Trött på barnlöshet

Alltså, jag är lite trött på att tänka på mig själv som ofrivilligt barnlös.

Jag är, och kommer alltid vara, i allra högsta grad alldeles ofrivilligt, infertil, men barnlös?

Vi har just hostat upp de 10 000 som innebär första steget mot att vänta barn alldeles på riktigt.

Nån gång i april räknar vi med att vara "gravida". Sedan följer en väntan som kanske inte bli så mycket längre än för dem som väntar barn i magen.

Så just nu är det inte så barnlöst i huvet på mig. Mer en, väldigt förbjuden, känsla av:

Hjälp! Vad har jag gett mig in på?