Är hemma och känner mig lite löjlig. Inte är man väl särskilt sjuk bara för att det gör ont i halsen. Man ska ju ha 40 grader och frossa - minst!
Samtidigt är det lika dumt att undervisa med trasig hals som att hoppa höjd med skadad vrist.
Typ.
Så just nu hoppas jag att den här karensdan ska räcka för att kurera mig. När det känns så här i halsen brukar ett av två scenarier inträffa
1 - Jag vaknar imorgon och är hur pigg som helst (och känner mig givetvis ännu löjligare som var hemma en dag)
2 - Jag vaknar imorgon och har feber.
2007-01-30
2007-01-29
Till alla barnlösa, fd barnlösa och andra kloka vänner i cyberrymden
Storken har en poäng i sin kommentar till mitt inlägg nedan. De som skulle behöva tänka till läser sällan barnlöshets-bloggar.
En gemensam insats kanske? En blogg med nåt lämpligt namn så att man får upp det om man söker på "gravid", "vänta barn", och kanske tillåmed "vett och etikett"...
De flesta bloggar jag läser (+ min egen)är ju av dagbokskaraktär och har inte som syfte att var informativa. Man kanske kunde göra nån grej där man lägger upp bra länkar + info.
Det finns ju organisationer som jobbar med dessa frågor; jag tänker mig mer en plats som folk kan råka hamna på fast de inte tänkte sig det.
Opinionsbildar-Salvia har vaknat.
Ska väl återgå till den folkbildande verksamhet jag faktiskt får betalt för...
En gemensam insats kanske? En blogg med nåt lämpligt namn så att man får upp det om man söker på "gravid", "vänta barn", och kanske tillåmed "vett och etikett"...
De flesta bloggar jag läser (+ min egen)är ju av dagbokskaraktär och har inte som syfte att var informativa. Man kanske kunde göra nån grej där man lägger upp bra länkar + info.
Det finns ju organisationer som jobbar med dessa frågor; jag tänker mig mer en plats som folk kan råka hamna på fast de inte tänkte sig det.
Opinionsbildar-Salvia har vaknat.
Ska väl återgå till den folkbildande verksamhet jag faktiskt får betalt för...
2007-01-28
Till dig som tror/hoppas/vet att du kan få biologiska barn
Ofrivilligt barnlösa får ibland rådet att adoptera. Och adoption är verkligen ett utmärkt alternativ om man vill ha barn!
Som verktyg för att framkalla en graviditet är dock mera tveksamt. För att inte säga: Urdumt.
Man blir inte gravid av att starta en adoptionsprocess, tro mig. Det är bara repetera sina kunskaper om blommor & bin så inser man snabbt att "adoption" inte finns med i fortplantningsprocessen. Inte hos någon djurart.
Så, om någon av dina vänner av endera skälet inte kan få barn så är det väl helt okej att fråga om de inte funderat på adoption. För det är, som sagt, en bra metod att få barn.
Det är säkert så att många som är ofrivilligt barnlösa på ett eller annat sätt funderar på adoption så det kanske man vill prata om.
Men, om din vän säger att "Nej, adoption är inte aktuellt", då är det bara att acceptera det. Jag tycker inte ens du ska fråga varför. Det går alldeles utmärkt att nöja sig med det faktum att alla barn blir till genom en graviditet och att det kanske därför är något man önskar sig. (Jepp, även adopterade barn har blivit till på sedvanligt sätt, de växer bara inte upp med sina biologiska föräldrar.)
Så, eftersom att graviditet fortfarande är det enda sättet för fortplantning får vi väl anta att det är en rätt naturlig sak att vilja vara med om. Vare sig man kan eller inte.
(Ovanstående resonemang ska inte misstas för att jag tror att alla vill föda barn, eller ens leva med barn för den delen. För det tror jag inte.)
Nåväl, det jag menar är bara att man inte behöver rota i motiven till andra människors livsval. Man får acceptera dem helt enkelt.
Tillbaka till din infertila vän. När hon/han meddelat att adoption inte är aktuellt så är det en sak du inte för glömma: MAN BLIR INTE GRAVID AV ATT STARTA EN ADOPTIONSPROCESS.
Alla du hört talas om som blev gravida efter att de påbörjat en adoptionsansökan; så här var det: DE HADE BLIVIT GRAVIDA I ALLA FALL.
Nu vet du det. Alltså behöver du aldrig säga nåt så korkat till din vän. Vilket kan vara rätt bra för er framtida vänskap.
Om nu vännen vill adoptera, ja, kanske tillåmed ska göra det. Då måste du acceptera det. Det är PRECIS LIKA KORKAT att berätta för den här vännen om Peter & Majsan som blev på smällen just som ansökan var klar. Den här vännen har nämligen börjat fantisera, drömma om och känna kärlek för det barn hon/han ska få möta genom adoptionen. En graviditet i det läget skulle innebära ett val mellan att avbryta graviditeten eller adoptionen. Ett val mellan två barn om man så vill. Så troligtvis är din blivande adoptivförälder till vän inte ett dugg intresserad av en graviditet just då.
