Berättelsen om mig

Nästa vecka är det min tur att berätta om mig själv för utredarna. Senaste dagarna har det snurrat rejält i skallen. Jag är så van att berätta "berättelsen om när jag blev sjuk" för den har så många frågat efter.

Men min uppväxt, vad mina föräldrar gjorde, varför jag valt den utbildning jag har, intressen, gamla kärlekar.... Den berättelsen finns inte som en kronologisk historia i mitt inre. Det är lite mer pusselbitar här och där. Det är som att min hjärna försöker pussla ihop dem där delarna inför mötet på måndag.

Något som är oerhört tydligt är att det finns ett så tydligt före och efter i mitt liv. Livet både tog slut och började om när jag blev sjuk.

Nu måste jag ta reda på saker som vad min mamma och pappa jobbade med när jag föddes. Och så måste jag fråga (för tusende gången, jag glömmer alltid...) om det var -81 eller -82 som min pappa och styvmamma träffades.

I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad min mamma och styvfar jobbar med nu; exakt vilken "titel" de har. Så är det när ens föräldrar gör någon slags karriär.

Syrran jobbar på någon skola som jag hela tiden glömmer namnet på...

Vad ena brorsan läser just nu har jag ingen aning om.

Jag är helt enkelt usel på att komma ihåg sånt. Men jag vet ofta hur folk mår, vad de tänker och känner. Och jag brukar minnas exakt vad de sa sist vi pratade med varandra.

Men sånt ska inte med i utredningen. Där är titlar lite viktigare.



Om man någon gång tänker skriva sina memoarer ska man definitivt passa på nu!

Good cop - bad cop

Lite läskigt är det att bli utredd. De där människorna kan faktiskt avgöra om vi får skaffa barn eller inte. Skum känsla.

Maken och jag var överens om vem av de två som verkade mest ifrågasättande. Den ena log och den andra rynkade på ögonbrynen.

Fast det mest troliga är att våra iakttagelser bara är hjärnspöken.

Som sagt; de där två har ju "bara" möjlighet att påverka hur resten av våra liv ska se ut.

Märkligt.

Första mötet...

...är avklarat! Det var spännande. Först lite prat om vilka blanketter som ska fyllas i och vad vi ska lämna ifrån oss (läkarundersökning, referentbrev.) Vi fick även lämna samtycke till att de gör utdrag ur polisregistret.

Sedan satte det igång. Den här gången fick maken berätta om sitt liv; från det att han föddes fram till nu. Det var härligt att sitta och lyssna; det är så sällan man får "hela storyn" sådär på en gång. Och även om man känner sin älskade så är det häftigt att få veta mer om varandra.

Nästa gång är det jag som ska avhandlas...

Det var två utredare och båda två kändes som kloka, erfarna och skarpa kvinnor. Sånt tycker jag om. Det är förtroendeingivande. Jag gillar proffs.

Just idag känns hela försöka-skaffa-barn-prylen väldigt angenäm.

Nu börjar det.

Jepp. I eftermiddag är första mötet med familjerättsenheten.

Nervöst.

Adoption vs graviditet

En sak jag och min man uppmanats att fundera över och skriva ner är vilka överväganden vi gjort inför adoptionen. Har vi funderat på andra alternativ? Jag tror att formuleringen är nåt i stil med: Barnlöshet? IVF? Andra överväganden?

Något jag har upptäckt är att "gången" förväntas vara så här:

försöka få "hemmagjorda" barn -IVF - adoption.

För mig är inte adoption ett sista-hands-alternativ. Det är ett av de två alternativ jag har om jag ska kunna bli förälder. Inget av alternativen skulle göra mig till genetisk förälder till det barn jag eventuellt får.

Frågan jag fick ställa mig var hur viktigt det är för mig att försöka bli gravid. Ärligt talat vet jag inte. Att uppleva en graviditet verkar onekligen vara häftigt, spännande, fantastiskt. Att adoptera verkar onekligen bli häftigt, spännande, fantastiskt.

När jag läser om alla kvinnor och män i "IVF-svängen" som i sin längtan efter barn går igenom den ena ograviditeten efter den andra; då lider jag. Det känns som att de tvingas återuppleva den där första sorgen över barnlösheten om och om igen. Och den smärtan är enorm. Besvikelsen är total.

Därmed inte sagt att jag inte skulle göra det själv om det var den möjlighet jag hade att bli förälder.

