickan och Piri skrivit om adoption senaste tiden.
Varför valde jag den här vägen? Och hur tänker och tycker jag om andras val?
Principiellt är det enkelt: Var och en måste få bli salig på sitt sätt. Är det graviditet man önskar ska man satsa på det. Är det barn och inte biologi som är viktigt, ja då funkar adoption.
Men man måste känna efter själv.
När jag började med cancerbehandlingarna fick jag samtidigt veta att det med största sannolikhet skulle innebära att mina östrogener slogs ut. Inga ägg - inga barn.
På den här tiden var äggdonation inte tillåtet i Sverige. Så för min del var det adoption, privata försök m äggdonation utomlands eller inga barn alls som gällde.
Då kände jag att jag hellre skulle leva utan barn än adoptera. Jag var livrädd för att inte knyta an, att inte känna "på riktigt", att inte få spegla sig i fysiska likheter.
Så träffade jag en man som jag fick för mig att jag tänkte leva med. För honom fanns bara äggdonation som alternativ. Möjligen adoption om barnen var vita.
Som ni förstår levde vi inte ihop så länge... Men hans trista människosyn fick mig att inse att det faktiskt inte spelar någon roll för mig vilken färg mina barn har. Eller vilka gener de bär.
Sedan blev äggdonation tillåtet i Sverige. Ett tag var jag inne på det alternativet, mest på grund av att det var så svårt att tänka sig att någon annan inte skulle få biologiska barn på grund av mig. Som någon slags gest till en ev. kärlek.
Men så hände något. Barnlängtan ramlade över mig med full kraft. Och just då var jag ensam.
Tro mig, man kan inte få både ägg och spermier donerade.
Och då var det så självklart. Klart jag skulle adoptera. Klart att jag inte ville leva utan barn.
Sedan kom kärleken in i mitt liv. Och han sa: "Jag har ju alltid att jag ska ha fyra barn - två biologiska och två adopterade."
Visst, vi pratade om det där med äggdonation, men det kändes som fel väg att gå. Kanske prövar vi det nästa gång. Kanske inte. Troligen inte.
Det är ju så här det ska vara.
För mig. För oss.
Varför valde jag den här vägen? Och hur tänker och tycker jag om andras val?
Principiellt är det enkelt: Var och en måste få bli salig på sitt sätt. Är det graviditet man önskar ska man satsa på det. Är det barn och inte biologi som är viktigt, ja då funkar adoption.
Men man måste känna efter själv.
När jag började med cancerbehandlingarna fick jag samtidigt veta att det med största sannolikhet skulle innebära att mina östrogener slogs ut. Inga ägg - inga barn.
På den här tiden var äggdonation inte tillåtet i Sverige. Så för min del var det adoption, privata försök m äggdonation utomlands eller inga barn alls som gällde.
Då kände jag att jag hellre skulle leva utan barn än adoptera. Jag var livrädd för att inte knyta an, att inte känna "på riktigt", att inte få spegla sig i fysiska likheter.
Så träffade jag en man som jag fick för mig att jag tänkte leva med. För honom fanns bara äggdonation som alternativ. Möjligen adoption om barnen var vita.
Som ni förstår levde vi inte ihop så länge... Men hans trista människosyn fick mig att inse att det faktiskt inte spelar någon roll för mig vilken färg mina barn har. Eller vilka gener de bär.
Sedan blev äggdonation tillåtet i Sverige. Ett tag var jag inne på det alternativet, mest på grund av att det var så svårt att tänka sig att någon annan inte skulle få biologiska barn på grund av mig. Som någon slags gest till en ev. kärlek.
Men så hände något. Barnlängtan ramlade över mig med full kraft. Och just då var jag ensam.
Tro mig, man kan inte få både ägg och spermier donerade.
Och då var det så självklart. Klart jag skulle adoptera. Klart att jag inte ville leva utan barn.
Sedan kom kärleken in i mitt liv. Och han sa: "Jag har ju alltid att jag ska ha fyra barn - två biologiska och två adopterade."
Visst, vi pratade om det där med äggdonation, men det kändes som fel väg att gå. Kanske prövar vi det nästa gång. Kanske inte. Troligen inte.
Det är ju så här det ska vara.
För mig. För oss.
2007-05-04
Pust
Alla papper är framme hos organisationen.
Fotona duger. Vi behöver bara komplettera med två bilder på lite släkt och vänner. Tydligen är det viktigt att någon av oss syns även på dessa foton.
Det blir en tur till mina föräldrar på söndag!
Fakturan på halva adoptionskostnaden är på väg till oss.
NÄSTA VECKA KOMMER VI VARA KLARA!
Att det sedan kan ta ett tag innan ansökan landar i Etiopien bryr jag mig mindre om. Vi kan inte göra något mer.
Mer än att vänta.
Men då kommer vi vänta barn!
Fotona duger. Vi behöver bara komplettera med två bilder på lite släkt och vänner. Tydligen är det viktigt att någon av oss syns även på dessa foton.
Det blir en tur till mina föräldrar på söndag!
Fakturan på halva adoptionskostnaden är på väg till oss.
NÄSTA VECKA KOMMER VI VARA KLARA!
Att det sedan kan ta ett tag innan ansökan landar i Etiopien bryr jag mig mindre om. Vi kan inte göra något mer.
Mer än att vänta.
Men då kommer vi vänta barn!
2007-05-03
Hjälp!
När man har med nervösa, blivande adoptivföräldrar att göra kan mna inte ringa från Organisationen och lämna ett meddelande på telefonsvararen:
"Ring mig, jag behöver prata med er."
OM VADDÅ?!?
Nu har jag varit nervös sen igår kväll. Och under telefontiden har jag en massa möten...
PRATA OM VAD?
Pessimist som jag är tror jag ju givetvis att det är något fel med ansökan...
"Ring mig, jag behöver prata med er."
OM VADDÅ?!?
Nu har jag varit nervös sen igår kväll. Och under telefontiden har jag en massa möten...
PRATA OM VAD?
Pessimist som jag är tror jag ju givetvis att det är något fel med ansökan...
2007-05-02
Kort rapport
Idag landar förhoppningsvis alla handlingar hos Organisationen.
Om nu allt är rätt återstår bara för Organisationen att skicka pappersluntan till Etiopiska ambassaden för de sista verifieringarna.
Under tiden ska vi bli klara m fotona. Vi har skickat över 20 bilder till Organisationen och hoppas att 8-10 av dessa duger.
Snart, snart...
Om nu allt är rätt återstår bara för Organisationen att skicka pappersluntan till Etiopiska ambassaden för de sista verifieringarna.
Under tiden ska vi bli klara m fotona. Vi har skickat över 20 bilder till Organisationen och hoppas att 8-10 av dessa duger.
Snart, snart...
2007-04-27
Man kan ju bli galen för mindre
Maken var och hämtade våra papper från NP igår.
Givetvis. Självklart. Naturligtvis.
Han hade gjort fel. (NP, inte maken.)
Och vi som behöver skynda, skynda, skynda iväg m papprena så slipper vi avgiftshöjningen.
Ett fel från NP som kan kosta oss nästan 10 000.
Vi var ganska arga min käraste och jag.
Imorse åkte maken dit och fick allt ordnat. Och som tur är så har han cykelavstånd till UD. Så vi slipper posten, luntan hamnar på nästa instans idag.
Så nu har vi helgen på oss att knäppa färdigt de där förbaskade bilderma, fixa passfoton och se till att detta + kopior på handlingarna går iväg till Organisationen innan måndag.
Två månaders segande närmar sig en hetsig slutspurt...
Givetvis. Självklart. Naturligtvis.
Han hade gjort fel. (NP, inte maken.)
Och vi som behöver skynda, skynda, skynda iväg m papprena så slipper vi avgiftshöjningen.
Ett fel från NP som kan kosta oss nästan 10 000.
Vi var ganska arga min käraste och jag.
Imorse åkte maken dit och fick allt ordnat. Och som tur är så har han cykelavstånd till UD. Så vi slipper posten, luntan hamnar på nästa instans idag.
Så nu har vi helgen på oss att knäppa färdigt de där förbaskade bilderma, fixa passfoton och se till att detta + kopior på handlingarna går iväg till Organisationen innan måndag.
Två månaders segande närmar sig en hetsig slutspurt...
2007-04-25
Nästan, nästan...
Vi var hos NP igår. Efter att ha tittat igenom instruktionerna från Organisationen och skrockat en stund så...
"Är det okej om ni hämtar dem imorgon?"
Alltså, en dag är väl inte hela världen, men man blir ju så trött.
Dessutom kommer vår seghet kosta oss nästan tio tusen eftersom att adoptionskostnaden höjs nästa vecka. Och vi lär ju inte komma in med några kompletta ansökningshandlingar innan dess, det lär vi ju faktiskt inte...
Suck.
Att adoptera är liksom inte skojigt varje dag...
"Är det okej om ni hämtar dem imorgon?"
Alltså, en dag är väl inte hela världen, men man blir ju så trött.
Dessutom kommer vår seghet kosta oss nästan tio tusen eftersom att adoptionskostnaden höjs nästa vecka. Och vi lär ju inte komma in med några kompletta ansökningshandlingar innan dess, det lär vi ju faktiskt inte...
Suck.
Att adoptera är liksom inte skojigt varje dag...
2007-04-23
Min nya chef
Jag har bävat en aning för att berätta om adoptionsplanerna för min nya chef. När, var, hur ska man göra det.
Idag sa jag det. Efter att ha varit anställd en vecka.
Chefen var bara aningens för glättig när han sa "Vad kul! Spännande!". Sedan pratade vi lite om tidsperspektivet och när han insåg att det nog inte handlar om redan nu till hösten försvann den där lilla, lilla rynkan mellan ögonbrynen.
Sedan ställde han frågan "Varför vill man ha barn egentligen?". Lite filosofiskt sådär. Vilket ledde till en oerhört intressant diskussion om normalitet och jämställdhet.
Och ofrivillig barnlöshet.
I slutet sa han att en del av lärarna verkar lite rädda när det ska berätta att de väntar barn. "Men det är ju en del av livet. Verksamheten går inte under om man är borta ett tag."
Jag hade förvisso redan ett positivt intryck, men efter idag, just nu, känns det så här:
Jag gillar min nya chef.
Idag sa jag det. Efter att ha varit anställd en vecka.
Chefen var bara aningens för glättig när han sa "Vad kul! Spännande!". Sedan pratade vi lite om tidsperspektivet och när han insåg att det nog inte handlar om redan nu till hösten försvann den där lilla, lilla rynkan mellan ögonbrynen.
Sedan ställde han frågan "Varför vill man ha barn egentligen?". Lite filosofiskt sådär. Vilket ledde till en oerhört intressant diskussion om normalitet och jämställdhet.
Och ofrivillig barnlöshet.
I slutet sa han att en del av lärarna verkar lite rädda när det ska berätta att de väntar barn. "Men det är ju en del av livet. Verksamheten går inte under om man är borta ett tag."
Jag hade förvisso redan ett positivt intryck, men efter idag, just nu, känns det så här:
Jag gillar min nya chef.
2007-04-22
Foton
Att det ska vara så förbaskat svårt att få till de där bilderna.
Vi har jättefina bilder på makens döttrar, våra föräldrar mina syskon... Men de där "foton i hemmiljö, gärna när ni gör någonting" verkar stört omöjligt.
En närbild har vi lyckats få till.
Och varje dag säger vi att "imorgon tar vi några bilder utomhus så är vi klara sen".
Just detta imorgon verkar aldrig dyka upp...
Hur sjutton ska två som vi lyckas ordna passfoton - dessutom?!?
Vi har jättefina bilder på makens döttrar, våra föräldrar mina syskon... Men de där "foton i hemmiljö, gärna när ni gör någonting" verkar stört omöjligt.
En närbild har vi lyckats få till.
Och varje dag säger vi att "imorgon tar vi några bilder utomhus så är vi klara sen".
Just detta imorgon verkar aldrig dyka upp...
Hur sjutton ska två som vi lyckas ordna passfoton - dessutom?!?
2007-04-20
På onsdag...
...ska vi äntligen till Notarius Publicus! ("Måste det ha ett så fånigt namn?" undrade yngsta styvdottern...)
Och om vi bara lyckas knäppa en eller annan bild i trädgården i helgen så är det klart också.
Det är knappt jag tror det, men alldeles, alldeles snart är vi i klara med vår del i det här barninförskaffandet.
Och om vi bara lyckas knäppa en eller annan bild i trädgården i helgen så är det klart också.
Det är knappt jag tror det, men alldeles, alldeles snart är vi i klara med vår del i det här barninförskaffandet.
2007-04-17
Den andra dejten
Ni vet, när man gör i ordning sig till den allra första dejten. När man konverserar, flirtar, försöker visa sig från sin allra bästa sida.
Då är knappast målet ett långt liv tillsammans.
Det man hoppas, önskar, tror, är att det ska bli
en andra dejt.