Jo, just det! En bra grej är att inte snacka så mycket om "egna" barn eller "riktiga" föräldrar i det här läget. Träna redan nu på att säga "biologisk" om du nödvändigtvis måste poängtera det lite speciella med adoption.
En annat råd ofrivilligt barnlösa får lite nu och då är att de ska slappna av. Jag tror att teorin går ut på att man liksom ska lura sin icke-fungerande kropp så att den glömmer bort att den är trasig. Så, vips! Där hade vi en befruktning!
Av all information jag fått ta del av inom detta ämne så finns det inget som talar för att infertilitet i någon högre utsträckning är att räkna som en stress-relaterad åkomma.
Visst, stress förstör immunförsvaret och de finns samband mellan hög stress och magbesvär, hjärt- och kärlsjukdomar, till och med cancer. Så nog är det ett gott råd till människor i största allmänhet att dra ner på tempot och ta hand om sig.
Men när hjärtinfarkten eller tumören är ett faktum hjälper det liksom inte att slå sig ner med en kopp te i soffan och tänka på annat.
Det är liksom lite likadant med infertilitet; även om det skulle finnas ett samband med de bio-kemiska processerna vid stress och infertilitet så kommer inte problemet lösa sig av den drabbade rullar tummarna och skaffar sig en trevlig hobby.
Allt det här kan ju vara bra att tänka på när du pratar med någon som är ofrivilligt barnlös, tänker jag mig.
Ett annat tips är att läsa på lite om infertilitet och ofrivillig barnlöshet. Då kan man nämligen bli ett toppen-stöd för sin vän eller släkting! Så slipper man bli vansinnig när vännen försvinner ner i sin sorg och man inget begriper.
Sedan kan det vara så att just du inte alls känner nån som är ofrivilligt barnlös. Eller, du kanske inte vet att du gör det. För många av oss är det nämligen något som är rätt privat. Alla bloggar inte om det... Och om du tänker efter så är ju hela grejen med barn något som tillhör den mer intima delen av privatlivet. Särskilt "införskaffandet" av dem.
Därför kan du nu fatta ett viktigt beslut: Du ska aldrig mer fråga om folks situation på barnfronten. Lita på att de som vill berätta för dig kommer göra det ändå.
Som verktyg för att framkalla en graviditet är dock mera tveksamt. För att inte säga: Urdumt.
Man blir inte gravid av att starta en adoptionsprocess, tro mig. Det är bara repetera sina kunskaper om blommor & bin så inser man snabbt att "adoption" inte finns med i fortplantningsprocessen. Inte hos någon djurart.
Så, om någon av dina vänner av endera skälet inte kan få barn så är det väl helt okej att fråga om de inte funderat på adoption. För det är, som sagt, en bra metod att få barn.
Det är säkert så att många som är ofrivilligt barnlösa på ett eller annat sätt funderar på adoption så det kanske man vill prata om.
Men, om din vän säger att "Nej, adoption är inte aktuellt", då är det bara att acceptera det. Jag tycker inte ens du ska fråga varför. Det går alldeles utmärkt att nöja sig med det faktum att alla barn blir till genom en graviditet och att det kanske därför är något man önskar sig. (Jepp, även adopterade barn har blivit till på sedvanligt sätt, de växer bara inte upp med sina biologiska föräldrar.)
Så, eftersom att graviditet fortfarande är det enda sättet för fortplantning får vi väl anta att det är en rätt naturlig sak att vilja vara med om. Vare sig man kan eller inte.
(Ovanstående resonemang ska inte misstas för att jag tror att alla vill föda barn, eller ens leva med barn för den delen. För det tror jag inte.)
Nåväl, det jag menar är bara att man inte behöver rota i motiven till andra människors livsval. Man får acceptera dem helt enkelt.
Tillbaka till din infertila vän. När hon/han meddelat att adoption inte är aktuellt så är det en sak du inte för glömma: MAN BLIR INTE GRAVID AV ATT STARTA EN ADOPTIONSPROCESS.
Alla du hört talas om som blev gravida efter att de påbörjat en adoptionsansökan; så här var det: DE HADE BLIVIT GRAVIDA I ALLA FALL.
Nu vet du det. Alltså behöver du aldrig säga nåt så korkat till din vän. Vilket kan vara rätt bra för er framtida vänskap.
Om nu vännen vill adoptera, ja, kanske tillåmed ska göra det. Då måste du acceptera det. Det är PRECIS LIKA KORKAT att berätta för den här vännen om Peter & Majsan som blev på smällen just som ansökan var klar. Den här vännen har nämligen börjat fantisera, drömma om och känna kärlek för det barn hon/han ska få möta genom adoptionen. En graviditet i det läget skulle innebära ett val mellan att avbryta graviditeten eller adoptionen. Ett val mellan två barn om man så vill. Så troligtvis är din blivande adoptivförälder till vän inte ett dugg intresserad av en graviditet just då.