För oss var adoption ett mer pragmatiskt än känslomässigt val. Det var 35% mot 100%. Det var det faktum att om vi ägnade år åt äggdonationer som kanske inte skulle lyckas så skulle kanske (den enligt lag förvisso obefintliga) åldersgränsen för adoption hinna passeras.

Äggdonation kändes som att satsa allt på ett alltför osäkert kort.

Och nu när vi väl bestämt oss finns inget alternativ. Mina tänk-om-jag-skulle-bli-gravid-fantasier slutar numera med hjälp-då-sviker-jag-ju-det-som-ska-bli-mitt-barn-tankar. Vårt barn kanske redan är fött. Det finns ingen återvändo nu.

Kanske, kanske, prövar vi äggdonation om vi vill skaffa syskon, för i den här bakvända världen vi lever i så får man nämligen vara äldre när man gör en sådan behandling än när man adopterar. I alla fall om man är man.

Massage

Vi har förmånen att en massör kommer till jobbet en gång per vecka. Jag har just varit där.

Att man kan ha så många muskler som det kan göra så ont i...

I vecka kvar

Jag har en känsla av att jag inte kommer sova någonting den här veckan...

Igår berättade min yngsta styvdotter att hon tittat på ett kort på sitt fadderbarn och tänkt:

"Tänk om min lillasyster kommer se ut så här."

Ibland tror jag att vi är fler som längtar...

Flytta hemifrån

Min man började fylla i sina frågor idag. Han fastnade på 1c "När flyttade du hemifrån?". När han ringde sin mamma kom hon inte riktigt ihåg hon heller. Det var rätt skoj att tjuvlyssna på det samtalet.

Avslag

Det är faktiskt inte så att man måste bli godkänd i kommunen. Det händer att folk får avslag. Det händer inte ofta i Sverige, men det händer.

"Men varför skulle inte ni?" säger folk när man oroar sig.

Ja, varför skulle inte vi?

Men man vet inte.

Barn är ingen självklar rättighet. De är en gåva man får om man har tur.

Det är klart man oroar sig.

Pretto

Nu har jag svarat på frågorna vi ska skulle skriva ner innan första mötet. Och det känns som 5 sidor med pretentiösa floskler. Min röriga familj framstår plöstligt som "Perfect family" som styvdöttrarna skulle säga.

Alla har högskoleutbildning och jag tror på demokrati och läser böcker och min man är min bästa vän och vi motinerar regelbundet och bor i vackra omgivningar med nära till naturen och har många goda vänner och en stor och kärleksfull familj och bla, bla, bla, bla.

Saken är den att allt jag skrivit är sant.

Men jag hoppas verkligen att man får fördjupa sig lite i själva samtalen så att det framkommer att vi är alldeles vanliga människor som äter, bajsar, bråkar, gråter, gör misstag, gör bort oss, försover oss, glömmer saker och inte alltid orkar dammsuga.

Också.

Träd och kartor

Satt och ritade mitt familjeträd igår. Det blev hur rörigt som helst med alla mormödrar och morfäder och mammor och pappor, syskon, fastrar och kusiner. (Jag har flera uppsättningar av det mesta...) Och så jag, min man och hans barn någonstans där i röran.

Konstaterade att min biologiska morfar, min styvfar och min man har rätt lika förnamn (eller ja, styvfar och make har samma namn...) Undrar vad Freud skulle sagt om det...

På min nätverkskarta blev det en väldans massa fler namn på "arbete", "familj" och "föreningsliv" än på "vänner". Eller, det kändes så i alla fall, jag har inte räknat. (Fast det kanske bara är nostalgin som talar igen.)

Det är konstigt att göra en nätverkskarta. Man ska sitta och rita in vilka som är i centrum respektive periferi och plötsligt drabbas man av en massa lojalitetskonflikter;

"Men syrran måste ju vara lika nära som mamma, och pappas namn kan ju inte stå på sniskan och V & J träffar vi ju oftare än E & S, men E har jag ju känt i hela mitt liv, och H & A bor jag ju med men på vilket sätt är de en del av mitt nätverk, och M träffar jag ju nästan aldrig men hon skulle ställa upp i alla lägen, och kan man skriva in folk man aldrig träffat i verkliga livet?, och nu hamnade ju dem lika nära mitten som jobbkompisarna, är Y en vän eller kollega eller både och, och om den är si borde den och den vara så..."

Konstigt och kul.

Alltså, nämen, va...

