Vissa dagar längtar jag väldigt mycket tillbaka till tiden innan leukemin. När jag var 20 och nåt år till och hade min lägenhet och katten och då längtan efter familj och barn var långt, långt borta.
Jag var inte lycklig varje dag då heller, men hela långa, härliga livet låg liksom framför en och bara väntade. På mig.
I år fyller jag 33 och är väl inte direkt lastgammal, men enligt vissa på tok för sent ute för att planera för mitt första barn.
Oj, oj, oj, infertilitet kommer bli ett sådant enormt samhällsproblem för att vi kvinnor minsann väntar och ska göra karriär och skjuter upp saker i all evinnerlighet.
Eller?
Om jag någon gång varit fertil så slutade jag med det när jag fyllt 24. Vet inte när jag skulle planerat in barn innan dess? Det måste väl vara okej att vilja gå klart gymnasiet? Och så knasigt tänkt var det väl inte att börja en högskoleutbildning vid 19 års ålder? Om inte den där förbaskade cancern kommit ivägen hade jag varit färdigutbildad vid 24 års ålder.
Redo att bilda familj.
Återstår då bara att det är lite lättare att bli med barn om man är två om det. Och som det skilsmässobarn jag är har jag nån slags föreställning om att man åtminstone kan försöka få barn med rätt person. Om det nu finns nån sån.
Suck. Jag skulle givetvis inte ha njutit av studietiden med te-kvällar, partynätter, gos med katten och lusten att upptäcka. All den ångest jag kunde känna inför livet och världen borde jag givetvis ha stoppat undan någonstans.
Och det där med att äta p-piller och använda kondom när man ramlat hem med nån snubbe vid fem-tiden på morgonen skulle jag givetvis skitit i.
Jag är inte helt säker på att min närmaste omgivning eller samhällets moralister och förstå-sig-påare skulle ha jublat nämnvärt mycket om jag blivit en 20-årig, ensamstående, mamma till ett barn vars far gick under namnet "randiga tröjan" eller liknande.
Men om man lyssnar på vissa idag kan nästan tro att det är så man borde ha gjort.
Som sagt, vissa dagar längtar jag väldigt mycket till tiden innan.
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
1 comment:
Jag vet vad du menar, men oroa dig inte. Jag tror faktiskt att man generellt sett blir en bättre mamma på lite äldre dagar. Detta törs man ju knappt andas om i vissa sällskap eftersom man då skulle få på nöten. Men hallå, bortsett från fertiliteten (som förvisso är ett tungt argument), finns det alls några fördelar med att skaffa barn toktidigt? Snacket om att vara en ung mamma har jag aldrig fattat. Man är så ung som man känner sig. Fördelarna med att vänta lite är så många fler. Precis som du är jag skilsmässobarn så det viktigaste för mig är att man har hittat rätt partner och har ett stabilt förhållande. Särskilt om man adopterar!! Stabil ekonomi är inte fel heller, och det hänger oftast ihop med slutförd utbildning = äldre!!
Både jag och mannen känner en väldig ro i föräldraskapet som jag inte tror att vi hade haft som yngre. Just nu är inget annat särskilt viktigt. Jobb, resor, festande, umgänge, det är helt OK om allt sånt får vänta ett par år.
Därmed inte sagt att jag tyckte det var superlugnt att vänta sju år på barn, men just detta med att vara en äldre mamma (över 35 hu så hemskt) är mestadels bra tycker jag!
Post a Comment