Jo, just det! En bra grej är att inte snacka så mycket om "egna" barn eller "riktiga" föräldrar i det här läget. Träna redan nu på att säga "biologisk" om du nödvändigtvis måste poängtera det lite speciella med adoption.
En annat råd ofrivilligt barnlösa får lite nu och då är att de ska slappna av. Jag tror att teorin går ut på att man liksom ska lura sin icke-fungerande kropp så att den glömmer bort att den är trasig. Så, vips! Där hade vi en befruktning!
Av all information jag fått ta del av inom detta ämne så finns det inget som talar för att infertilitet i någon högre utsträckning är att räkna som en stress-relaterad åkomma.
Visst, stress förstör immunförsvaret och de finns samband mellan hög stress och magbesvär, hjärt- och kärlsjukdomar, till och med cancer. Så nog är det ett gott råd till människor i största allmänhet att dra ner på tempot och ta hand om sig.
Men när hjärtinfarkten eller tumören är ett faktum hjälper det liksom inte att slå sig ner med en kopp te i soffan och tänka på annat.
Det är liksom lite likadant med infertilitet; även om det skulle finnas ett samband med de bio-kemiska processerna vid stress och infertilitet så kommer inte problemet lösa sig av den drabbade rullar tummarna och skaffar sig en trevlig hobby.
Allt det här kan ju vara bra att tänka på när du pratar med någon som är ofrivilligt barnlös, tänker jag mig.
Ett annat tips är att läsa på lite om infertilitet och ofrivillig barnlöshet. Då kan man nämligen bli ett toppen-stöd för sin vän eller släkting! Så slipper man bli vansinnig när vännen försvinner ner i sin sorg och man inget begriper.
Sedan kan det vara så att just du inte alls känner nån som är ofrivilligt barnlös. Eller, du kanske inte vet att du gör det. För många av oss är det nämligen något som är rätt privat. Alla bloggar inte om det... Och om du tänker efter så är ju hela grejen med barn något som tillhör den mer intima delen av privatlivet. Särskilt "införskaffandet" av dem.
Därför kan du nu fatta ett viktigt beslut: Du ska aldrig mer fråga om folks situation på barnfronten. Lita på att de som vill berätta för dig kommer göra det ändå.
Syskon
Vi är ju som jag nämnt förut medlemmar i två organisationer. Alldeles nyss betalade jag avgiften till den vi bestämt oss för att inte anlita.
Maken tycker att det är en onödig utgift med jag ser det som en trygghetsförsäkring. OM det knasar på något sätt så finns ju den möjligheten kvar.
Dessutom. Om vi nån gång i framtiden vill ha syskon så kan det ju vara en fördel att ha köat länge i en organisation (även om syskonadoptioner ibland går snabbare har jag förstått.)
Så finns det de som säger att man inte ska planera...
Maken tycker att det är en onödig utgift med jag ser det som en trygghetsförsäkring. OM det knasar på något sätt så finns ju den möjligheten kvar.
Dessutom. Om vi nån gång i framtiden vill ha syskon så kan det ju vara en fördel att ha köat länge i en organisation (även om syskonadoptioner ibland går snabbare har jag förstått.)
Så finns det de som säger att man inte ska planera...
2007-01-26
Allvarligt talat...
...nu måste jag gå ifrån datorn, annars kommer den här bloggen byta utseende varannan minut.
Dessutom har jag inte ens hälsat på maken som kommit hem och börjat laga mat.
Som sagt, bloggande kan ju vara lite väl kul ibland.
Dessutom har jag inte ens hälsat på maken som kommit hem och börjat laga mat.
Som sagt, bloggande kan ju vara lite väl kul ibland.
Oj vad skoj!
En ny version av Blogger!
Få se om jag kommer låta den vara så här eller om klåfingrarna kommer ta över... Nu blev det ju så ruskigt lätt att mixtra och ändra och fixa...
Få se om jag kommer låta den vara så här eller om klåfingrarna kommer ta över... Nu blev det ju så ruskigt lätt att mixtra och ändra och fixa...
Tecken?
På väg hem från jobbet bestämde jag mig för att försöka ta ett första steg mot att begripa. Här skulle köpas något till barnet!
Jag hittade en fantastiskt fin barnmugg i den lokala presentbutiken.
Det var bara det...
...att kortläsaren i butiken inte fungerade, och att...
...mitt kort inte fungerade i bankomaten.
Suck.
Jag fick lägga undan muggen så att den är kvar när tekniken fungerar igen.
Jag hittade en fantastiskt fin barnmugg i den lokala presentbutiken.
Det var bara det...