Det är så svårt att fånga känslan jag har just nu. Kom hem igår och kastade mig över alla papper vi fått hemskickade från kommunen. Innan 28e ska vi ha svarat på en massa personliga frågor och ritat släktträd. Dessutom är det dags att börja kontakta lämpliga referenter. Vi måste boka tid för läkarundersökning.

Jag hade helst börjat med allt igår kväll.

Sista mötet är bokat till 20/9. Utredaren vill träffa min mans barn en gång också för att prata om adoptionen. Sedan ska beslutet tas i socialnämndens arbetsutskott. Så säg att det är klart någon i oktober om vi har tur. ( Enligt tidigare information vi fått ska det ta 3 månader, så säg innan årsskiftet för att inte bli för optimistiska.)

Och om vi blir godkända så står vi där med ett medgivande och då är det ännu mer papper som ska fixas och utredningen ska översättas och...

Men så, mitt i allt det här byråkratiska fixet slog det mig igår:

Vi håller på att skaffa barn.

På något sätt befinner vi oss i "nu-slänger-vi-pillrena-och-ser-hur-det-går"-fasen.

Vi håller på att skaffa barn.

Jag håller på att skaffa barn.

Tanken svindlar.

Oj...

Min man ringde just. Vi har fått brev från kommunen.

Utredningen ska starta 28/8 och vara klar 20/9.

Mera mail

"Jo, er ansökan har kommit fram. Imorgon har vi enhetsmöte och jag kan då ta reda på hur det ser ut för er del."

Alltid något!

Besked

Någon av de första dagarna efter att jag hade fått veta att jag hade leukemi läste jag i en informationspärm på sjukhuset. Där fanns en uppräkning av allt som skulle bli farligt i och med att immunförsvaret går sönder när man får cytostatika;

krukväxter
skalfrukter
andra människor
och allt annat som innehåller bakterier, virus och sporer


I pärmen kunde man också läsa om biverkningar

kräkningar
infektioner
håravfall
och tusen andra urjobbiga saker

och

infertiliet


Jag har vetat sedan februari 1998 att det troligen skulle bli den sista tiden jag hade några äggceller kvar.

"Det kan var så att de anlag som ska bli celler om 6-7 år kommer klara sig", sa min läkare.

Men hans röst var lätt att tolka: Det är inte särkilt sannolikt att det blir så.

2003 var jag tillräckligt okej med tanken att jag vågade låta en läkare på kvinnokliniken utreda mig. Då började eländet med hormonpiller och humörsvängingar.

Då vågade jag glänta på dörren till sorgen.

Hysch...

På föräldrautbildningen sas det att man ska vara klar med sorgen över sin infertilitet innan börjar med adoptionen. Klar? Hur blir man det? "Sorgen kommer nog alltid vara en del av en, men den bör ha klingat av." Klingat av? Hur låter det? Kling, klang...

Sedan delade kursledaren ut ett papper som tydligen var resultatet av en intervjuundersökning som kommit fram till att män och kvinnor sörjer olika. Kvinnan ältar och när hon ältat färdigt börjar mannens sorg.

Enligt den där undersökningen alltså. Och det var väl ett intressant litet papper, men även om man bortser från det faktum att det är helt ovetenskapligt att dra några som helst generella slutsatser när man intervjuat dryga 10 personer, så glömde den där undersökaren bort att människor sörjer på olika sätt.

Varje berättelse om barnlöshet är unik. Visst är vi männsikor ganska lika och visst reagerar vi på ungefär samma sätt i krissituationer. Men att få sin sorg reducerad till en artikel som jag inte alls kände igen mig i... Det kändes orättvist. Och futtigt.

Så jag sa det, att vi ju gjort en annan resa, att jag inte kände igen mig. "Nämen, då är det väl för att du liksom vetat att det varit helt kört hela tiden", sa kursledaren, och avslutade den kvästa diskussionen med ett "Hm" och ett leende.

Eller kanske för att min man inte är ofrivilligt barnlös. Kanske för att jag inte ens vågade känna efter förrän jag träffade någon som vill ha barn med mig, som tror på oss och som håller i mig när det gungar. Kanske är det på en massa andra sätt som kunde var värt att stanna upp vid i alla fall fem minuter.

Men jag lärde mig i alla fall någonting på den där kursen; att man i vissa lägen bara ska hålla tyst.

Nostalgi

Ska visa maken hur en gammal kompis ser ut så jag släpar fram gamla fotoalbum.

