Att vilja välja kön på ett adoptivbarn kanske inte automatiskt betyder att man skulle kunna tänka sig att abortera ett foster med "fel" kön.
Känner att jag kanske var lite hård.
Jag blir bara så jäkla frustrerad av att leva i en värld där kön faktiskt spelar roll.
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
3 comments:
Nä, jag tycker inte du var särskilt hård, jag håller med dig. Är också skittrött på frågan om man får välja kön eller ålder eller barn överhuvudtaget. Det är den fråga jag allra oftast får när folk vill snacka adoption!!! Näst vanligast är hur lång tid det tog.
Jag har väl blivit outhärdligt pretto och politiskt korrekt men jag tycker faktiskt att frågorna visar på en lite läskig mentalitet. De utgår så helt från föräldrarnas perspektiv. Och OM man nu finge välja barn, hur i allsin dar skulle det gå till? Sötaste ungen? Ungen som är född på rätt dag enligt horoskop och numerologi?
Nä, ibland blir man rejält trött på muppar utan minsta kunskap om adoption.
/Helga
Nåja. Visst finns det som som får välja barn själva - sådana som har adopterat privat (alltså inte genom någon organisation).
Dom har fått gå in på barnhemmet och helt enkelt välja - precis som det låter. Min kusin gjorde så, och hon har berättat att det var jobbigt, för hon hade fått rådet från en massa förståsigpåare att sitta och titta hur barnen betedde sig. Och så skulle hon ta en tuff unge, som slog tillbaka om någon slog den.
Men hon kände ju precis tvärtom, att hon ville rädda den som hade minst möjligheter att klara sig! Alltså valde hon en unge som såg ensam och rädd ut - tvärtemot alla råd! Och det har gått jättebra; han har verkligen tagit sig!
Men - precis som du säger om adoption versus oändliga provrörsförsök: "man måste känna efter själv". Det tycker jag gäller könsfrågan också! Det är väl ingen ANNAN som ska bestämma att "Du SKA vilja ha en pojke. Punkt."
Min egen erfarenhet (jag har två biologiska barn, en av varje sort, men tvåan lät vänta på sig några extra år, så jag hann läsa på mycket om adoption och tänka och känna) var i alla fall så här:
När jag tänkte på biologiska barn, så ville jag ha en pojke och en flicka. Men OM jag bara kunde få ett biobarn, och jag hade varit tvungen att välja, så hade jag valt en pojke.
Men om jag hade adopterat - då hade jag bara velat ha ett barn. Och det skulle vara en liten, söt flicka. Helst från ett asiatiskt land.
Jag kan inte riktigt förklara VARFÖR jag kände så, men jag vet att jag inte är ensam om det. Många som börjar tänka på adoption, önskar sig just en liten asiatisk flicka.
Och den känslan kan ju inte vara mer fel än någon annan känsla, menar jag. Man måste ha rätt till sina känslor.
Jag kan också tänka mig, att om myndigheterna i det läget TVINGAR på en kinaflickslängtande familj en stor, svart pojke i stället - så blir det inte bra för den pojken i den familjen. Och man ska, precis som du säger, tänka på BARNEN - eller..?
Post a Comment