...att kortläsaren i butiken inte fungerade, och att...
...mitt kort inte fungerade i bankomaten.
Suck.
Jag fick lägga undan muggen så att den är kvar när tekniken fungerar igen.
Korkad?
Det finns massor av forum och sidor för föräldrar har jag upptäckt... Själv hänger jag fortfarande på Styvmorsviolen och känner mig hemma där.
För styvmamma är jag ju.
När jag kikar in i forum för adoptivföräldrar känner jag mig fortfarande som en främling. Fast där vimlar av människor som är tidigare än oss i processen så känner jag att, nä, men inte jag, inte har väl vi nåt gemensamt. Och detta trots att det är samma farhågor, känslor, tankar, funderingar som jag har.
Jag kan bara inte begripa att jag ska bli mamma. Jag fattar det fortfarande inte.
Det här fattar jag
1) Vi kommer få en lista med papper och annat vi ska samla ihop
2) Vi ska få skicka iväg alla grejerna till Etiopien
3) Vi ska få börja med samlandet i februari
4) Vi kommer få betala rätt saftiga räkningar till Organisationen
5) Vi har fått låna pengar av banken
6) Våra papper ska handläggas i 10 månader
7) Vi kommer få nåt som heter barnbesked
Det här fattar jag inte
1) Februari är den månad som börjar på torsdag nästa vecka
2) Vi kommer vänta barn i 10 månader
3) Ett barnbesked betyder att det finns ett alldeles äkta barn som väntar på oss
4) Vi kommer åka till Etiopien och hämta vårt barn
Och det här fattar jag verkligen inte
1) Det kan gå fortare än 10 månader
2) Det är vårt barn vi ska hämta
Det här kan jag inte på något sätt alls begripa överhuvudtaget
1) Ett barn ska bo hos oss
2) Som jag är mamma till
3) Som min älskade är pappa till
4) Vårt barn
För styvmamma är jag ju.
När jag kikar in i forum för adoptivföräldrar känner jag mig fortfarande som en främling. Fast där vimlar av människor som är tidigare än oss i processen så känner jag att, nä, men inte jag, inte har väl vi nåt gemensamt. Och detta trots att det är samma farhågor, känslor, tankar, funderingar som jag har.
Jag kan bara inte begripa att jag ska bli mamma. Jag fattar det fortfarande inte.
Det här fattar jag
1) Vi kommer få en lista med papper och annat vi ska samla ihop
2) Vi ska få skicka iväg alla grejerna till Etiopien
3) Vi ska få börja med samlandet i februari
4) Vi kommer få betala rätt saftiga räkningar till Organisationen
5) Vi har fått låna pengar av banken
6) Våra papper ska handläggas i 10 månader
7) Vi kommer få nåt som heter barnbesked
Det här fattar jag inte
1) Februari är den månad som börjar på torsdag nästa vecka
2) Vi kommer vänta barn i 10 månader
3) Ett barnbesked betyder att det finns ett alldeles äkta barn som väntar på oss
4) Vi kommer åka till Etiopien och hämta vårt barn
Och det här fattar jag verkligen inte
1) Det kan gå fortare än 10 månader
2) Det är vårt barn vi ska hämta
Det här kan jag inte på något sätt alls begripa överhuvudtaget
1) Ett barn ska bo hos oss
2) Som jag är mamma till
3) Som min älskade är pappa till
4) Vårt barn
2007-01-25
Det är här nu...
Alldeles, alldeles nyss ringde de från Organisationen. Undrade om vi hade några frågor och berättade lite om hur det är att adoptera från Etiopien.
Vi ska få börja i februari och sedan får man räkna med ungefär 10 månader. Fast om det kommer en två-åring, ja då går vi före alla med lägre medgivandeålder än oss, så då kan det ju gå snabbare.
Så pratade hon på lite ditt och datt om barnen, om deras medarbetare på plats, om hur det går till när de ringer och berättar, om när man reser.
Och jag känner i hela kroppen att NU HÄNDER DET JU!
Vi SKA få barn.
10 månader. Det är ju lika länge som en i-magen-graviditet, typ.
Nån har just ringt och sagt att jag kommer blir "gravid" nån gång i februari-mars.
HALLÅ! Det är här nu!
Det måste bli ett slut på alla "om" i min skalle. Det är NÄR vi får barn som gäller.
Gulp.
Vi ska få börja i februari och sedan får man räkna med ungefär 10 månader. Fast om det kommer en två-åring, ja då går vi före alla med lägre medgivandeålder än oss, så då kan det ju gå snabbare.
Så pratade hon på lite ditt och datt om barnen, om deras medarbetare på plats, om hur det går till när de ringer och berättar, om när man reser.
Och jag känner i hela kroppen att NU HÄNDER DET JU!
Vi SKA få barn.
10 månader. Det är ju lika länge som en i-magen-graviditet, typ.