Häpnar över hur många gamla vänner som inte längre är ett telefonsamtal bort. Tillräckligt länge sedan för att man ska kunna kalla det att man tappat bort varandra. Tillräckligt nyss för att man ska minnas hur nära det kändes.

Vad hände på vägen? Var det jag? Var det de? Eller var det bara livet?

Det kunde man ju...

...ge sig f-n på; att det inte skulle kommit något besked idag heller.

På måndag kommer den vi haft kontakt med tidigare tillbaka från semester. Det får bli nya tag då.

Ikväll ska vi fira vårt två månader gamla äktenskap. Maken ska göra middag med assistans av sin yngsta dotter. Det är så hemligt att jag inte ens får komma in i köket.

För en månad sedan var det jag som stod för kalaset.

Försöker njuta av livet och kärleken allt vad jag orkar.

Tänk om

...det är just idag som vi äntligen får höra något från kommunen?

Utanför mitt arbetsrum...

...springer just nu min kollegas snart tre-åriga adoptivson.

Han är superfin.

2 bra saker och en urdum

Bra grejer: Solen och ägg+räkmackan jag åt till lunch.

Urdum grej: Fick just höra att min chef gett en person i uppdrag att sortera häftstiften på skolans anslagstavlor. Va?!?

Kompisbebis

En av min mans bästa vänner fick sitt andra barn igår. Meningen är väl att man ska lyckönska och stråla ikapp med de lyckliga föräldrarna.

Jag stängde in mig på toaletten på gymmet och fällde några tårar.

Avundsjuka är inte vackert.

Det är den där känslan av lycka de måste uppleva just nu som jag skulle ge vad tusan som helst för att få vara med om.

Kärlek

Varför blir det så smetigt när man ska försöka skriva om allt som faktiskt är underbart i livet?

Tvillingar

Kan inte alla som får tvillingar donera en unge till någon slags barnlöshetsfond så kunde fler få vara med och dela på lyckan liksom...

Nähä. Inte det heller.

---

Jag skulle vilja

åka hem från jobbet

och mötas av min man

och mitt barn

idag.

I verkliga livet

Något jag tycker är skönt med att skriva för människor som inte känner en är att man kan välja lite vilka sidor av sig själv man vill dela med sig av. Samtidigt märker jag att jag av det skälet undviker vissa ämnen som egentligen är oerhört viktiga för mig. Och som nog skulle förklara varför jag tycker som jag tycker; känner som jag känner.

Dessutom har jag märkt att när jag "skalar bort" en del av det som brukar vara jag så upptäcker jag att jag tycker, tänker och känner en massa saker jag inte visste om. Det är en spännande resa.

Till exempel hade jag inte riktigt förstått hur mycket jag längtar efter barn förrän jag började skriva här. Eller, jag hade i alla fall inte fattat hur mycket jag kände.

I verkliga livet är jag verkligen ingen känslomänniska. Det är klart att jag kan bli ledsen, glad, arg, sårad, lycklig, kär, förtvivlad, som alla andra. Men jag tänker mer än jag känner.

När jag läser vad jag skriver här kan jag komma på mig själv med att tänka "Oj, vad ledsen jag måste vara/ha varit."

Så nu vet ni det. Sån är jag.

I verkliga livet.

Ofrivilligt barnlös

Funderar ibland över om det är det jag är; ofrivilligt barnlös. I någon mån fanns det någon slags frivillighet i det hela för min del. För att välja livet var jag tvungen att välja infertilitet. Å andra sidan var det ju ett icke-val. Vem säger "Nä, jag tror jag struntar i det där med cellgiftsbehandling" när man får höra att det med största sannolikhet kommer innebära att man inte kan få biologiska barn?!?

Det blir inte många barn gjorda om man är död heller, så att säga.

För mig är det värsta jag någonsin varit med om att få cancer. Hela livet vänds upp-och-ner när man som 23-och-ett-halvt-åring får höra att man utan behandling har några veckor kvar... Det gör ont i själen. Behandlingarna trasar sönder kroppen. Det är en fruktansvärd resa.

Jag fick livet tillbaka. Det gjorde resan värd alla besvär. Men jag skulle inte önska någon en bljett på det tåget.

För mig är barnlöshets-sorgen en del av sjuk-sorgen. På ett sätt underlättar det. Att få livet tillbaka är värt mycket. Samtidigt kan det ibland göra sorgen dubbel; jag fick cancer och är infertil.

