Alltså, jag väntar ett tag med "facit" till Lassie. Det vore ju skoj med en eller annan gissning till. Dessutom är det så mycket annat i skallen på mig just nu.
Hur vanligt är det att man blir deppig när man väntar barn? Vår "graviditet" är ju snart ett faktum; vi ska få sätta ihop vår ansökan, skicka den till Etiopien och sen bara vänta så där som alla blivande föräldrar gör.
Och nu borde jag ju såklart sprudla av lycka. Kanske andas ut och känna "äntligen".
Istället är jag just nu den mest odrägliga person och partner man kan vara. Känns det som i alla fall. Jag bara skäller och gråter och får ångest och vill ingenting. Allt är bara fel, fel, fel och inget duger. Allra minst jag.
Min yngsta styvdotter är en alldeles underbar liten person som pratar om barnet och om alla saker vi måste köpa, och är så konkret och förväntansfull och så där som jag önskar att jag vore.
Men hela jag är ett enda stort HJÄP DET ÄR PÅ RIKTIGT NU. Och hur ska det gå? Och tänk om man inte knyter an till varandra? Och tänk om kärleken inte håller? Och tänk om vårt barn blir mobbat? Misshandlat? Utsatt för rasism? Knark, tonårsfylla, sexuella övergrep, misslyckas i skolan, inga vänner, depressioner...
Och tänk om, gud förbjude, barnet känner att storasystrarna som är biologisk släkt med pappan på något sätt skulle vara lite mer familj...
HJÄÄÄÄLP! Kan jag få låna själ av nån annan, min är för full med känslor.
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
4 comments:
Du låter som en alldeles fullkomligt normal blivande adoptivförälder!
Man blir orolig och kanske lite deppig under perioder när man väntar adoptivbarn. I mitt fall kom detta när vi fått resebesked och skulle åka till vår dotter endast 2 veckor senare. Jag backade och backade och var inte alls så speciellt säker på att jag ville ha barn längre.
Sedan blir det ju lite tokigt när man diskuterar pubertet och ev kriser redan innan man fått barnet (eller det är ju bra egentligen) men det kan kännas minst sagt oöverstigligt när man inte ens fått sitt barn.
Jag tror faktiskt inte att man diskuterar puberteten på föräldrautbildningar för dem som väntar biologiska barn.
Andas och lev i det faktum att dina känslor är normala. Och gör något roligt som att köpa något till barnet. Storlekar kan ju vara svårt men en liten filt eller kanske en liten nalle kan passa.
Lycka till med pappersamlandet! Nu ska här väntas barn!
kram
Visst finns det bitar som är specifika för adoptivföräldrar i det du skriver, men på det stora hela låter du som en ganska normal blivande mamma - oavsett var barnet väntas komma ifrån.
Hela biten med att oroa sig för att barnet ska utsättas för våld, knark, mobbning, misslyckande och allmän olycklighet skulle jag vilja påstå är helt normal för ALLA blivande föräldrar.
Mitt alldeles biologiska barn var fem dagar gammalt när jag grät för att stora barn på dagis kanske skulle vara elaka mot denna lilla sårbara varelse en dag.
Om det nu kan lugna dig en aning...
Tycker också att du låter helt normal. Vi kryddade dessutom tillvaron med att gräla så att fönsterrutorna skallrade. Stabilt och kärleksfullt äktenskap, jo tjena. Men i efterhand så inser jag att det var mycket frustration som behövde komma ut.
Jag tror att alla jobbiga tankar är nyttiga. De visar att du håller på att förbereda dig på det som ska hända.
/Helga
Tack.
Börjar lite smått begripa att det faktiskt är en mest livsavgörande förändring jag någonsin stått inför.
Kanske inte så konstigt att man får panik...
Så tack igen för att ni hjälpte till att få mig att se det.
Post a Comment