Nån har just ringt och sagt att jag kommer blir "gravid" nån gång i februari-mars.
HALLÅ! Det är här nu!
Det måste bli ett slut på alla "om" i min skalle. Det är NÄR vi får barn som gäller.
Gulp.
Okej, så här var det...
En gång för länge sedan hängde jag en del med ett gäng komiker/skådisar. Får väl lov att kalla dem amatörer (Sorry M älskling om du läser detta - den enda sanna konstnären är du!) De drev en del klubbar med bl.a. stand up. Och i den vevan råkade jag på en och annan mer välbekant person. Så det är väl den röda tråden i mina Lassies.
Tinsel var nära, Puffan hade rätt - Sundström ska bort.
1) Jag har varit på efterfest med Gry Forsell.
Hon var kompis till en av komikerna i gänget. Nån gång var det en märklig tillställning då 9 stå-uppare uppträdde på en nation i Uppsala för en publik som bestod av ungefär lika många personer som komiker. Gaget var en back öl som det delades på efteråt. Där var jag och där var Gry Forsell.
2) Jag har haft utvecklingssamtal med Stefan Sundströms dotter.
Nix det har jag inte. Däremot har jag hängt i korridoren och försökt låta bli att se fånig ut när min idol varit på väg till möte på skolan. För nåt av hans barn har gått här. Sedan om det var en son eller dotter har jag ingen aning om då jag aldrig fick den äran att undervisa henne eller honom...
3) Jag har skakat hand med Johan Glans.
Första gångerna jag såg Johan Glans hade han precis börjat göra sig ett namn. Han var en av de som stack ut bland dem jag såg då. Så vips hade han gjort karriär och var känd i hela landet. Jag tror att jag har pratat med honom några gånger och, hm, gått igenom den sedvanliga ta-i-hand-presentera-sig-proceduren varje gång. Intressant det där med kändisar, man säger ju inte direkt "Eh, vi har setts förut" när man är en helt vanlig okändis.
4) Regina Lund har siktat på mig med en pistol.
Jepp. Men det var givetvis inget äkta vapen... Som en del av en föreställning rusade Regina Lund ut i publiken och viftade med pistolen. Hon stannade vid några stackare och vrålade. Undertecknad fick under "pistolhot" höra "Hur gammal är du? Och hur gammal vill du bli?"
5) Jag har diskuterat jämställdhet med Fredrik Lindström, Felix Herngren och Kristian Luuk.
Mitt livs enda "kändisfest"; ett födelsedagskalas med fri bar... Mitt i natta argumenterade jag livligt jämställdhet och feminism med dessa tre herrar. Har vaga minnen av en Lindström som faktiskt hade en del att tillföra, en Herngren som upptryckt mot väggen nog tyckte att han var en rätt juste snubbe ändå, samt en Luuk som lakoniskt sa "Jaha, och vems flickvän var det du sa att du var?"
Tinsel var nära, Puffan hade rätt - Sundström ska bort.
1) Jag har varit på efterfest med Gry Forsell.
Hon var kompis till en av komikerna i gänget. Nån gång var det en märklig tillställning då 9 stå-uppare uppträdde på en nation i Uppsala för en publik som bestod av ungefär lika många personer som komiker. Gaget var en back öl som det delades på efteråt. Där var jag och där var Gry Forsell.
2) Jag har haft utvecklingssamtal med Stefan Sundströms dotter.
Nix det har jag inte. Däremot har jag hängt i korridoren och försökt låta bli att se fånig ut när min idol varit på väg till möte på skolan. För nåt av hans barn har gått här. Sedan om det var en son eller dotter har jag ingen aning om då jag aldrig fick den äran att undervisa henne eller honom...
3) Jag har skakat hand med Johan Glans.
Första gångerna jag såg Johan Glans hade han precis börjat göra sig ett namn. Han var en av de som stack ut bland dem jag såg då. Så vips hade han gjort karriär och var känd i hela landet. Jag tror att jag har pratat med honom några gånger och, hm, gått igenom den sedvanliga ta-i-hand-presentera-sig-proceduren varje gång. Intressant det där med kändisar, man säger ju inte direkt "Eh, vi har setts förut" när man är en helt vanlig okändis.
4) Regina Lund har siktat på mig med en pistol.
Jepp. Men det var givetvis inget äkta vapen... Som en del av en föreställning rusade Regina Lund ut i publiken och viftade med pistolen. Hon stannade vid några stackare och vrålade. Undertecknad fick under "pistolhot" höra "Hur gammal är du? Och hur gammal vill du bli?"
5) Jag har diskuterat jämställdhet med Fredrik Lindström, Felix Herngren och Kristian Luuk.