Jag kan känna igen mig i andra barnlösas kris. När man tappar fotfästet och allting gungar till. Jag känner igen mig i andras enorma längtan efter barn. Men jag känner inte alltid igen deras sorg. Kanske för att det känns lite förbjudet att sörja barnlöshet när man borde vara tacksam över livet.

Tro mig, jag är tacksam över att jag fått alla dem här extra åren, men ibland undrar jag lite vad jag ska med dem till om det inte blir några barn.

Ibland alltså.

För det mesta är jag en person som är rätt glad och nöjd att jag vaknade den här morgonen också.

Slut på semestern

Jag vet att vi pedagoger har oförskämt lång sommarledighet, men det känns likförbaskat trist att behöva masa sig till jobbet igen. Just nu ångrar jag lite att jag tagit på mig det uppdrag som gör att jag är här flera dagar innan mina kolleger.

Å andra sidan är jag inte hemma och kollar e-posten varannan kvart för att se om den där förb... kommunen jag bor i ska ha hört av sig. Eller ja, kommunen är väl, om man ska vara noga, alla människor som bor inom samma geografiska område som jag. Och de behöver ju inte höra av sig allihop. Det räcker med att en enda människa på socialförvaltningen ger oss ett livstecken.

Jag har aldrig haft så värst mycket tålamod. Det har jag faktiskt inte.

Loppis

Idag har vi varit på loppmarknad och fyndat. Hittade lite julklappar till mor och syster. (Min senaste är att inte spara alla inköp till december utan samla på mig under året när jag hittar fina saker.)

Är mätt och belåten efter middag på en indisk restaurang vi inte provat tidigare.

Har bara tänkt på barn och adoption ungefär varannan timme.

Små och stora saker

Vi har fått svar från någon som ska skicka vidare mailet till någon som kanske kan svara på varför vi inte fått något svar än.

Sydkorea stoppar sina internationella adoptioner. Korea har aldrig varit aktuellt för oss, men jag förstår att de som har ansökningar där sitter med hjärtat i halsgropen just nu. Tänk att behöva börja om... Samtidigt är det ju ett steg i rätt riktning för Sydkorea.

I idealvärlden behöver inga barn adopteras.

Mail igen

Nu har jag mailat kommunen igen. Det måste ju finnas någon människa där som kan svara på om vår ansökan har kommit fram i alla fall.

Ute regnar det.

Torsdag 3 augusti

Har bestämt mig för att försöka skriva någonting varje dag. Just nu hoppar tankarna fram och tillbaka. Det är tjocka, gråa, moln utanför mitt fönster och om det inte vore för de gröna karten på äppelträdet skulle jag tro att det var mars. Eller i alla fall april.

Man borde kanske "marknadsföra" sin blogg mer så att den blev mer interaktiv...

Ska jag ge min styvmamma adressen hit?

Vi borde kanske prövat äggdonation istället. Inte för att jag nödvändigtvis måste bli gravid, men det går fortare. Vi vet redan att vi får göra det. Eller så kanske det inte alls går fortare. Det kanske är mycket längre köer nu än när jag pratade med den där läkaren för flera år sedan.

Varför tänker jag på äggdonation när vi redan har bestämt oss? Tänk om mitt barn som, förhoppningsvis, väntar på mig någonstans i världen visste att jag ibland blir så less på att vänta att jag funderar på att avstå.

Undrar om vårt barn redan är fött?

Varför kan inte den där jädrans handläggaren höra av sig snart? Vi bor trots allt i en snabb kommun?

Varför handlar all adoptionslitteratur om problem? När ska jag få läsa något om glädjen att bli adoptivförälder?

Ska man åka till gymmet idag också kanske...

Det kanske är dumt att hålla på att tänka på ett barn man kanske aldrig får precis varenda dag.

Vi borde klippa gräsmattan och undrar om bärbuskarna kommer överleva och jag kanske borde sluta knappa in den här inre monologen nu och väcka min älskade och äta frukost och göra något av den här dagen istället. Och nej,

det är inte mars.

Trist

Jag har insett att om jag ska hålla mig till enbart adoptionen så kommer den här bloggen bli ganska tråkig. För det är tråkigt att adoptera. Långtråkigt. Man bara väntar och väntar och väntar på en massa saker; att få gå utbildning, att få börja utredas... ...de som kommit längre än oss väntar dessutom på att få skicka ansökan, bli godkända, få barnbesked, få resebesked, få åka till sitt barn...