Så borde vi alltid behandla våra nära och kära.
Dofta lika gott.
Lyssna lika uppmärksamt.
Vara lika vackra.
Fråga lika nyfiket.
Berätta lika öppet.
Som när vi den där allra första gången, nervösa och pirriga, dejtade varandra.
Vi borde alltid handla så att våra nära vill träffa oss igen.
Aldrig ta någon för givet. Alltid med en förhoppning och en önskan om
den andra dejten.
Då är knappast målet ett långt liv tillsammans.
Det man hoppas, önskar, tror, är att det ska bli
en andra dejt.
Så borde vi alltid behandla våra nära och kära.
Dofta lika gott.
Lyssna lika uppmärksamt.
Vara lika vackra.
Fråga lika nyfiket.
Berätta lika öppet.
Som när vi den där allra första gången, nervösa och pirriga, dejtade varandra.
Vi borde alltid handla så att våra nära vill träffa oss igen.
Aldrig ta någon för givet. Alltid med en förhoppning och en önskan om
den andra dejten.
2007-04-15
Aaaargh!
Givetvis, självklart och absolut så var det ett jäklarns papper som inte var rätt.
Inte för att tiden spelar sån stor roll, det handlar om någon dag extra, men det är så hopplöst att aldrig blir klar med eländet.
Jag trodde de skämtade när de sa att det kunde ta 2 månader att få ihop en ansökan...
Och jag har visst inte skrivit nåt på så länge att jag helt missat att blogger börjat prata svenska...
Inte för att tiden spelar sån stor roll, det handlar om någon dag extra, men det är så hopplöst att aldrig blir klar med eländet.
Jag trodde de skämtade när de sa att det kunde ta 2 månader att få ihop en ansökan...
Och jag har visst inte skrivit nåt på så länge att jag helt missat att blogger börjat prata svenska...
2007-04-06
Älskade barn!
Idag har det varit soligt, om än inte så varmt, här i vår stad. Men med mössa och halsduk på har det varit riktigt skönt.
Vi har tillbringat dagen i trädgården. Din ena syster har spelat strandtennis med sin kusin. Jodå, det går alldeles utmärkt att spela strandtennis i en villaträdgård i början av april! Din pappa har gödslat sitt älskade potatisland, flyttat fläderbuskar och krattat ut jord där den trasiga sandlådan stod.
Själv har jag grävt och grävt i den märkliga "högen" nere vid häcken. Förhoppningsvis kommer ogräset även i år blandas med några av de blommor jag försökt så.
För en stund sedan grillade vi korv och mashmallows. Egentligen var det lite för kallt för att sitta ute, men det kändes så mysigt att vara där tillsammans.
Din äldsta syster är på resa med sina vänner över helgen. Hon har ringt och meddelat att hon kom fram ordentligt.
Och hela långa dagen har jag längtat efter dig.
Vet inte vem du är, var du är, eller ens,
om du är.
Jag vet bara att under mitt hjärta växer kärleken till dig. Jag älskar dig så mycket redan, fast jag ännu inte träffat dig.
Och jag undrar så om du kommer välja att älska mig.
Barn väljer inte sina föräldrar. Att vara beroende och utlämnad till någon är inte detsamma som att älska.
Föräldrar väljer sina barn. Kanske inte vilket barn de ska få möta, men de väljer att de ska älska ett barn. Just det barn som kommer till dem.
Och jag undrar så om du kommer välja mig.
Först när du blivit den du ska bli kan du välja. Jag hoppas så att du när den dagen kommer tittar på mig och säger att "Jodå mamma, dig vill jag älska."
Och om det inte blir ditt val kommer min kärlek inte minska. Jag ska alltid älska dig, vem du än är, vem du än vill bli.
Kanske blir vi olika. Kanske blir du någon som går helt andra vägar än de jag skulle valt.
Jag hoppas att vi då kan se på varandra och förvånat säga att "Du liknar inte mig". Utan att det skrämmer oss. Jag önskar att våra olikheter blir något vi kan möta med glädje, nyfikenhet och uppriktigt intresse.
Du måste få bli den du ska bli.
Och jag hoppas att du aldrig känner tacksamhet för att jag valde dig. Kärlek, men aldrig tacksamhet.
Livet kommer ge dig mycket att vara tacksam över; men inte det, inte det att jag fick välja dig.
Det är jag som ska vara tacksam. För att jag en dag ska få möta dig och få någon att ge all den här kärleken som bara växer och växer och växer.
Älskade barn, jag längtar så efter att få veta vem du är och
vem du ska bli.
Vi har tillbringat dagen i trädgården. Din ena syster har spelat strandtennis med sin kusin. Jodå, det går alldeles utmärkt att spela strandtennis i en villaträdgård i början av april! Din pappa har gödslat sitt älskade potatisland, flyttat fläderbuskar och krattat ut jord där den trasiga sandlådan stod.
Själv har jag grävt och grävt i den märkliga "högen" nere vid häcken. Förhoppningsvis kommer ogräset även i år blandas med några av de blommor jag försökt så.
För en stund sedan grillade vi korv och mashmallows. Egentligen var det lite för kallt för att sitta ute, men det kändes så mysigt att vara där tillsammans.
Din äldsta syster är på resa med sina vänner över helgen. Hon har ringt och meddelat att hon kom fram ordentligt.
Och hela långa dagen har jag längtat efter dig.
Vet inte vem du är, var du är, eller ens,
om du är.
Jag vet bara att under mitt hjärta växer kärleken till dig. Jag älskar dig så mycket redan, fast jag ännu inte träffat dig.
Och jag undrar så om du kommer välja att älska mig.
Barn väljer inte sina föräldrar. Att vara beroende och utlämnad till någon är inte detsamma som att älska.
Föräldrar väljer sina barn. Kanske inte vilket barn de ska få möta, men de väljer att de ska älska ett barn. Just det barn som kommer till dem.
Och jag undrar så om du kommer välja mig.
Först när du blivit den du ska bli kan du välja. Jag hoppas så att du när den dagen kommer tittar på mig och säger att "Jodå mamma, dig vill jag älska."
Och om det inte blir ditt val kommer min kärlek inte minska. Jag ska alltid älska dig, vem du än är, vem du än vill bli.
Kanske blir vi olika. Kanske blir du någon som går helt andra vägar än de jag skulle valt.
Jag hoppas att vi då kan se på varandra och förvånat säga att "Du liknar inte mig". Utan att det skrämmer oss. Jag önskar att våra olikheter blir något vi kan möta med glädje, nyfikenhet och uppriktigt intresse.
Du måste få bli den du ska bli.
Och jag hoppas att du aldrig känner tacksamhet för att jag valde dig. Kärlek, men aldrig tacksamhet.
Livet kommer ge dig mycket att vara tacksam över; men inte det, inte det att jag fick välja dig.
Det är jag som ska vara tacksam. För att jag en dag ska få möta dig och få någon att ge all den här kärleken som bara växer och växer och växer.
Älskade barn, jag längtar så efter att få veta vem du är och
vem du ska bli.
2007-04-04
Alldeles utan att ljuga
kan jag nu berätta att jag postat kopior på alla papper till Organisationen.
Om de tycker det ser bra ut är det bara att boka tid hos NP.
Om de tycker det ser bra ut är det bara att boka tid hos NP.
2007-04-02
Men det var väl själva...
Översättaren har lyckats byta namn på min mamma. Hennes namn förekommer på ETT ställe i hemutredningen, och på detta enda ställe lyckas man alltså göra fel.
Och det är såna där fel man inte kan låta vara.
Suck.
Så tar det då alltså ytterligare några dar.
Men jag är vid hyfsat gott mod ändå. Tror nog att vi ska få till det så att det är klart för UD nästa vecka.
Hoppas och tror.
Och det är såna där fel man inte kan låta vara.
Suck.
Så tar det då alltså ytterligare några dar.
Men jag är vid hyfsat gott mod ändå. Tror nog att vi ska få till det så att det är klart för UD nästa vecka.
Hoppas och tror.
2007-03-30
Min älskade man
Jag älskar min man. Över allt.
Vet inte vad jag skulle göra utan denna underbara människa vid min sida. Han gör mig modig, stark och vacker! Han är en underbar pappa till sina barn, och tänk - han ska bli pappa till vår son eller dotter!
Min man får mig att skratta, tänka, känna, LEVA!
Men så är vi ju mest som alla andra också...
Gråter
Gapar
Grälar
Och då gör det så ont i själen. Då kan jag känna sådan saknad, trots att min älskade bara är centimeter ifrån mig.
Jag tror det är kärleken som känns
i skratten
i tårarna
i allt
alltid.
Älskade, vackra människa. Tänk att jag får vara med om dig.
Vet inte vad jag skulle göra utan denna underbara människa vid min sida. Han gör mig modig, stark och vacker! Han är en underbar pappa till sina barn, och tänk - han ska bli pappa till vår son eller dotter!
Min man får mig att skratta, tänka, känna, LEVA!
Men så är vi ju mest som alla andra också...
Gråter
Gapar
Grälar
Och då gör det så ont i själen. Då kan jag känna sådan saknad, trots att min älskade bara är centimeter ifrån mig.
Jag tror det är kärleken som känns
i skratten
i tårarna
i allt
alltid.
Älskade, vackra människa. Tänk att jag får vara med om dig.
2007-03-26
2 veckor
Faktiskt mindre än så, är det jag har kvar på mitt (snart) gamla jobb.
Känns märkligt.
Och mitt i allt det här ska man få till en ansökan.
Går det så går det.
Känns märkligt.
Och mitt i allt det här ska man få till en ansökan.
Går det så går det.
2007-03-22
Mot brevlådan!
Så där! Nu ska jag skicka iväg en lunta papper till översättaren.
Det personliga brevet finns på engelska.
Ikväll tänkte jag fylla i de mallar vi inte fixat med än.
Och alldeles när jag skrivit klart det här ska jag höra av mig till min foto-skicklige vän. "Äh, det där fixar vi ju själv" tyckte maken.
Men nån måste likförbaskat hålla i kameran.
Varför inte nån som kan...
Det personliga brevet finns på engelska.
Ikväll tänkte jag fylla i de mallar vi inte fixat med än.
Och alldeles när jag skrivit klart det här ska jag höra av mig till min foto-skicklige vän. "Äh, det där fixar vi ju själv" tyckte maken.
Men nån måste likförbaskat hålla i kameran.
Varför inte nån som kan...
2007-03-21
Två av varandra helt oberoende funderingar
Hur tusan får jag dit site meter igen?
Varför har inte nån smartskalle kommit på att skapa en tjänst där man samordnar kontakt m auktoriserade översättare, NP, fotograf, läkare etc. Gärna på nätet. Gärna m länkar till alla myndigheter man måste kontakta för att beställa allt man behöver.
Jag hade gärna betalt en slant för att bara kunna gå in på en enda sida och hitta ALLT.
Varför har inte nån smartskalle kommit på att skapa en tjänst där man samordnar kontakt m auktoriserade översättare, NP, fotograf, läkare etc. Gärna på nätet. Gärna m länkar till alla myndigheter man måste kontakta för att beställa allt man behöver.
Jag hade gärna betalt en slant för att bara kunna gå in på en enda sida och hitta ALLT.
Jag tror nog...
...att vi kan få iväg det som ska till översättaren idag.
Alla beställda papper är framme.
Nästan alla intyg är klara.
Jag har skrivit ett personligt brev som jag bara ska få översatt. Det måste inte vara en auktoriserad översättare så jag tänkte be nån engelsklärarkollega om hjälp.
Återstår de där fotona.
Tydligen ska man även ta 4 passfoton, men det ska ju inte ta så lång tid.
Tror att jag har lite svårt att blogga om adoptionen just nu. Varje gång jag tänker på det är det
Gulp... Hjälp... Oj...
och inte alls
Wow! Äntligen! Hurra!
som jag har fått för mig att man ska känna.
Alla beställda papper är framme.
Nästan alla intyg är klara.
Jag har skrivit ett personligt brev som jag bara ska få översatt. Det måste inte vara en auktoriserad översättare så jag tänkte be nån engelsklärarkollega om hjälp.
Återstår de där fotona.
Tydligen ska man även ta 4 passfoton, men det ska ju inte ta så lång tid.
Tror att jag har lite svårt att blogga om adoptionen just nu. Varje gång jag tänker på det är det
Gulp... Hjälp... Oj...
och inte alls
Wow! Äntligen! Hurra!
som jag har fått för mig att man ska känna.
2007-03-13
Små steg...
Okej. Nu har jag postat ansökan om utdrag ur... till rikspolisstyrelsen.
Maken har fått i uppdrag att ringa översättare och NP.
I veckan ska vi knäppa bilder på oss och styvdöttrarna.
På torsdag ska det ordnas friskintyg.
Min chef har ett anställningsintyg på gång. Vet inte hur det går för maken på den fronten.