Mitt livs enda "kändisfest"; ett födelsedagskalas med fri bar... Mitt i natta argumenterade jag livligt jämställdhet och feminism med dessa tre herrar. Har vaga minnen av en Lindström som faktiskt hade en del att tillföra, en Herngren som upptryckt mot väggen nog tyckte att han var en rätt juste snubbe ändå, samt en Luuk som lakoniskt sa "Jaha, och vems flickvän var det du sa att du var?"
2007-01-24
Rörigt
Alltså, jag väntar ett tag med "facit" till Lassie. Det vore ju skoj med en eller annan gissning till. Dessutom är det så mycket annat i skallen på mig just nu.
Hur vanligt är det att man blir deppig när man väntar barn? Vår "graviditet" är ju snart ett faktum; vi ska få sätta ihop vår ansökan, skicka den till Etiopien och sen bara vänta så där som alla blivande föräldrar gör.
Och nu borde jag ju såklart sprudla av lycka. Kanske andas ut och känna "äntligen".
Istället är jag just nu den mest odrägliga person och partner man kan vara. Känns det som i alla fall. Jag bara skäller och gråter och får ångest och vill ingenting. Allt är bara fel, fel, fel och inget duger. Allra minst jag.
Min yngsta styvdotter är en alldeles underbar liten person som pratar om barnet och om alla saker vi måste köpa, och är så konkret och förväntansfull och så där som jag önskar att jag vore.
Men hela jag är ett enda stort HJÄP DET ÄR PÅ RIKTIGT NU. Och hur ska det gå? Och tänk om man inte knyter an till varandra? Och tänk om kärleken inte håller? Och tänk om vårt barn blir mobbat? Misshandlat? Utsatt för rasism? Knark, tonårsfylla, sexuella övergrep, misslyckas i skolan, inga vänner, depressioner...
Och tänk om, gud förbjude, barnet känner att storasystrarna som är biologisk släkt med pappan på något sätt skulle vara lite mer familj...
HJÄÄÄÄLP! Kan jag få låna själ av nån annan, min är för full med känslor.
Hur vanligt är det att man blir deppig när man väntar barn? Vår "graviditet" är ju snart ett faktum; vi ska få sätta ihop vår ansökan, skicka den till Etiopien och sen bara vänta så där som alla blivande föräldrar gör.
Och nu borde jag ju såklart sprudla av lycka. Kanske andas ut och känna "äntligen".
Istället är jag just nu den mest odrägliga person och partner man kan vara. Känns det som i alla fall. Jag bara skäller och gråter och får ångest och vill ingenting. Allt är bara fel, fel, fel och inget duger. Allra minst jag.
Min yngsta styvdotter är en alldeles underbar liten person som pratar om barnet och om alla saker vi måste köpa, och är så konkret och förväntansfull och så där som jag önskar att jag vore.
Men hela jag är ett enda stort HJÄP DET ÄR PÅ RIKTIGT NU. Och hur ska det gå? Och tänk om man inte knyter an till varandra? Och tänk om kärleken inte håller? Och tänk om vårt barn blir mobbat? Misshandlat? Utsatt för rasism? Knark, tonårsfylla, sexuella övergrep, misslyckas i skolan, inga vänner, depressioner...
Och tänk om, gud förbjude, barnet känner att storasystrarna som är biologisk släkt med pappan på något sätt skulle vara lite mer familj...
HJÄÄÄÄLP! Kan jag få låna själ av nån annan, min är för full med känslor.
2007-01-22
Lassie, lassie liten...
Kan inte låta bli att anta utmaningen från Tinselflickan. Nu har jag ju inga internationella "jag mötte Lassie"-upplevelser att komma med, men, men...
En av nedanstående händelser har alltså inte förgyllt min tillvaro.
1) Jag har varit på efterfest med Gry Forsell.
2) Jag har haft utvecklingssamtal med Stefan Sundströms dotter.
3) Jag har skakat hand med Johan Glans.
4) Regina Lund har siktat på mig med en pistol.
5) Jag har diskuterat jämställdhet med Fredrik Lindström, Felix Herngren och Kristian Luuk.
Jepp. Fritt att gissa.
En av nedanstående händelser har alltså inte förgyllt min tillvaro.
1) Jag har varit på efterfest med Gry Forsell.
2) Jag har haft utvecklingssamtal med Stefan Sundströms dotter.
3) Jag har skakat hand med Johan Glans.
4) Regina Lund har siktat på mig med en pistol.
5) Jag har diskuterat jämställdhet med Fredrik Lindström, Felix Herngren och Kristian Luuk.
Jepp. Fritt att gissa.
2007-01-21
Dagens nyheter
Idag har DN en artikel om adoption. Adoptionsköerna blir längre; orsaken ska vara att det blivit bättre förhållanden i "givarländerna".
Enkelt utbud/efterfrågan-resonemang alltså. Alldeles oavsett att jag vet att det är mer komplexa samband än så, så känns det.
Långa köer innebär lång väntan för alla som längtar efter att få möta sitt barn.