För vissa är väntan längst i den fas vi är i nu - att få bli utredda. För andra är det väntan efter att ansökan skickats till landet de vill adoptera ifrån som är segast. Det beror på vilken kommun man bor i och vilket land man vill/kan adoptera ifrån.

När jag tänker att det kanske tar 2 år innan vi träffar vårt barn så känns det inte så farligt. 1 år går ruskigt fort; det är klart vi grejar att vänta i 2.

Det är bara det att 2 år är mer än 700 dagar och det är de som är segast. De där förbaskade dagarna när man inte kan tänka på annat än att man längtar och vill att det ska hända något, vad som helst, nu, helst nyss.

Alla dagar är inte lika sega, men om man räknar på varannan så är det 365 dagars vånda. Eller mer.

Segt.

Så här hade jag tänkt mig

Det skulle bli minst 3 barn. Jag har själv fyra syskon i två familjer så att det skulle bli många var en självklarhet.

När jag gick i nian hade vi barnkunskap. Då berättade jag att jag ville få mitt första barn innan jag fyllt 25. V, som gick i min klass, sa att så kunde man ju inte tänka, först måste man ju resa jorden runt, jobba lite och sedan skaffa sig en högskoleutbildning.

Men jag stod fast vid min åsikt.

När jag slutade gymnasiet började jag direkt med en 5-årig utbildning. Jag räknade snabbt ut att jag skulle var 24 när jag tog min examen. Det besvärade mig en aning att det nog inte skulle bli så mycket med det där "innan 25".

Under det som borde ha blivit mitt sista år på högskolan var jag nybliven sambo. Så här i efterhand kan jag inse att vi inte var så där väldans kära i varandra. Men det passade bra med fast sällskap just då. Jag och mina väninnor som också var i slutet av sina utbildningar hade pratat om att det var optimalt att jobba ett år efter examen för att få ihop lite föräldraförsäkringsdagar.

Jag skulle kunna bli mamma när jag var 25.

När vårterminen kom tog, inte helt oväntat, samboskapet slut. En månad senare fick jag veta att jag hade akut leukemi.

Ingenting är sig likt sedan dess.

Jag är lite vuxnare nu, lite mindre naiv, faktiskt mycket lyckligare, än då.

Jag har haft 8 år på mig att förlika mig med tanken att allt inte blir som man tänkt sig. 8 år att komma fram till att ett liv utan barn skulle kunna funka. 8 år att få en blir-det-så-blir-det inställning.

Men så träffar man kärleken och bestämmer sig för att göra ett försök. Då dyker plötsligt alla de gamla drömmarna och föreställningarna upp.

Sorgen lurar alltid någonstans i hjärtat.
Längtan kan ibland kännas oöverstiglig.

Tidigt klimakterium

Det finns oerhört lite skrivet om för tidigt klimakterium. Man vet helt enkelt inte riktigt hur det påverkar kroppen att östrogenproduktionen upphör alldeles för många år innan den borde gjort det.

Det man gissar är att det nog inte är så bra att vara utan östrogen. Därför äter jag hormontabletter. Ett skäl till att äta dessa piller är att man är rädd att vi som drabbats av tidigt klimakterium har en ökad risk för att drabbas av benskörhet. (Min bentäthet har varit högre än genomsnittet när det testats så benskörhetsargumentet biter inte riktigt på mig.)

Ett annat skäl är, som min läkare uttryckte det, att man "vill ha det cykliska". Alltså, man ska ha mens en gång i månaden. Jag har frågat varför det är så viktigt, med tanke på att det bara är en konstgjord variant; jag har inte fått något svar på den frågan.

Jag äter snällt mina tabletter även om jag kan känna mig lite skeptisk till dem ibland. Mest för att ingen kan ge raka besked om vad de egentligen gör för skillnad. Helt enkelt därför att expertisen inte vet.

Min upplevelse är att jag gick upp i vikt, fick svullna vrister och fingrar, minskad sexlust och humörsvängningar efter att jag började med tabletterna. Men det kan ju vara så att det är besvär jag skulle fått oavsett. Det kanske skulle vara värre utan piller.

Vad vet jag. Jag vet inte ens om någon vet.

Nähä...

Inget brev som väntade på oss.

Mailade vår kontakt på kommunen alldeles nyss. Kom med en försiktig förfrågan om man kunde få veta hur det går.

Fick svar direkt. Autosvar alltså, hon är på semester i två veckor till.

Jaha.