Har ännu inte klurat på det där personliga brevet. Måste även fylla i viss mallar på datorn så att det blir snyggt.
När jag kommer hem idag ska jag sortera upp alla papper i olika mappar så att jag vet vad som är vad...
Jag gissar att vi är klara om några veckor.
Sedan finns liksom inget mer att göra mer än att vänta.
Alltså, om några veckor väntar vi barn - på riktigt. Fatta det ni om ni kan.
Jag begriper ingenting.
Maken har fått i uppdrag att ringa översättare och NP.
I veckan ska vi knäppa bilder på oss och styvdöttrarna.
På torsdag ska det ordnas friskintyg.
Min chef har ett anställningsintyg på gång. Vet inte hur det går för maken på den fronten.
Har ännu inte klurat på det där personliga brevet. Måste även fylla i viss mallar på datorn så att det blir snyggt.
När jag kommer hem idag ska jag sortera upp alla papper i olika mappar så att jag vet vad som är vad...
Jag gissar att vi är klara om några veckor.
Sedan finns liksom inget mer att göra mer än att vänta.
Alltså, om några veckor väntar vi barn - på riktigt. Fatta det ni om ni kan.
Jag begriper ingenting.
2007-03-12
Underligheter
Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
1. Jag är snart 33 och sover fortfarande med samma nalle jag haft sedan jag var 1. (Vet inte om det är underligt att det är samma eller att jag överhuvudtaget har gosedjur i sängen...)
2. När syrran är på besök dansar vi fånig dans i vardagsrummet. Poängen är att anstränga sig för att se så fånig ut att man brister ut i skratt. Garanterat avslappnande.
3. Jag har ruskigt svårt för förändringar. Särskilt de små vardagsdetaljerna; som att saker hamnar i "fel" kökslåda, tider ändras med några minuter etc..
4. Jag kan bli lika lycklig över en ny sorts potatischips som andra kan bli när deras favoritband släppt en ny platta.
5. Min man och jag sover skavfötters. För att jag inte står ut med folk som buffas när jag sover. Jag som är underlig alltså, inte maken.
6. Jag tycker att det är dödstrist att köpa skor. Helt normalt enligt mig, men tydligen mycket märkligt enligt nästan alla kvinnor jag pratat med.
Jag utmanar: Citronanka, Helga (för att jag vet vad hon tycker om utmaningar egentligen...), Jamis och de som önskar svara.
1. Jag är snart 33 och sover fortfarande med samma nalle jag haft sedan jag var 1. (Vet inte om det är underligt att det är samma eller att jag överhuvudtaget har gosedjur i sängen...)
2. När syrran är på besök dansar vi fånig dans i vardagsrummet. Poängen är att anstränga sig för att se så fånig ut att man brister ut i skratt. Garanterat avslappnande.
3. Jag har ruskigt svårt för förändringar. Särskilt de små vardagsdetaljerna; som att saker hamnar i "fel" kökslåda, tider ändras med några minuter etc..
4. Jag kan bli lika lycklig över en ny sorts potatischips som andra kan bli när deras favoritband släppt en ny platta.
5. Min man och jag sover skavfötters. För att jag inte står ut med folk som buffas när jag sover. Jag som är underlig alltså, inte maken.
6. Jag tycker att det är dödstrist att köpa skor. Helt normalt enligt mig, men tydligen mycket märkligt enligt nästan alla kvinnor jag pratat med.
Jag utmanar: Citronanka, Helga (för att jag vet vad hon tycker om utmaningar egentligen...), Jamis och de som önskar svara.
2007-03-08
Det kanske går...
Okej. Nu har jag:
- mailat vår utredare som lovat skicka medgivandet på engelska
- skrivit ut en blankett som motsvarar utredningens första sida; översättaren ska visst fylla i detta
- beställt personbevis
- beställt utdrag ur folkbokföringsregistret
- fyllt i blanketter för begäran om utdrag ur belastningsregistret (saknar makens underskrift)
- skrivit ut blanketten som ska fyllas i av läkare för friskintyg
Hm. Nu är det bara lite foton, personligt brev, översättningar, besök hos läkare koll av organisationen att vi gjort allt rätt, besök hos notarius publicus.
Och så säkert en massa andra grejer som jag förträngt.
Sen är det i stort sett klart då.
Eller, ansökan ska en vända till UD. Sedan till organisationen som ska skicka dem till Etiopiska ambassaden.
Sen får man skicka iväg dem.
Känns fortfarande oöverstigligt.
- mailat vår utredare som lovat skicka medgivandet på engelska
- skrivit ut en blankett som motsvarar utredningens första sida; översättaren ska visst fylla i detta
- beställt personbevis
- beställt utdrag ur folkbokföringsregistret
- fyllt i blanketter för begäran om utdrag ur belastningsregistret (saknar makens underskrift)
- skrivit ut blanketten som ska fyllas i av läkare för friskintyg
Hm. Nu är det bara lite foton, personligt brev, översättningar, besök hos läkare koll av organisationen att vi gjort allt rätt, besök hos notarius publicus.
Och så säkert en massa andra grejer som jag förträngt.
Sen är det i stort sett klart då.
Eller, ansökan ska en vända till UD. Sedan till organisationen som ska skicka dem till Etiopiska ambassaden.
Sen får man skicka iväg dem.
Känns fortfarande oöverstigligt.
2007-03-07
Papper, papper, papper
Har just läst igenom vad vi måste fixa till vår ansökan.
Det känns som att det är så mycket att jag håller på att bryta ihop.
Och maken har så mycket att göra just nu att han knappt är kontaktbar.
Själv ska jag byta jobb.
Hur sjutton ska vi ro i land det här?
Det känns som att det är så mycket att jag håller på att bryta ihop.
Och maken har så mycket att göra just nu att han knappt är kontaktbar.
Själv ska jag byta jobb.
Hur sjutton ska vi ro i land det här?
2007-03-04
Trött på barnlöshet
Alltså, jag är lite trött på att tänka på mig själv som ofrivilligt barnlös.
Jag är, och kommer alltid vara, i allra högsta grad alldeles ofrivilligt, infertil, men barnlös?
Vi har just hostat upp de 10 000 som innebär första steget mot att vänta barn alldeles på riktigt.
Nån gång i april räknar vi med att vara "gravida". Sedan följer en väntan som kanske inte bli så mycket längre än för dem som väntar barn i magen.
Så just nu är det inte så barnlöst i huvet på mig. Mer en, väldigt förbjuden, känsla av:
Hjälp! Vad har jag gett mig in på?
Jag är, och kommer alltid vara, i allra högsta grad alldeles ofrivilligt, infertil, men barnlös?
Vi har just hostat upp de 10 000 som innebär första steget mot att vänta barn alldeles på riktigt.
Nån gång i april räknar vi med att vara "gravida". Sedan följer en väntan som kanske inte bli så mycket längre än för dem som väntar barn i magen.
Så just nu är det inte så barnlöst i huvet på mig. Mer en, väldigt förbjuden, känsla av:
Hjälp! Vad har jag gett mig in på?
2007-03-01
Jag vill oxå!
Rolig lista jag sett i flera bloggar. Måste också fylla i.
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18 rad 4,vad står det där?
"they are: unstable and sometimes short-lived.They are often weaker than reason, duty or interest"
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan,vad rör du vid
Ingenting. Sträcker jag ut så långt jag kan trillar jag ur stolen.
3. Vad såg du senast på tv?
Seinfeld.
4. Utan att se efter gissa vad klockan är?
Halv elva kanske... (Ha! Jag hade rätt!)
5. Bortsett från datorn vad hör du just nu?
Ett sus som jag tror är vind i skorstenen.
6. När du senast var ute vad gjorde du då?
Åkte hem från vårdcentralen.
7. Vad tittade du på innan du började med denna undersökning?
Helgas blogg.
8. Vad har du på dig nu?
Trosor. Vita strumpor. Makens T-shirt. Bruna jeans. Brun tjocktröja.
9. Drömde du något i natt?
Jepp. Av någon anledning var jag så arg på maken att jag kastade vigselringarna på honom.
10. När skrattade du senast?
Igår kväll.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
6 bokhyllor, varav 5 med böcker och 1 med vinylskivor. 3 hyllplan med tyger. Ett väggbord innehållandes en symaskin. En inramad plansch med gammal Sovjet-propaganda. En inramad, signerad bild av Peps.
12. Har du sett något konstigt på sista tiden?
Konstigt? Hm. Vet inte vad som kvalificerar sig till den kategorin.
13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Ganska skoj. Passar en dimmig dag som den här när man vill slippa göra nåt vettigt.
14. Vilken var den senaste film du såg?
På bio var det James Bond. Men TV eller DVD? Hm? Minns inte, och då var det säkert bara nån dag sen...
15. Om du blev multimiljonär - vad skulle du köpa då?
Huset jag bor i. En alldeles egen bil. Sedan skulle jag skänka bort en rejäl till alla föräldrar syskon, föräldrar och styvbarn. Maken skulle få ett tillskott på kontot han också. Sedan skulle ingen få lägga sig vad jag gjorde med alla mina andra miljoner. God mat,kläder, skivor, skönhet, resor...
Och så investera i nåt smart hjälp-till-självhjälps projekt i, förslagsvis, Etiopien.
16. Berätta något om dig själv som folk inte vet om?
Äh. Jag berättar ju alltid det jag vill att folk ska veta. Resten är bara för mig.
17. Tycker du om att dansa?
Nej. Jag älskar att dansa. Jag ger blanka fan i hur jag ser ut, ge mig bara juste musik så kan jag inte stå still. Det är meditation och terapi att röra sig till musik!
18-19. Vad ska dina barn heta, pojke resp flicka?
Mitt barn kommer få ett vackert namn som jag och min make valt tillsammans. Om det blir en pojke kommer han få ett annat namn än om det blir en flicka.
20. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Nja.
21. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Jag vill helst inte hamna vid pärleporten; det skulle bli så jobbigt att förklara varför jag gick ur kyrkan om jag väl stod öga mot öga med Gud.
22. Vilka vill du ska svara på dessa frågor?
Den som känner att det skulle förgylla hennes/hans dag!
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18 rad 4,vad står det där?
"they are: unstable and sometimes short-lived.They are often weaker than reason, duty or interest"
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan,vad rör du vid
Ingenting. Sträcker jag ut så långt jag kan trillar jag ur stolen.
3. Vad såg du senast på tv?
Seinfeld.
4. Utan att se efter gissa vad klockan är?
Halv elva kanske... (Ha! Jag hade rätt!)
5. Bortsett från datorn vad hör du just nu?
Ett sus som jag tror är vind i skorstenen.
6. När du senast var ute vad gjorde du då?
Åkte hem från vårdcentralen.
7. Vad tittade du på innan du började med denna undersökning?
Helgas blogg.
8. Vad har du på dig nu?
Trosor. Vita strumpor. Makens T-shirt. Bruna jeans. Brun tjocktröja.
9. Drömde du något i natt?
Jepp. Av någon anledning var jag så arg på maken att jag kastade vigselringarna på honom.
10. När skrattade du senast?
Igår kväll.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
6 bokhyllor, varav 5 med böcker och 1 med vinylskivor. 3 hyllplan med tyger. Ett väggbord innehållandes en symaskin. En inramad plansch med gammal Sovjet-propaganda. En inramad, signerad bild av Peps.
12. Har du sett något konstigt på sista tiden?
Konstigt? Hm. Vet inte vad som kvalificerar sig till den kategorin.
13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Ganska skoj. Passar en dimmig dag som den här när man vill slippa göra nåt vettigt.
14. Vilken var den senaste film du såg?
På bio var det James Bond. Men TV eller DVD? Hm? Minns inte, och då var det säkert bara nån dag sen...
15. Om du blev multimiljonär - vad skulle du köpa då?
Huset jag bor i. En alldeles egen bil. Sedan skulle jag skänka bort en rejäl till alla föräldrar syskon, föräldrar och styvbarn. Maken skulle få ett tillskott på kontot han också. Sedan skulle ingen få lägga sig vad jag gjorde med alla mina andra miljoner. God mat,kläder, skivor, skönhet, resor...
Och så investera i nåt smart hjälp-till-självhjälps projekt i, förslagsvis, Etiopien.
16. Berätta något om dig själv som folk inte vet om?
Äh. Jag berättar ju alltid det jag vill att folk ska veta. Resten är bara för mig.
17. Tycker du om att dansa?
Nej. Jag älskar att dansa. Jag ger blanka fan i hur jag ser ut, ge mig bara juste musik så kan jag inte stå still. Det är meditation och terapi att röra sig till musik!
18-19. Vad ska dina barn heta, pojke resp flicka?
Mitt barn kommer få ett vackert namn som jag och min make valt tillsammans. Om det blir en pojke kommer han få ett annat namn än om det blir en flicka.
20. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Nja.
21. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Jag vill helst inte hamna vid pärleporten; det skulle bli så jobbigt att förklara varför jag gick ur kyrkan om jag väl stod öga mot öga med Gud.