Det som får mig att studsa till är dock:
"I den långa högkonjunkturen har fler råd att skaffa barn, och många väntar med att skaffa barn, vilket leder till ökad ofrivillig barnlöshet."
Allvarligt talat, när blev denna förklaring till ofrivillig barnlöshet en så vedertagen sanning att en DN-journalist kan använda den utan vidare problematisering?
Tesen är alltså att "efterfrågan" på internationell adoption ökat för att den ofrivilliga barnlösheten ökat - för att man väntar med att skaffa barn.
OK. Vi börjar med att ställa oss frågan: Har den ofrivilliga barnlösheten ökat?
Är detta ett faktum eller bara en "sanning" som upprepats tillräckligt många gånger för att vi ska börja tro på den? Jag har inte svaret, men jag ställer mig som sagt frågande till detta. Kan det inte lika gärna vara så att det är mindre tabu att ta upp problemet - att fler är öppna om sin barnlöshet, vilket gör att det verkar som att det är fler som är barnlösa nu. (Detta kan jämföras med uttalanden om att det verkar som att det är "poppis" att vara homosexuell i och med att det är mer accepterat idag. En föreställning om att homosexualiteten ökat som jag hört vid ett flertal tillfällen.)
Min nästa fundering: Är det faktum att adoptivföräldrar många gånger är "äldre" (vilket i dessa sammanhang verkar betyda över 30) ett bevis på att de väntat med att skaffa barn?
Det kan inte vara så att om man försökt på egen hand i några år, gått igenom utredningar, försök med assisterad befruktning, hemutredning, adoptionsprocess... ja, då är det inte så konstigt att man är några år över 25 när man väl träffar sitt barn?
Att dra slutsatser kring folks ev. väntan med att skaffa barn med utgångspunkt från adoptivföräldrars ålder borde ur ett vetenskapligt perspektiv ses som ganska tveksamt.
Ytterligare en undring: När man räknar ut genomsnittsålder på förstföderskor finns då även de som fött barn efter t. ex. IVF med?
I så fall blir nämligen även den statistiken lite svår att använda om man ska hitta belägg för att vi "väntar" med att skaffa barn. Innan man kunde få hjälp med assisterad befruktning kunde dessa par aldrig få barn, de fanns aldrig med i denna statistik. Idag bör det finnas par som, efter alla år de tar från dem första göra-hemma-försöken tills de väl fick sitt barn, kan räknas till kategorin "äldre". Alltså är det väl rimligt att anta att det finns IVF-mammor som drar upp genomsnittsåldern?
Min sista reflexion: De som faktiskt har väntat med att skaffa barn tills de var "äldre" och som inte haft några problem - hur många är de?
Vi vet ju redan att det inte är så att alla som är ofrivilligt barnlösa har problem med fertiliteten p.g.a ålder. Då vore det givetvis intressant att få veta huruvida alla som är "äldre" haft problem med att få barn. Om det är så, ja då vet vi ju att "väntan" leder till ofrivillig barnlöshet/svårighet att skaffa barn (vilket ju påstås i dagens DN.)
Vi vet dock fortfarande inte huruvida de som var "äldre" när de fick barn faktiskt hade väntat eller inte. (För mig krävs ett medvetet, frivilligt, val för att man ska kunna påstå att någon "väntat med att skaffa barn".)
Och om det istället visar sig att en majoritet av de som får barn efter 30 faktiskt inte haft några problem (d.v.s. de blev gravida inom ett år efter att de började försöka) - då bör vi ställa oss frågan om inte hela "vänta" - tesen helt enkelt är
bull shit.
Jag har inte svaren. Men jag tycker att det är viktigt att vi ställer frågorna.
Ja, jag vet att fertiliteten försämras i och med ökad ålder. Det jag motsätter mig är det slentrianmässiga påståendet att ofrivillig barnlöshet har med människors "val" att skjuta upp barnalstrandet att göra.
Enkelt utbud/efterfrågan-resonemang alltså. Alldeles oavsett att jag vet att det är mer komplexa samband än så, så känns det.
Långa köer innebär lång väntan för alla som längtar efter att få möta sitt barn.
Det som får mig att studsa till är dock:
"I den långa högkonjunkturen har fler råd att skaffa barn, och många väntar med att skaffa barn, vilket leder till ökad ofrivillig barnlöshet."
Allvarligt talat, när blev denna förklaring till ofrivillig barnlöshet en så vedertagen sanning att en DN-journalist kan använda den utan vidare problematisering?
Tesen är alltså att "efterfrågan" på internationell adoption ökat för att den ofrivilliga barnlösheten ökat - för att man väntar med att skaffa barn.
OK. Vi börjar med att ställa oss frågan: Har den ofrivilliga barnlösheten ökat?
