Min nya chef

Jag har bävat en aning för att berätta om adoptionsplanerna för min nya chef. När, var, hur ska man göra det.

Idag sa jag det. Efter att ha varit anställd en vecka.

Chefen var bara aningens för glättig när han sa "Vad kul! Spännande!". Sedan pratade vi lite om tidsperspektivet och när han insåg att det nog inte handlar om redan nu till hösten försvann den där lilla, lilla rynkan mellan ögonbrynen.

Sedan ställde han frågan "Varför vill man ha barn egentligen?". Lite filosofiskt sådär. Vilket ledde till en oerhört intressant diskussion om normalitet och jämställdhet.

Och ofrivillig barnlöshet.

I slutet sa han att en del av lärarna verkar lite rädda när det ska berätta att de väntar barn. "Men det är ju en del av livet. Verksamheten går inte under om man är borta ett tag."

Jag hade förvisso redan ett positivt intryck, men efter idag, just nu, känns det så här:

Jag gillar min nya chef.