22. Vilka vill du ska svara på dessa frågor?
Den som känner att det skulle förgylla hennes/hans dag!
2007-02-28
Isn´t it ironic?
Idag låg det ett tjockt kuvert i brevlådan när jag kom hem. Massa info om Etiopien och så den hett efterlängtade räkningen!
Nu börjar det!
Maken har pratat med Organisationen och de har satt igång ärendet! Snart får vi räkningen.
(Och idag ringde givetvis den andra organisationen och undrade om vi ville börja en ansökan till Indien. Hade tydligen glömt meddela dem att vi inte tänkte anlita dem...)
Själv sitter jag och funderar över hur man på bästa sätt berättar en sån här grej för sin nya arbetsgivare...
(Och idag ringde givetvis den andra organisationen och undrade om vi ville börja en ansökan till Indien. Hade tydligen glömt meddela dem att vi inte tänkte anlita dem...)
Själv sitter jag och funderar över hur man på bästa sätt berättar en sån här grej för sin nya arbetsgivare...
2007-02-27
10 år yngre...
...ser jag ut som. Eller, nä, jag ser inte ut som om jag är 10 år yngre
jag ser ut som när jag var 10 år yngre...
I håret.
Så kan det gå när man ger frisören fria händer...
jag ser ut som när jag var 10 år yngre...
I håret.
Så kan det gå när man ger frisören fria händer...
2007-02-23
Jaha, vad ska man säga...
Nu har nästan hela februari gått. Ingen har hört av sig från organisationen. Det är klart, man skulle ju kunna ringa och fråga om de glömt oss. Betvivlar att så är fallet. Det är nog bara vanlig adoptionsväntanväntanväntan...
Har ett nytt jobb att tänka på. Och ett gammalt som jag ju ska avsluta. Bara det håller mig vaken på nätterna. Och dagarna. Känner mig laddad, taggad, på gång!
På sätt och vis är det väl passande att barnväntandet tar lite tid just nu. Man kanske ska tacka ungen för det i framtiden. "Juste att du väntade lite när mamma gjorde karriär!"
Fast jag skulle ju inte tacka nej om mitt barn dök upp imorgon. Det skulle jag inte.
Igår tjuvkikade jag och maken på dem som ska flytta in i det nybyggda huset bredvid oss. Ett par i min ålder. Relativt nygifta. Hon är givetvis gravid.
På ett sätt är det väl toppen att vårt barn får en jämårig lekkamrat i huset intill. Ändå gjorde det mig ledsen-ledsen. För att livet så sällan blivit som jag tänkt mig.
Konstigt det där. Fast livet är bra kan man sörja att det är nåt annat än det man ville.
När ger sig de gamla drömmarna av för gott?
Har ett nytt jobb att tänka på. Och ett gammalt som jag ju ska avsluta. Bara det håller mig vaken på nätterna. Och dagarna. Känner mig laddad, taggad, på gång!
På sätt och vis är det väl passande att barnväntandet tar lite tid just nu. Man kanske ska tacka ungen för det i framtiden. "Juste att du väntade lite när mamma gjorde karriär!"
Fast jag skulle ju inte tacka nej om mitt barn dök upp imorgon. Det skulle jag inte.
Igår tjuvkikade jag och maken på dem som ska flytta in i det nybyggda huset bredvid oss. Ett par i min ålder. Relativt nygifta. Hon är givetvis gravid.
På ett sätt är det väl toppen att vårt barn får en jämårig lekkamrat i huset intill. Ändå gjorde det mig ledsen-ledsen. För att livet så sällan blivit som jag tänkt mig.
Konstigt det där. Fast livet är bra kan man sörja att det är nåt annat än det man ville.
När ger sig de gamla drömmarna av för gott?
2007-02-20
Nytt jobb
Jepp. Så är det.
Befinner mig just nu i ett overklighetstillstånd. Inga papper är undertecknade än så det känns läskigt att skriva det.
Tack för tummen nör jag var på sista intervjun Kattmamman!
Befinner mig just nu i ett overklighetstillstånd. Inga papper är undertecknade än så det känns läskigt att skriva det.
Tack för tummen nör jag var på sista intervjun Kattmamman!
2007-02-19
Saker i skallen
Just nu tänker jag inte ens på barn. Eller, jo, det gör jag väl, men det är inte lika under huden som det brukar.
Det kan tillåmed få ta lite tid känns det som.
Det här kanske är min "blir det så blir det"-fas.
Dessutom händer det andra saker. Eller så gör det inte det. Och innan jag vet vad som händer (eller inte händer) så får liksom inte barntankarna plats i min hjärna.
Så är det.
Det kan tillåmed få ta lite tid känns det som.
Det här kanske är min "blir det så blir det"-fas.
Dessutom händer det andra saker. Eller så gör det inte det. Och innan jag vet vad som händer (eller inte händer) så får liksom inte barntankarna plats i min hjärna.
Så är det.
2007-02-14
Lika tyst som vanligt...
Imorgon har halva februari gått. Inte ett ljud från organisationen. Det är klart att vi skulle kunna ringa, men det känns inte så nödvändigt.
Det blir när det blir.
Just nu har jag dessutom alldeles för mycket annat att göra och tänka på.
Håll tummarna allt ni har imorgon. Berättar varför sedan...
Träffade lillasyster i helgen. Hon längtar efter att bli moster. Jättemycket. "Fast jag måste försöka komma ihåg att det inte är min bebis. Du kanske måste påminna mig."
Gullunge.
Är faktiskt i en period när det känns helt okej att det inte går undan. Tror att jag behöver få andas och tänka på annat och inte bara "Hjälp! Shit! Jag ska bli mamma!"
Hela den här grejen med att tillvaron ska vändas uppåner och aldrig mer bli sig lik... Alltså, låt mig låta bli att tänka på det ett tag. Jag orkar inte med känslostormar precis varje dag.
Har dock bestämt mig för att släppa på känslorna när pappiren väl är iväg. Och då även bli en god samhällsmedborgare och storkonsument av lustiga små barnprylar.
Designtorget, jag säger bara det...
Det blir när det blir.
Just nu har jag dessutom alldeles för mycket annat att göra och tänka på.
Håll tummarna allt ni har imorgon. Berättar varför sedan...
Träffade lillasyster i helgen. Hon längtar efter att bli moster. Jättemycket. "Fast jag måste försöka komma ihåg att det inte är min bebis. Du kanske måste påminna mig."
Gullunge.
Är faktiskt i en period när det känns helt okej att det inte går undan. Tror att jag behöver få andas och tänka på annat och inte bara "Hjälp! Shit! Jag ska bli mamma!"
Hela den här grejen med att tillvaron ska vändas uppåner och aldrig mer bli sig lik... Alltså, låt mig låta bli att tänka på det ett tag. Jag orkar inte med känslostormar precis varje dag.
Har dock bestämt mig för att släppa på känslorna när pappiren väl är iväg. Och då även bli en god samhällsmedborgare och storkonsument av lustiga små barnprylar.
Designtorget, jag säger bara det...
2007-02-08
Men alltså typ hallå...
Nästa vecka har ju halva februari gått.
Är det inte dags att höra av sig till oss så vi får börja nån gång?
Är det inte dags att höra av sig till oss så vi får börja nån gång?
2007-02-05
5 dagar
Nu har det varit februari i några dagar. Tycker att det är dags att skicka den där räkningen till oss nu.
Jag har börjat inse att det kommer ta en massa tid att skrapa ihop alla foton, papper och intyg som krävs. Dessutom ska eländet översättas. Och stämplas av en Notarius Publicus. Och tydligen ta en vända till ambassaden. Och säkert till några fler ställen som jag inte har en aning om nu.
Blä.
Fördelen med en vanlig graviditet är att man vet sisådär på ett ungefär hur länge den kommer vara.
Det vore skönt att veta hur länge man kommer vara ett monster till nervvrak.
Säkert för maken också...
Jag har börjat inse att det kommer ta en massa tid att skrapa ihop alla foton, papper och intyg som krävs. Dessutom ska eländet översättas. Och stämplas av en Notarius Publicus. Och tydligen ta en vända till ambassaden. Och säkert till några fler ställen som jag inte har en aning om nu.
Blä.
Fördelen med en vanlig graviditet är att man vet sisådär på ett ungefär hur länge den kommer vara.
Det vore skönt att veta hur länge man kommer vara ett monster till nervvrak.
Säkert för maken också...
2007-02-02
En 2-årig kärlekshistoria
Älskade!
Idag är det två år sedan vi generat mumlade "Jaa.." när min vän frågade om vi "kliade stadigt".
På tok för tidigt enligt somliga.
För min del hade det gärna få varit tidigare. Hade velat följa varje steg du tog genom livet.
Hade önskat att du varit hos mig, de där skälvande dagarna när livet vändes. Din trygghet, ditt lugn, din kärlek.
Hade önskat att jag fått vaka över dig när du sörjde, skratta med dig när du var lycklig, andas, leva, älska dig.
Hela livet. Alla dagar fram till nu. Alla dagar efter då.
Vackra, älskade du!
Men nu är vi här. Du. Och jag. Vi.
2 år senare. Med en hel massa liv och kärlek framför oss.
Älskar dig oändligt.
Idag är det två år sedan vi generat mumlade "Jaa.." när min vän frågade om vi "kliade stadigt".
På tok för tidigt enligt somliga.
För min del hade det gärna få varit tidigare. Hade velat följa varje steg du tog genom livet.
Hade önskat att du varit hos mig, de där skälvande dagarna när livet vändes. Din trygghet, ditt lugn, din kärlek.
Hade önskat att jag fått vaka över dig när du sörjde, skratta med dig när du var lycklig, andas, leva, älska dig.
Hela livet. Alla dagar fram till nu. Alla dagar efter då.
Vackra, älskade du!
Men nu är vi här. Du. Och jag. Vi.
2 år senare. Med en hel massa liv och kärlek framför oss.
Älskar dig oändligt.
2007-02-01
Första februari
Det är i dag det.
Ingen feber. Halsen känns okej.
Har ju helt glömt bort den där muggen jag la undan! Hoppas den finns kvar.
Nu är det februari. Det är det faktiskt.
Ingen feber. Halsen känns okej.
Har ju helt glömt bort den där muggen jag la undan! Hoppas den finns kvar.
Nu är det februari. Det är det faktiskt.
2007-01-30
Halsont
Är hemma och känner mig lite löjlig. Inte är man väl särskilt sjuk bara för att det gör ont i halsen. Man ska ju ha 40 grader och frossa - minst!
Samtidigt är det lika dumt att undervisa med trasig hals som att hoppa höjd med skadad vrist.
Typ.
Så just nu hoppas jag att den här karensdan ska räcka för att kurera mig. När det känns så här i halsen brukar ett av två scenarier inträffa
1 - Jag vaknar imorgon och är hur pigg som helst (och känner mig givetvis ännu löjligare som var hemma en dag)
2 - Jag vaknar imorgon och har feber.
Samtidigt är det lika dumt att undervisa med trasig hals som att hoppa höjd med skadad vrist.
Typ.
Så just nu hoppas jag att den här karensdan ska räcka för att kurera mig. När det känns så här i halsen brukar ett av två scenarier inträffa
1 - Jag vaknar imorgon och är hur pigg som helst (och känner mig givetvis ännu löjligare som var hemma en dag)
2 - Jag vaknar imorgon och har feber.
2007-01-29
Till alla barnlösa, fd barnlösa och andra kloka vänner i cyberrymden
Storken har en poäng i sin kommentar till mitt inlägg nedan. De som skulle behöva tänka till läser sällan barnlöshets-bloggar.
En gemensam insats kanske? En blogg med nåt lämpligt namn så att man får upp det om man söker på "gravid", "vänta barn", och kanske tillåmed "vett och etikett"...
De flesta bloggar jag läser (+ min egen)är ju av dagbokskaraktär och har inte som syfte att var informativa. Man kanske kunde göra nån grej där man lägger upp bra länkar + info.
Det finns ju organisationer som jobbar med dessa frågor; jag tänker mig mer en plats som folk kan råka hamna på fast de inte tänkte sig det.
Opinionsbildar-Salvia har vaknat.
Ska väl återgå till den folkbildande verksamhet jag faktiskt får betalt för...
En gemensam insats kanske? En blogg med nåt lämpligt namn så att man får upp det om man söker på "gravid", "vänta barn", och kanske tillåmed "vett och etikett"...
De flesta bloggar jag läser (+ min egen)är ju av dagbokskaraktär och har inte som syfte att var informativa. Man kanske kunde göra nån grej där man lägger upp bra länkar + info.
Det finns ju organisationer som jobbar med dessa frågor; jag tänker mig mer en plats som folk kan råka hamna på fast de inte tänkte sig det.
Opinionsbildar-Salvia har vaknat.
Ska väl återgå till den folkbildande verksamhet jag faktiskt får betalt för...
2007-01-28
Till dig som tror/hoppas/vet att du kan få biologiska barn
Ofrivilligt barnlösa får ibland rådet att adoptera. Och adoption är verkligen ett utmärkt alternativ om man vill ha barn!
Som verktyg för att framkalla en graviditet är dock mera tveksamt. För att inte säga: Urdumt.
Man blir inte gravid av att starta en adoptionsprocess, tro mig. Det är bara repetera sina kunskaper om blommor & bin så inser man snabbt att "adoption" inte finns med i fortplantningsprocessen. Inte hos någon djurart.
Så, om någon av dina vänner av endera skälet inte kan få barn så är det väl helt okej att fråga om de inte funderat på adoption. För det är, som sagt, en bra metod att få barn.
Det är säkert så att många som är ofrivilligt barnlösa på ett eller annat sätt funderar på adoption så det kanske man vill prata om.
Men, om din vän säger att "Nej, adoption är inte aktuellt", då är det bara att acceptera det. Jag tycker inte ens du ska fråga varför. Det går alldeles utmärkt att nöja sig med det faktum att alla barn blir till genom en graviditet och att det kanske därför är något man önskar sig. (Jepp, även adopterade barn har blivit till på sedvanligt sätt, de växer bara inte upp med sina biologiska föräldrar.)
Så, eftersom att graviditet fortfarande är det enda sättet för fortplantning får vi väl anta att det är en rätt naturlig sak att vilja vara med om. Vare sig man kan eller inte.
(Ovanstående resonemang ska inte misstas för att jag tror att alla vill föda barn, eller ens leva med barn för den delen. För det tror jag inte.)
Nåväl, det jag menar är bara att man inte behöver rota i motiven till andra människors livsval. Man får acceptera dem helt enkelt.
Tillbaka till din infertila vän. När hon/han meddelat att adoption inte är aktuellt så är det en sak du inte för glömma: MAN BLIR INTE GRAVID AV ATT STARTA EN ADOPTIONSPROCESS.
Alla du hört talas om som blev gravida efter att de påbörjat en adoptionsansökan; så här var det: DE HADE BLIVIT GRAVIDA I ALLA FALL.
Nu vet du det. Alltså behöver du aldrig säga nåt så korkat till din vän. Vilket kan vara rätt bra för er framtida vänskap.
Om nu vännen vill adoptera, ja, kanske tillåmed ska göra det. Då måste du acceptera det. Det är PRECIS LIKA KORKAT att berätta för den här vännen om Peter & Majsan som blev på smällen just som ansökan var klar. Den här vännen har nämligen börjat fantisera, drömma om och känna kärlek för det barn hon/han ska få möta genom adoptionen. En graviditet i det läget skulle innebära ett val mellan att avbryta graviditeten eller adoptionen. Ett val mellan två barn om man så vill. Så troligtvis är din blivande adoptivförälder till vän inte ett dugg intresserad av en graviditet just då.
Jo, just det! En bra grej är att inte snacka så mycket om "egna" barn eller "riktiga" föräldrar i det här läget. Träna redan nu på att säga "biologisk" om du nödvändigtvis måste poängtera det lite speciella med adoption.
En annat råd ofrivilligt barnlösa får lite nu och då är att de ska slappna av. Jag tror att teorin går ut på att man liksom ska lura sin icke-fungerande kropp så att den glömmer bort att den är trasig. Så, vips! Där hade vi en befruktning!
Av all information jag fått ta del av inom detta ämne så finns det inget som talar för att infertilitet i någon högre utsträckning är att räkna som en stress-relaterad åkomma.
Visst, stress förstör immunförsvaret och de finns samband mellan hög stress och magbesvär, hjärt- och kärlsjukdomar, till och med cancer. Så nog är det ett gott råd till människor i största allmänhet att dra ner på tempot och ta hand om sig.
Men när hjärtinfarkten eller tumören är ett faktum hjälper det liksom inte att slå sig ner med en kopp te i soffan och tänka på annat.
Det är liksom lite likadant med infertilitet; även om det skulle finnas ett samband med de bio-kemiska processerna vid stress och infertilitet så kommer inte problemet lösa sig av den drabbade rullar tummarna och skaffar sig en trevlig hobby.
Allt det här kan ju vara bra att tänka på när du pratar med någon som är ofrivilligt barnlös, tänker jag mig.
Ett annat tips är att läsa på lite om infertilitet och ofrivillig barnlöshet. Då kan man nämligen bli ett toppen-stöd för sin vän eller släkting! Så slipper man bli vansinnig när vännen försvinner ner i sin sorg och man inget begriper.
Sedan kan det vara så att just du inte alls känner nån som är ofrivilligt barnlös. Eller, du kanske inte vet att du gör det. För många av oss är det nämligen något som är rätt privat. Alla bloggar inte om det... Och om du tänker efter så är ju hela grejen med barn något som tillhör den mer intima delen av privatlivet. Särskilt "införskaffandet" av dem.
Därför kan du nu fatta ett viktigt beslut: Du ska aldrig mer fråga om folks situation på barnfronten. Lita på att de som vill berätta för dig kommer göra det ändå.
Som verktyg för att framkalla en graviditet är dock mera tveksamt. För att inte säga: Urdumt.
Man blir inte gravid av att starta en adoptionsprocess, tro mig. Det är bara repetera sina kunskaper om blommor & bin så inser man snabbt att "adoption" inte finns med i fortplantningsprocessen. Inte hos någon djurart.
Så, om någon av dina vänner av endera skälet inte kan få barn så är det väl helt okej att fråga om de inte funderat på adoption. För det är, som sagt, en bra metod att få barn.
Det är säkert så att många som är ofrivilligt barnlösa på ett eller annat sätt funderar på adoption så det kanske man vill prata om.
Men, om din vän säger att "Nej, adoption är inte aktuellt", då är det bara att acceptera det. Jag tycker inte ens du ska fråga varför. Det går alldeles utmärkt att nöja sig med det faktum att alla barn blir till genom en graviditet och att det kanske därför är något man önskar sig. (Jepp, även adopterade barn har blivit till på sedvanligt sätt, de växer bara inte upp med sina biologiska föräldrar.)
Så, eftersom att graviditet fortfarande är det enda sättet för fortplantning får vi väl anta att det är en rätt naturlig sak att vilja vara med om. Vare sig man kan eller inte.
(Ovanstående resonemang ska inte misstas för att jag tror att alla vill föda barn, eller ens leva med barn för den delen. För det tror jag inte.)
Nåväl, det jag menar är bara att man inte behöver rota i motiven till andra människors livsval. Man får acceptera dem helt enkelt.
Tillbaka till din infertila vän. När hon/han meddelat att adoption inte är aktuellt så är det en sak du inte för glömma: MAN BLIR INTE GRAVID AV ATT STARTA EN ADOPTIONSPROCESS.
Alla du hört talas om som blev gravida efter att de påbörjat en adoptionsansökan; så här var det: DE HADE BLIVIT GRAVIDA I ALLA FALL.
Nu vet du det. Alltså behöver du aldrig säga nåt så korkat till din vän. Vilket kan vara rätt bra för er framtida vänskap.
Om nu vännen vill adoptera, ja, kanske tillåmed ska göra det. Då måste du acceptera det. Det är PRECIS LIKA KORKAT att berätta för den här vännen om Peter & Majsan som blev på smällen just som ansökan var klar. Den här vännen har nämligen börjat fantisera, drömma om och känna kärlek för det barn hon/han ska få möta genom adoptionen. En graviditet i det läget skulle innebära ett val mellan att avbryta graviditeten eller adoptionen. Ett val mellan två barn om man så vill. Så troligtvis är din blivande adoptivförälder till vän inte ett dugg intresserad av en graviditet just då.
Jo, just det! En bra grej är att inte snacka så mycket om "egna" barn eller "riktiga" föräldrar i det här läget. Träna redan nu på att säga "biologisk" om du nödvändigtvis måste poängtera det lite speciella med adoption.
En annat råd ofrivilligt barnlösa får lite nu och då är att de ska slappna av. Jag tror att teorin går ut på att man liksom ska lura sin icke-fungerande kropp så att den glömmer bort att den är trasig. Så, vips! Där hade vi en befruktning!
Av all information jag fått ta del av inom detta ämne så finns det inget som talar för att infertilitet i någon högre utsträckning är att räkna som en stress-relaterad åkomma.
Visst, stress förstör immunförsvaret och de finns samband mellan hög stress och magbesvär, hjärt- och kärlsjukdomar, till och med cancer. Så nog är det ett gott råd till människor i största allmänhet att dra ner på tempot och ta hand om sig.
Men när hjärtinfarkten eller tumören är ett faktum hjälper det liksom inte att slå sig ner med en kopp te i soffan och tänka på annat.
Det är liksom lite likadant med infertilitet; även om det skulle finnas ett samband med de bio-kemiska processerna vid stress och infertilitet så kommer inte problemet lösa sig av den drabbade rullar tummarna och skaffar sig en trevlig hobby.
Allt det här kan ju vara bra att tänka på när du pratar med någon som är ofrivilligt barnlös, tänker jag mig.
Ett annat tips är att läsa på lite om infertilitet och ofrivillig barnlöshet. Då kan man nämligen bli ett toppen-stöd för sin vän eller släkting! Så slipper man bli vansinnig när vännen försvinner ner i sin sorg och man inget begriper.
Sedan kan det vara så att just du inte alls känner nån som är ofrivilligt barnlös. Eller, du kanske inte vet att du gör det. För många av oss är det nämligen något som är rätt privat. Alla bloggar inte om det... Och om du tänker efter så är ju hela grejen med barn något som tillhör den mer intima delen av privatlivet. Särskilt "införskaffandet" av dem.
Därför kan du nu fatta ett viktigt beslut: Du ska aldrig mer fråga om folks situation på barnfronten. Lita på att de som vill berätta för dig kommer göra det ändå.
Syskon
Vi är ju som jag nämnt förut medlemmar i två organisationer. Alldeles nyss betalade jag avgiften till den vi bestämt oss för att inte anlita.
Maken tycker att det är en onödig utgift med jag ser det som en trygghetsförsäkring. OM det knasar på något sätt så finns ju den möjligheten kvar.
Dessutom. Om vi nån gång i framtiden vill ha syskon så kan det ju vara en fördel att ha köat länge i en organisation (även om syskonadoptioner ibland går snabbare har jag förstått.)
Så finns det de som säger att man inte ska planera...
Maken tycker att det är en onödig utgift med jag ser det som en trygghetsförsäkring. OM det knasar på något sätt så finns ju den möjligheten kvar.
Dessutom. Om vi nån gång i framtiden vill ha syskon så kan det ju vara en fördel att ha köat länge i en organisation (även om syskonadoptioner ibland går snabbare har jag förstått.)
Så finns det de som säger att man inte ska planera...
2007-01-26
Allvarligt talat...
...nu måste jag gå ifrån datorn, annars kommer den här bloggen byta utseende varannan minut.
Dessutom har jag inte ens hälsat på maken som kommit hem och börjat laga mat.
Som sagt, bloggande kan ju vara lite väl kul ibland.
Dessutom har jag inte ens hälsat på maken som kommit hem och börjat laga mat.
Som sagt, bloggande kan ju vara lite väl kul ibland.
Oj vad skoj!
En ny version av Blogger!
Få se om jag kommer låta den vara så här eller om klåfingrarna kommer ta över... Nu blev det ju så ruskigt lätt att mixtra och ändra och fixa...
Få se om jag kommer låta den vara så här eller om klåfingrarna kommer ta över... Nu blev det ju så ruskigt lätt att mixtra och ändra och fixa...
Tecken?
På väg hem från jobbet bestämde jag mig för att försöka ta ett första steg mot att begripa. Här skulle köpas något till barnet!
Jag hittade en fantastiskt fin barnmugg i den lokala presentbutiken.
Det var bara det...
...att kortläsaren i butiken inte fungerade, och att...
...mitt kort inte fungerade i bankomaten.
Suck.
Jag fick lägga undan muggen så att den är kvar när tekniken fungerar igen.
Jag hittade en fantastiskt fin barnmugg i den lokala presentbutiken.
Det var bara det...
...att kortläsaren i butiken inte fungerade, och att...
...mitt kort inte fungerade i bankomaten.
Suck.
Jag fick lägga undan muggen så att den är kvar när tekniken fungerar igen.
Korkad?
Det finns massor av forum och sidor för föräldrar har jag upptäckt... Själv hänger jag fortfarande på Styvmorsviolen och känner mig hemma där.
För styvmamma är jag ju.
När jag kikar in i forum för adoptivföräldrar känner jag mig fortfarande som en främling. Fast där vimlar av människor som är tidigare än oss i processen så känner jag att, nä, men inte jag, inte har väl vi nåt gemensamt. Och detta trots att det är samma farhågor, känslor, tankar, funderingar som jag har.
Jag kan bara inte begripa att jag ska bli mamma. Jag fattar det fortfarande inte.
Det här fattar jag
1) Vi kommer få en lista med papper och annat vi ska samla ihop
2) Vi ska få skicka iväg alla grejerna till Etiopien
3) Vi ska få börja med samlandet i februari
4) Vi kommer få betala rätt saftiga räkningar till Organisationen
5) Vi har fått låna pengar av banken
6) Våra papper ska handläggas i 10 månader
7) Vi kommer få nåt som heter barnbesked
Det här fattar jag inte
1) Februari är den månad som börjar på torsdag nästa vecka
2) Vi kommer vänta barn i 10 månader
3) Ett barnbesked betyder att det finns ett alldeles äkta barn som väntar på oss
4) Vi kommer åka till Etiopien och hämta vårt barn
Och det här fattar jag verkligen inte
1) Det kan gå fortare än 10 månader
2) Det är vårt barn vi ska hämta
Det här kan jag inte på något sätt alls begripa överhuvudtaget
1) Ett barn ska bo hos oss
2) Som jag är mamma till
3) Som min älskade är pappa till
4) Vårt barn
För styvmamma är jag ju.
När jag kikar in i forum för adoptivföräldrar känner jag mig fortfarande som en främling. Fast där vimlar av människor som är tidigare än oss i processen så känner jag att, nä, men inte jag, inte har väl vi nåt gemensamt. Och detta trots att det är samma farhågor, känslor, tankar, funderingar som jag har.
Jag kan bara inte begripa att jag ska bli mamma. Jag fattar det fortfarande inte.
Det här fattar jag
1) Vi kommer få en lista med papper och annat vi ska samla ihop
2) Vi ska få skicka iväg alla grejerna till Etiopien
3) Vi ska få börja med samlandet i februari
4) Vi kommer få betala rätt saftiga räkningar till Organisationen
5) Vi har fått låna pengar av banken
6) Våra papper ska handläggas i 10 månader
7) Vi kommer få nåt som heter barnbesked
Det här fattar jag inte
1) Februari är den månad som börjar på torsdag nästa vecka
2) Vi kommer vänta barn i 10 månader
3) Ett barnbesked betyder att det finns ett alldeles äkta barn som väntar på oss
4) Vi kommer åka till Etiopien och hämta vårt barn
Och det här fattar jag verkligen inte
1) Det kan gå fortare än 10 månader
2) Det är vårt barn vi ska hämta
Det här kan jag inte på något sätt alls begripa överhuvudtaget
1) Ett barn ska bo hos oss
2) Som jag är mamma till
3) Som min älskade är pappa till
4) Vårt barn
2007-01-25
Det är här nu...
Alldeles, alldeles nyss ringde de från Organisationen. Undrade om vi hade några frågor och berättade lite om hur det är att adoptera från Etiopien.
Vi ska få börja i februari och sedan får man räkna med ungefär 10 månader. Fast om det kommer en två-åring, ja då går vi före alla med lägre medgivandeålder än oss, så då kan det ju gå snabbare.
Så pratade hon på lite ditt och datt om barnen, om deras medarbetare på plats, om hur det går till när de ringer och berättar, om när man reser.
Och jag känner i hela kroppen att NU HÄNDER DET JU!
Vi SKA få barn.
10 månader. Det är ju lika länge som en i-magen-graviditet, typ.
Nån har just ringt och sagt att jag kommer blir "gravid" nån gång i februari-mars.
HALLÅ! Det är här nu!
Det måste bli ett slut på alla "om" i min skalle. Det är NÄR vi får barn som gäller.
Gulp.
Vi ska få börja i februari och sedan får man räkna med ungefär 10 månader. Fast om det kommer en två-åring, ja då går vi före alla med lägre medgivandeålder än oss, så då kan det ju gå snabbare.
Så pratade hon på lite ditt och datt om barnen, om deras medarbetare på plats, om hur det går till när de ringer och berättar, om när man reser.
Och jag känner i hela kroppen att NU HÄNDER DET JU!
Vi SKA få barn.
10 månader. Det är ju lika länge som en i-magen-graviditet, typ.
Nån har just ringt och sagt att jag kommer blir "gravid" nån gång i februari-mars.
HALLÅ! Det är här nu!
Det måste bli ett slut på alla "om" i min skalle. Det är NÄR vi får barn som gäller.
Gulp.
Okej, så här var det...
En gång för länge sedan hängde jag en del med ett gäng komiker/skådisar. Får väl lov att kalla dem amatörer (Sorry M älskling om du läser detta - den enda sanna konstnären är du!) De drev en del klubbar med bl.a. stand up. Och i den vevan råkade jag på en och annan mer välbekant person. Så det är väl den röda tråden i mina Lassies.
Tinsel var nära, Puffan hade rätt - Sundström ska bort.
1) Jag har varit på efterfest med Gry Forsell.
Hon var kompis till en av komikerna i gänget. Nån gång var det en märklig tillställning då 9 stå-uppare uppträdde på en nation i Uppsala för en publik som bestod av ungefär lika många personer som komiker. Gaget var en back öl som det delades på efteråt. Där var jag och där var Gry Forsell.
2) Jag har haft utvecklingssamtal med Stefan Sundströms dotter.
Nix det har jag inte. Däremot har jag hängt i korridoren och försökt låta bli att se fånig ut när min idol varit på väg till möte på skolan. För nåt av hans barn har gått här. Sedan om det var en son eller dotter har jag ingen aning om då jag aldrig fick den äran att undervisa henne eller honom...
3) Jag har skakat hand med Johan Glans.
Första gångerna jag såg Johan Glans hade han precis börjat göra sig ett namn. Han var en av de som stack ut bland dem jag såg då. Så vips hade han gjort karriär och var känd i hela landet. Jag tror att jag har pratat med honom några gånger och, hm, gått igenom den sedvanliga ta-i-hand-presentera-sig-proceduren varje gång. Intressant det där med kändisar, man säger ju inte direkt "Eh, vi har setts förut" när man är en helt vanlig okändis.
4) Regina Lund har siktat på mig med en pistol.
Jepp. Men det var givetvis inget äkta vapen... Som en del av en föreställning rusade Regina Lund ut i publiken och viftade med pistolen. Hon stannade vid några stackare och vrålade. Undertecknad fick under "pistolhot" höra "Hur gammal är du? Och hur gammal vill du bli?"
5) Jag har diskuterat jämställdhet med Fredrik Lindström, Felix Herngren och Kristian Luuk.
Mitt livs enda "kändisfest"; ett födelsedagskalas med fri bar... Mitt i natta argumenterade jag livligt jämställdhet och feminism med dessa tre herrar. Har vaga minnen av en Lindström som faktiskt hade en del att tillföra, en Herngren som upptryckt mot väggen nog tyckte att han var en rätt juste snubbe ändå, samt en Luuk som lakoniskt sa "Jaha, och vems flickvän var det du sa att du var?"
Tinsel var nära, Puffan hade rätt - Sundström ska bort.
1) Jag har varit på efterfest med Gry Forsell.
Hon var kompis till en av komikerna i gänget. Nån gång var det en märklig tillställning då 9 stå-uppare uppträdde på en nation i Uppsala för en publik som bestod av ungefär lika många personer som komiker. Gaget var en back öl som det delades på efteråt. Där var jag och där var Gry Forsell.
2) Jag har haft utvecklingssamtal med Stefan Sundströms dotter.
Nix det har jag inte. Däremot har jag hängt i korridoren och försökt låta bli att se fånig ut när min idol varit på väg till möte på skolan. För nåt av hans barn har gått här. Sedan om det var en son eller dotter har jag ingen aning om då jag aldrig fick den äran att undervisa henne eller honom...
3) Jag har skakat hand med Johan Glans.
Första gångerna jag såg Johan Glans hade han precis börjat göra sig ett namn. Han var en av de som stack ut bland dem jag såg då. Så vips hade han gjort karriär och var känd i hela landet. Jag tror att jag har pratat med honom några gånger och, hm, gått igenom den sedvanliga ta-i-hand-presentera-sig-proceduren varje gång. Intressant det där med kändisar, man säger ju inte direkt "Eh, vi har setts förut" när man är en helt vanlig okändis.
4) Regina Lund har siktat på mig med en pistol.
Jepp. Men det var givetvis inget äkta vapen... Som en del av en föreställning rusade Regina Lund ut i publiken och viftade med pistolen. Hon stannade vid några stackare och vrålade. Undertecknad fick under "pistolhot" höra "Hur gammal är du? Och hur gammal vill du bli?"
5) Jag har diskuterat jämställdhet med Fredrik Lindström, Felix Herngren och Kristian Luuk.
Mitt livs enda "kändisfest"; ett födelsedagskalas med fri bar... Mitt i natta argumenterade jag livligt jämställdhet och feminism med dessa tre herrar. Har vaga minnen av en Lindström som faktiskt hade en del att tillföra, en Herngren som upptryckt mot väggen nog tyckte att han var en rätt juste snubbe ändå, samt en Luuk som lakoniskt sa "Jaha, och vems flickvän var det du sa att du var?"
2007-01-24
Rörigt
Alltså, jag väntar ett tag med "facit" till Lassie. Det vore ju skoj med en eller annan gissning till. Dessutom är det så mycket annat i skallen på mig just nu.
Hur vanligt är det att man blir deppig när man väntar barn? Vår "graviditet" är ju snart ett faktum; vi ska få sätta ihop vår ansökan, skicka den till Etiopien och sen bara vänta så där som alla blivande föräldrar gör.
Och nu borde jag ju såklart sprudla av lycka. Kanske andas ut och känna "äntligen".
Istället är jag just nu den mest odrägliga person och partner man kan vara. Känns det som i alla fall. Jag bara skäller och gråter och får ångest och vill ingenting. Allt är bara fel, fel, fel och inget duger. Allra minst jag.
Min yngsta styvdotter är en alldeles underbar liten person som pratar om barnet och om alla saker vi måste köpa, och är så konkret och förväntansfull och så där som jag önskar att jag vore.
Men hela jag är ett enda stort HJÄP DET ÄR PÅ RIKTIGT NU. Och hur ska det gå? Och tänk om man inte knyter an till varandra? Och tänk om kärleken inte håller? Och tänk om vårt barn blir mobbat? Misshandlat? Utsatt för rasism? Knark, tonårsfylla, sexuella övergrep, misslyckas i skolan, inga vänner, depressioner...
Och tänk om, gud förbjude, barnet känner att storasystrarna som är biologisk släkt med pappan på något sätt skulle vara lite mer familj...
HJÄÄÄÄLP! Kan jag få låna själ av nån annan, min är för full med känslor.
Hur vanligt är det att man blir deppig när man väntar barn? Vår "graviditet" är ju snart ett faktum; vi ska få sätta ihop vår ansökan, skicka den till Etiopien och sen bara vänta så där som alla blivande föräldrar gör.
Och nu borde jag ju såklart sprudla av lycka. Kanske andas ut och känna "äntligen".
Istället är jag just nu den mest odrägliga person och partner man kan vara. Känns det som i alla fall. Jag bara skäller och gråter och får ångest och vill ingenting. Allt är bara fel, fel, fel och inget duger. Allra minst jag.
Min yngsta styvdotter är en alldeles underbar liten person som pratar om barnet och om alla saker vi måste köpa, och är så konkret och förväntansfull och så där som jag önskar att jag vore.
Men hela jag är ett enda stort HJÄP DET ÄR PÅ RIKTIGT NU. Och hur ska det gå? Och tänk om man inte knyter an till varandra? Och tänk om kärleken inte håller? Och tänk om vårt barn blir mobbat? Misshandlat? Utsatt för rasism? Knark, tonårsfylla, sexuella övergrep, misslyckas i skolan, inga vänner, depressioner...
Och tänk om, gud förbjude, barnet känner att storasystrarna som är biologisk släkt med pappan på något sätt skulle vara lite mer familj...
HJÄÄÄÄLP! Kan jag få låna själ av nån annan, min är för full med känslor.
2007-01-22
Lassie, lassie liten...
Kan inte låta bli att anta utmaningen från Tinselflickan. Nu har jag ju inga internationella "jag mötte Lassie"-upplevelser att komma med, men, men...
En av nedanstående händelser har alltså inte förgyllt min tillvaro.
1) Jag har varit på efterfest med Gry Forsell.
2) Jag har haft utvecklingssamtal med Stefan Sundströms dotter.
3) Jag har skakat hand med Johan Glans.
4) Regina Lund har siktat på mig med en pistol.
5) Jag har diskuterat jämställdhet med Fredrik Lindström, Felix Herngren och Kristian Luuk.
Jepp. Fritt att gissa.
En av nedanstående händelser har alltså inte förgyllt min tillvaro.
1) Jag har varit på efterfest med Gry Forsell.
2) Jag har haft utvecklingssamtal med Stefan Sundströms dotter.
3) Jag har skakat hand med Johan Glans.
4) Regina Lund har siktat på mig med en pistol.
5) Jag har diskuterat jämställdhet med Fredrik Lindström, Felix Herngren och Kristian Luuk.
Jepp. Fritt att gissa.
2007-01-21
Dagens nyheter
Idag har DN en artikel om adoption. Adoptionsköerna blir längre; orsaken ska vara att det blivit bättre förhållanden i "givarländerna".
Enkelt utbud/efterfrågan-resonemang alltså. Alldeles oavsett att jag vet att det är mer komplexa samband än så, så känns det.
Långa köer innebär lång väntan för alla som längtar efter att få möta sitt barn.
Det som får mig att studsa till är dock:
"I den långa högkonjunkturen har fler råd att skaffa barn, och många väntar med att skaffa barn, vilket leder till ökad ofrivillig barnlöshet."
Allvarligt talat, när blev denna förklaring till ofrivillig barnlöshet en så vedertagen sanning att en DN-journalist kan använda den utan vidare problematisering?
Tesen är alltså att "efterfrågan" på internationell adoption ökat för att den ofrivilliga barnlösheten ökat - för att man väntar med att skaffa barn.
OK. Vi börjar med att ställa oss frågan: Har den ofrivilliga barnlösheten ökat?
Är detta ett faktum eller bara en "sanning" som upprepats tillräckligt många gånger för att vi ska börja tro på den? Jag har inte svaret, men jag ställer mig som sagt frågande till detta. Kan det inte lika gärna vara så att det är mindre tabu att ta upp problemet - att fler är öppna om sin barnlöshet, vilket gör att det verkar som att det är fler som är barnlösa nu. (Detta kan jämföras med uttalanden om att det verkar som att det är "poppis" att vara homosexuell i och med att det är mer accepterat idag. En föreställning om att homosexualiteten ökat som jag hört vid ett flertal tillfällen.)
Min nästa fundering: Är det faktum att adoptivföräldrar många gånger är "äldre" (vilket i dessa sammanhang verkar betyda över 30) ett bevis på att de väntat med att skaffa barn?
Det kan inte vara så att om man försökt på egen hand i några år, gått igenom utredningar, försök med assisterad befruktning, hemutredning, adoptionsprocess... ja, då är det inte så konstigt att man är några år över 25 när man väl träffar sitt barn?
Att dra slutsatser kring folks ev. väntan med att skaffa barn med utgångspunkt från adoptivföräldrars ålder borde ur ett vetenskapligt perspektiv ses som ganska tveksamt.
Ytterligare en undring: När man räknar ut genomsnittsålder på förstföderskor finns då även de som fött barn efter t. ex. IVF med?
I så fall blir nämligen även den statistiken lite svår att använda om man ska hitta belägg för att vi "väntar" med att skaffa barn. Innan man kunde få hjälp med assisterad befruktning kunde dessa par aldrig få barn, de fanns aldrig med i denna statistik. Idag bör det finnas par som, efter alla år de tar från dem första göra-hemma-försöken tills de väl fick sitt barn, kan räknas till kategorin "äldre". Alltså är det väl rimligt att anta att det finns IVF-mammor som drar upp genomsnittsåldern?
Min sista reflexion: De som faktiskt har väntat med att skaffa barn tills de var "äldre" och som inte haft några problem - hur många är de?
Vi vet ju redan att det inte är så att alla som är ofrivilligt barnlösa har problem med fertiliteten p.g.a ålder. Då vore det givetvis intressant att få veta huruvida alla som är "äldre" haft problem med att få barn. Om det är så, ja då vet vi ju att "väntan" leder till ofrivillig barnlöshet/svårighet att skaffa barn (vilket ju påstås i dagens DN.)
Vi vet dock fortfarande inte huruvida de som var "äldre" när de fick barn faktiskt hade väntat eller inte. (För mig krävs ett medvetet, frivilligt, val för att man ska kunna påstå att någon "väntat med att skaffa barn".)
Och om det istället visar sig att en majoritet av de som får barn efter 30 faktiskt inte haft några problem (d.v.s. de blev gravida inom ett år efter att de började försöka) - då bör vi ställa oss frågan om inte hela "vänta" - tesen helt enkelt är
bull shit.
Jag har inte svaren. Men jag tycker att det är viktigt att vi ställer frågorna.
Ja, jag vet att fertiliteten försämras i och med ökad ålder. Det jag motsätter mig är det slentrianmässiga påståendet att ofrivillig barnlöshet har med människors "val" att skjuta upp barnalstrandet att göra.
Enkelt utbud/efterfrågan-resonemang alltså. Alldeles oavsett att jag vet att det är mer komplexa samband än så, så känns det.
Långa köer innebär lång väntan för alla som längtar efter att få möta sitt barn.
Det som får mig att studsa till är dock:
"I den långa högkonjunkturen har fler råd att skaffa barn, och många väntar med att skaffa barn, vilket leder till ökad ofrivillig barnlöshet."
Allvarligt talat, när blev denna förklaring till ofrivillig barnlöshet en så vedertagen sanning att en DN-journalist kan använda den utan vidare problematisering?
Tesen är alltså att "efterfrågan" på internationell adoption ökat för att den ofrivilliga barnlösheten ökat - för att man väntar med att skaffa barn.
OK. Vi börjar med att ställa oss frågan: Har den ofrivilliga barnlösheten ökat?
Är detta ett faktum eller bara en "sanning" som upprepats tillräckligt många gånger för att vi ska börja tro på den? Jag har inte svaret, men jag ställer mig som sagt frågande till detta. Kan det inte lika gärna vara så att det är mindre tabu att ta upp problemet - att fler är öppna om sin barnlöshet, vilket gör att det verkar som att det är fler som är barnlösa nu. (Detta kan jämföras med uttalanden om att det verkar som att det är "poppis" att vara homosexuell i och med att det är mer accepterat idag. En föreställning om att homosexualiteten ökat som jag hört vid ett flertal tillfällen.)
Min nästa fundering: Är det faktum att adoptivföräldrar många gånger är "äldre" (vilket i dessa sammanhang verkar betyda över 30) ett bevis på att de väntat med att skaffa barn?
Det kan inte vara så att om man försökt på egen hand i några år, gått igenom utredningar, försök med assisterad befruktning, hemutredning, adoptionsprocess... ja, då är det inte så konstigt att man är några år över 25 när man väl träffar sitt barn?
Att dra slutsatser kring folks ev. väntan med att skaffa barn med utgångspunkt från adoptivföräldrars ålder borde ur ett vetenskapligt perspektiv ses som ganska tveksamt.
Ytterligare en undring: När man räknar ut genomsnittsålder på förstföderskor finns då även de som fött barn efter t. ex. IVF med?
I så fall blir nämligen även den statistiken lite svår att använda om man ska hitta belägg för att vi "väntar" med att skaffa barn. Innan man kunde få hjälp med assisterad befruktning kunde dessa par aldrig få barn, de fanns aldrig med i denna statistik. Idag bör det finnas par som, efter alla år de tar från dem första göra-hemma-försöken tills de väl fick sitt barn, kan räknas till kategorin "äldre". Alltså är det väl rimligt att anta att det finns IVF-mammor som drar upp genomsnittsåldern?
Min sista reflexion: De som faktiskt har väntat med att skaffa barn tills de var "äldre" och som inte haft några problem - hur många är de?
Vi vet ju redan att det inte är så att alla som är ofrivilligt barnlösa har problem med fertiliteten p.g.a ålder. Då vore det givetvis intressant att få veta huruvida alla som är "äldre" haft problem med att få barn. Om det är så, ja då vet vi ju att "väntan" leder till ofrivillig barnlöshet/svårighet att skaffa barn (vilket ju påstås i dagens DN.)
Vi vet dock fortfarande inte huruvida de som var "äldre" när de fick barn faktiskt hade väntat eller inte. (För mig krävs ett medvetet, frivilligt, val för att man ska kunna påstå att någon "väntat med att skaffa barn".)
Och om det istället visar sig att en majoritet av de som får barn efter 30 faktiskt inte haft några problem (d.v.s. de blev gravida inom ett år efter att de började försöka) - då bör vi ställa oss frågan om inte hela "vänta" - tesen helt enkelt är
bull shit.
Jag har inte svaren. Men jag tycker att det är viktigt att vi ställer frågorna.
Ja, jag vet att fertiliteten försämras i och med ökad ålder. Det jag motsätter mig är det slentrianmässiga påståendet att ofrivillig barnlöshet har med människors "val" att skjuta upp barnalstrandet att göra.
2007-01-19
2007-01-17
Up to date
Jag tycker själv att det är roligare med bloggar som uppdateras hyfsat ofta. Ändå har jag själv svårt att komma på saker att skriva om just nu.
Det kan hänga ihop med att jag har nån slags idé om att hålla mig till ämnet.
I så fall skulle en dagliga uppdatering innebära inlägg i stil med:
"Inget nytt idag."
"Heller."
Så nu försöker jag komma på vad annat jag kan roa mig med att formulera tankarna kring. För bara så där dagboksaktigt känns inte som min grej.
Kanske ska återuppta mina poetiska skriverier igen?
Tål att tänkas på.
Eller låta inlägg som detta symboliskt bekräfta hur det står till på adoptionsfronten.
Har inget hänt babblar jag på om
ingenting.
Det kan hänga ihop med att jag har nån slags idé om att hålla mig till ämnet.
I så fall skulle en dagliga uppdatering innebära inlägg i stil med:
"Inget nytt idag."
"Heller."
Så nu försöker jag komma på vad annat jag kan roa mig med att formulera tankarna kring. För bara så där dagboksaktigt känns inte som min grej.
Kanske ska återuppta mina poetiska skriverier igen?
Tål att tänkas på.
Eller låta inlägg som detta symboliskt bekräfta hur det står till på adoptionsfronten.
Har inget hänt babblar jag på om
ingenting.
2007-01-14
Bättre förr?
Vissa dagar längtar jag väldigt mycket tillbaka till tiden innan leukemin. När jag var 20 och nåt år till och hade min lägenhet och katten och då längtan efter familj och barn var långt, långt borta.
Jag var inte lycklig varje dag då heller, men hela långa, härliga livet låg liksom framför en och bara väntade. På mig.
I år fyller jag 33 och är väl inte direkt lastgammal, men enligt vissa på tok för sent ute för att planera för mitt första barn.
Oj, oj, oj, infertilitet kommer bli ett sådant enormt samhällsproblem för att vi kvinnor minsann väntar och ska göra karriär och skjuter upp saker i all evinnerlighet.
Eller?
Om jag någon gång varit fertil så slutade jag med det när jag fyllt 24. Vet inte när jag skulle planerat in barn innan dess? Det måste väl vara okej att vilja gå klart gymnasiet? Och så knasigt tänkt var det väl inte att börja en högskoleutbildning vid 19 års ålder? Om inte den där förbaskade cancern kommit ivägen hade jag varit färdigutbildad vid 24 års ålder.
Redo att bilda familj.
Återstår då bara att det är lite lättare att bli med barn om man är två om det. Och som det skilsmässobarn jag är har jag nån slags föreställning om att man åtminstone kan försöka få barn med rätt person. Om det nu finns nån sån.
Suck. Jag skulle givetvis inte ha njutit av studietiden med te-kvällar, partynätter, gos med katten och lusten att upptäcka. All den ångest jag kunde känna inför livet och världen borde jag givetvis ha stoppat undan någonstans.
Och det där med att äta p-piller och använda kondom när man ramlat hem med nån snubbe vid fem-tiden på morgonen skulle jag givetvis skitit i.
Jag är inte helt säker på att min närmaste omgivning eller samhällets moralister och förstå-sig-påare skulle ha jublat nämnvärt mycket om jag blivit en 20-årig, ensamstående, mamma till ett barn vars far gick under namnet "randiga tröjan" eller liknande.
Men om man lyssnar på vissa idag kan nästan tro att det är så man borde ha gjort.
Som sagt, vissa dagar längtar jag väldigt mycket till tiden innan.
Jag var inte lycklig varje dag då heller, men hela långa, härliga livet låg liksom framför en och bara väntade. På mig.
I år fyller jag 33 och är väl inte direkt lastgammal, men enligt vissa på tok för sent ute för att planera för mitt första barn.
Oj, oj, oj, infertilitet kommer bli ett sådant enormt samhällsproblem för att vi kvinnor minsann väntar och ska göra karriär och skjuter upp saker i all evinnerlighet.
Eller?
Om jag någon gång varit fertil så slutade jag med det när jag fyllt 24. Vet inte när jag skulle planerat in barn innan dess? Det måste väl vara okej att vilja gå klart gymnasiet? Och så knasigt tänkt var det väl inte att börja en högskoleutbildning vid 19 års ålder? Om inte den där förbaskade cancern kommit ivägen hade jag varit färdigutbildad vid 24 års ålder.
Redo att bilda familj.
Återstår då bara att det är lite lättare att bli med barn om man är två om det. Och som det skilsmässobarn jag är har jag nån slags föreställning om att man åtminstone kan försöka få barn med rätt person. Om det nu finns nån sån.
Suck. Jag skulle givetvis inte ha njutit av studietiden med te-kvällar, partynätter, gos med katten och lusten att upptäcka. All den ångest jag kunde känna inför livet och världen borde jag givetvis ha stoppat undan någonstans.
Och det där med att äta p-piller och använda kondom när man ramlat hem med nån snubbe vid fem-tiden på morgonen skulle jag givetvis skitit i.
Jag är inte helt säker på att min närmaste omgivning eller samhällets moralister och förstå-sig-påare skulle ha jublat nämnvärt mycket om jag blivit en 20-årig, ensamstående, mamma till ett barn vars far gick under namnet "randiga tröjan" eller liknande.
Men om man lyssnar på vissa idag kan nästan tro att det är så man borde ha gjort.
Som sagt, vissa dagar längtar jag väldigt mycket till tiden innan.
Jag bloggar alltså finns jag...
1. Hur länge har du bloggat?
April 2006.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Jag hade nog precis upptäckt fenomenet. Läste Tinselflickan dagligen och de sidor hon länkar till.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Det måste ju bli Tinselflickan.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
På ett sätt gillar jag de första inläggen mer; då tänkte jag mer på formen.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Hm. Hur många finns på Tinselflickans (börjar jag bli tjatig?) barnlösa-bloggar lista? De läser jag väl åtminstone varannan dag.
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t.ex. teknikbloggar, modebloggar politiska bloggar)?
100% dagbok. Nästa bara bloggar som på ett eller annat sätt handlar om barnlöshet. Utom Piri och Citronanka.
7. Nämn en bloggare (obs! Länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Bloggaren eller bloggen? Inget dyker upp i skallen direkt.
8. Nämn en bloggare (obs! Länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Väldigt lik? De flesta jag läser tar ju upp samma ämnen som jag på ett eller annat sätt. Storkenflyger och Applecore har en ton som jag känner igen mig i. Detsamma gäller för Mamma Wannabe, Piri, Kattmamman och Citronanka. (Försöker låta bli att skriva Tinselflickan…)
Fast jag vete tusan om vi är så lika egentligen.
(Och jag kan uppenbarligen inte räkna till ett…)
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Min man tyckte nog att det var rätt skumt först, men det har gått över. Det är så få av mina nära som vet att jag bloggar (eller som jag vet att de vet…) så jag har valt att inte tar reda på vad det tycker.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Både och tror jag. De känner igen de jag tycker och känner, men det blir lite mer inre monolog när jag skriver än när jag pratar. Fast de jag känner är rätt vana att läsa det jag skriver så jag borde vara mig rätt lik för dem.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Den är ju superprivat egentligen. Men jag lämnar inte ut namn. Sedan försöker jag hålla mig så strikt som möjligt till ämnet. Det finns en massa saker jag funderar över som jag inte skriver; det räcker liksom att lämna ut en grej.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Det kan jag ju inte göra ju; då har jag ju bloggat om det!
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
I liten utsträckning. Jag hade lika gärna kunnat skriva en vanlig dagbok. Att det blev blogg beror på att någon önskade att jag skulle blogga om adoptionen. Jag tror inte att jag riktigt fattat att det faktiskt finns riktiga människor som sitter vid någon dator nånstans och läser det jag skriver.
Ska inte förneka att det är kul att man har en ”publik”; fast jag tänker nog mer på det som att man ”träffas” och tar del av varandras berättelser.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Förutsatt att personen är den hon/han utger sig för att vara.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara eller blev du förvånad?
Nej.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Nej. Eller jo, jag gillar inte riktigt de kontakter som knyts mellan deprimerade ungdomar via nätet. Grupper där man skapar och förstärker varandras ångest utan möjlighet att få hjälp känns inte bra.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta
Nej. Har kanske blivit missförstådd nån gång, men jag minns inte när.
18. Har du själv skrivit saker som du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Kanske någon kommentar som inte uppfattades som det var tänkt.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Att det är lite för roligt.
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Ingen aning. Jag kommer skriva, i någon form, det har jag alltid gjort.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggar är väl en del av en kultur som är ganska ny? Det kanske inte påverkar finkulturen men väl människors sätt att kommunicera och mötas.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Att jag fått samla tankarna kring det viktigaste i mitt liv just nu.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag har förstått att jag inte är ensam.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten:
De som känner sig manade. Citronanka!
April 2006.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Jag hade nog precis upptäckt fenomenet. Läste Tinselflickan dagligen och de sidor hon länkar till.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Det måste ju bli Tinselflickan.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
På ett sätt gillar jag de första inläggen mer; då tänkte jag mer på formen.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Hm. Hur många finns på Tinselflickans (börjar jag bli tjatig?) barnlösa-bloggar lista? De läser jag väl åtminstone varannan dag.
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t.ex. teknikbloggar, modebloggar politiska bloggar)?
100% dagbok. Nästa bara bloggar som på ett eller annat sätt handlar om barnlöshet. Utom Piri och Citronanka.
7. Nämn en bloggare (obs! Länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Bloggaren eller bloggen? Inget dyker upp i skallen direkt.
8. Nämn en bloggare (obs! Länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Väldigt lik? De flesta jag läser tar ju upp samma ämnen som jag på ett eller annat sätt. Storkenflyger och Applecore har en ton som jag känner igen mig i. Detsamma gäller för Mamma Wannabe, Piri, Kattmamman och Citronanka. (Försöker låta bli att skriva Tinselflickan…)
Fast jag vete tusan om vi är så lika egentligen.
(Och jag kan uppenbarligen inte räkna till ett…)
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Min man tyckte nog att det var rätt skumt först, men det har gått över. Det är så få av mina nära som vet att jag bloggar (eller som jag vet att de vet…) så jag har valt att inte tar reda på vad det tycker.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Både och tror jag. De känner igen de jag tycker och känner, men det blir lite mer inre monolog när jag skriver än när jag pratar. Fast de jag känner är rätt vana att läsa det jag skriver så jag borde vara mig rätt lik för dem.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Den är ju superprivat egentligen. Men jag lämnar inte ut namn. Sedan försöker jag hålla mig så strikt som möjligt till ämnet. Det finns en massa saker jag funderar över som jag inte skriver; det räcker liksom att lämna ut en grej.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Det kan jag ju inte göra ju; då har jag ju bloggat om det!
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
I liten utsträckning. Jag hade lika gärna kunnat skriva en vanlig dagbok. Att det blev blogg beror på att någon önskade att jag skulle blogga om adoptionen. Jag tror inte att jag riktigt fattat att det faktiskt finns riktiga människor som sitter vid någon dator nånstans och läser det jag skriver.
Ska inte förneka att det är kul att man har en ”publik”; fast jag tänker nog mer på det som att man ”träffas” och tar del av varandras berättelser.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Förutsatt att personen är den hon/han utger sig för att vara.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara eller blev du förvånad?
Nej.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Nej. Eller jo, jag gillar inte riktigt de kontakter som knyts mellan deprimerade ungdomar via nätet. Grupper där man skapar och förstärker varandras ångest utan möjlighet att få hjälp känns inte bra.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta
Nej. Har kanske blivit missförstådd nån gång, men jag minns inte när.
18. Har du själv skrivit saker som du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Kanske någon kommentar som inte uppfattades som det var tänkt.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Att det är lite för roligt.
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Ingen aning. Jag kommer skriva, i någon form, det har jag alltid gjort.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggar är väl en del av en kultur som är ganska ny? Det kanske inte påverkar finkulturen men väl människors sätt att kommunicera och mötas.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Att jag fått samla tankarna kring det viktigaste i mitt liv just nu.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag har förstått att jag inte är ensam.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten:
De som känner sig manade. Citronanka!
2007-01-11
Zonterapi
Fick ett besök hos zonterapeut i julklapp av maken. Har länge velat pröva för alldeles oavsett om det funkar eller inte så har jag ofta ont i fötterna. Och älskar när någon klämmer på dem.
Jag var där i tisdags.
De kändes extra mycket på de punkter där jag brukar ha ont; nacke, skuldror...
Det kändes väldans på zonen som är mina äggstockar. Och om jag förstått teorin rätt så ska det kännas där det är något knas. Något mer trasigt i min kropp än mina äggstockar finns väl knappast. (Å andra sidan finns zonen i hälarna och med tanke på min förmåga att banka i hälarna när jag går så kanske det inte är så konstigt att det gör ont där.)
Nåväl, jag blev riktigt, riktigt avslappnad så det var verkligen värt det oavsett vilken effekt det får.
Att jag idag känner att det nog ligger något i det där med zonterapi beror inte främst på att jag fick huvudvärk och blev trött och allt det där terapeuten "varnade" för.
Den zon som kändes allra mest var just - fötterna...
Jag var där i tisdags.
De kändes extra mycket på de punkter där jag brukar ha ont; nacke, skuldror...
Det kändes väldans på zonen som är mina äggstockar. Och om jag förstått teorin rätt så ska det kännas där det är något knas. Något mer trasigt i min kropp än mina äggstockar finns väl knappast. (Å andra sidan finns zonen i hälarna och med tanke på min förmåga att banka i hälarna när jag går så kanske det inte är så konstigt att det gör ont där.)
Nåväl, jag blev riktigt, riktigt avslappnad så det var verkligen värt det oavsett vilken effekt det får.
Att jag idag känner att det nog ligger något i det där med zonterapi beror inte främst på att jag fick huvudvärk och blev trött och allt det där terapeuten "varnade" för.
Den zon som kändes allra mest var just - fötterna...
2007-01-08
Stålar
Det kostar pengar att adoptera. Så är det bara. Och självklart är man villig att hosta upp med rätt mycket för att få träffa sitt barn.
Men det känns ju aningen skumt att sitta och vänta på att banken ska räkna klart för att se om man kan låna på huset. OK att banken kan bestämma om man får köpa kåk eller inte, men att de ska avgöra om vi kan få ungar...
Fast vi har ju ett hus att belåna. Det är ju inte alla som har det.
Lätt att glömma bort att man har det rätt väl förspänt.
Men det känns ju aningen skumt att sitta och vänta på att banken ska räkna klart för att se om man kan låna på huset. OK att banken kan bestämma om man får köpa kåk eller inte, men att de ska avgöra om vi kan få ungar...
Fast vi har ju ett hus att belåna. Det är ju inte alla som har det.
Lätt att glömma bort att man har det rätt väl förspänt.
2007-01-03
2007-01-02
Påminnelse till mig själv
När du får barn Salvia, minns detta:
Skriv aldrig "Vi som är småbarnsföräldrar..." på dina inbjudningskort.
Säg aldrig "skaffa barn".
Säg aldrig att du inte längre orkar bry dig om hur du ser ut till någon som inte har barn. (Minns alla gånger du själv tänkt "Jaha, så jag är inte bara barnlös, jag är ytlig också.")
Beklaga dig bara över sömnlösa nätter, kolik och brist på tid för tvåsamhet för dem som också har barn.
Håll hjärtat öppet så att du kan glädjas med dem som är lyckliga och sörja med dem som fortfarande saknar.
Säg för sjutton aldrig att du vet hur det känns.
Skriv aldrig "Vi som är småbarnsföräldrar..." på dina inbjudningskort.
Säg aldrig "skaffa barn".
Säg aldrig att du inte längre orkar bry dig om hur du ser ut till någon som inte har barn. (Minns alla gånger du själv tänkt "Jaha, så jag är inte bara barnlös, jag är ytlig också.")
Beklaga dig bara över sömnlösa nätter, kolik och brist på tid för tvåsamhet för dem som också har barn.
Håll hjärtat öppet så att du kan glädjas med dem som är lyckliga och sörja med dem som fortfarande saknar.
Säg för sjutton aldrig att du vet hur det känns.
2007
2006 var året då jag på allvar fattade att man faktiskt kan lära känna intressanta människor på nätet.
2006 gifte jag mig med min älskade.
2006 blev vi officiellt godkända som adoptivföräldrar.
---
2007 tänkte jag satsa på att lära känna fler intressanta människor. Kanske till och med I Verkliga Livet.
2007 tänkte jag fortsätta vara gift. Och att älska.
2007 tror jag att jag på allvar kommer förstå att vi håller på att bli föräldrar.
---
Sorg eller glädje.
Eller både och.
Välkomnar 2007.
2006 gifte jag mig med min älskade.
2006 blev vi officiellt godkända som adoptivföräldrar.
---
2007 tänkte jag satsa på att lära känna fler intressanta människor. Kanske till och med I Verkliga Livet.
2007 tänkte jag fortsätta vara gift. Och att älska.
2007 tror jag att jag på allvar kommer förstå att vi håller på att bli föräldrar.
---
Sorg eller glädje.
Eller både och.
Välkomnar 2007.
Subscribe to:
Posts (Atom)