Är detta ett faktum eller bara en "sanning" som upprepats tillräckligt många gånger för att vi ska börja tro på den? Jag har inte svaret, men jag ställer mig som sagt frågande till detta. Kan det inte lika gärna vara så att det är mindre tabu att ta upp problemet - att fler är öppna om sin barnlöshet, vilket gör att det verkar som att det är fler som är barnlösa nu. (Detta kan jämföras med uttalanden om att det verkar som att det är "poppis" att vara homosexuell i och med att det är mer accepterat idag. En föreställning om att homosexualiteten ökat som jag hört vid ett flertal tillfällen.)
Min nästa fundering: Är det faktum att adoptivföräldrar många gånger är "äldre" (vilket i dessa sammanhang verkar betyda över 30) ett bevis på att de väntat med att skaffa barn?
Det kan inte vara så att om man försökt på egen hand i några år, gått igenom utredningar, försök med assisterad befruktning, hemutredning, adoptionsprocess... ja, då är det inte så konstigt att man är några år över 25 när man väl träffar sitt barn?
Att dra slutsatser kring folks ev. väntan med att skaffa barn med utgångspunkt från adoptivföräldrars ålder borde ur ett vetenskapligt perspektiv ses som ganska tveksamt.
Ytterligare en undring: När man räknar ut genomsnittsålder på förstföderskor finns då även de som fött barn efter t. ex. IVF med?
I så fall blir nämligen även den statistiken lite svår att använda om man ska hitta belägg för att vi "väntar" med att skaffa barn. Innan man kunde få hjälp med assisterad befruktning kunde dessa par aldrig få barn, de fanns aldrig med i denna statistik. Idag bör det finnas par som, efter alla år de tar från dem första göra-hemma-försöken tills de väl fick sitt barn, kan räknas till kategorin "äldre". Alltså är det väl rimligt att anta att det finns IVF-mammor som drar upp genomsnittsåldern?
Min sista reflexion: De som faktiskt har väntat med att skaffa barn tills de var "äldre" och som inte haft några problem - hur många är de?
Vi vet ju redan att det inte är så att alla som är ofrivilligt barnlösa har problem med fertiliteten p.g.a ålder. Då vore det givetvis intressant att få veta huruvida alla som är "äldre" haft problem med att få barn. Om det är så, ja då vet vi ju att "väntan" leder till ofrivillig barnlöshet/svårighet att skaffa barn (vilket ju påstås i dagens DN.)
Vi vet dock fortfarande inte huruvida de som var "äldre" när de fick barn faktiskt hade väntat eller inte. (För mig krävs ett medvetet, frivilligt, val för att man ska kunna påstå att någon "väntat med att skaffa barn".)
Och om det istället visar sig att en majoritet av de som får barn efter 30 faktiskt inte haft några problem (d.v.s. de blev gravida inom ett år efter att de började försöka) - då bör vi ställa oss frågan om inte hela "vänta" - tesen helt enkelt är
bull shit.
Jag har inte svaren. Men jag tycker att det är viktigt att vi ställer frågorna.
Ja, jag vet att fertiliteten försämras i och med ökad ålder. Det jag motsätter mig är det slentrianmässiga påståendet att ofrivillig barnlöshet har med människors "val" att skjuta upp barnalstrandet att göra.
2007-01-19
2007-01-17
Up to date
Jag tycker själv att det är roligare med bloggar som uppdateras hyfsat ofta. Ändå har jag själv svårt att komma på saker att skriva om just nu.
Det kan hänga ihop med att jag har nån slags idé om att hålla mig till ämnet.
I så fall skulle en dagliga uppdatering innebära inlägg i stil med:
"Inget nytt idag."
"Heller."
Så nu försöker jag komma på vad annat jag kan roa mig med att formulera tankarna kring. För bara så där dagboksaktigt känns inte som min grej.
Kanske ska återuppta mina poetiska skriverier igen?
Tål att tänkas på.
Eller låta inlägg som detta symboliskt bekräfta hur det står till på adoptionsfronten.
Har inget hänt babblar jag på om
ingenting.
Det kan hänga ihop med att jag har nån slags idé om att hålla mig till ämnet.
I så fall skulle en dagliga uppdatering innebära inlägg i stil med:
"Inget nytt idag."
"Heller."
Så nu försöker jag komma på vad annat jag kan roa mig med att formulera tankarna kring. För bara så där dagboksaktigt känns inte som min grej.
Kanske ska återuppta mina poetiska skriverier igen?
Tål att tänkas på.
Eller låta inlägg som detta symboliskt bekräfta hur det står till på adoptionsfronten.
Har inget hänt babblar jag på om
ingenting.
2007-01-14
Bättre förr?
Vissa dagar längtar jag väldigt mycket tillbaka till tiden innan leukemin. När jag var 20 och nåt år till och hade min lägenhet och katten och då längtan efter familj och barn var långt, långt borta.
Jag var inte lycklig varje dag då heller, men hela långa, härliga livet låg liksom framför en och bara väntade. På mig.
I år fyller jag 33 och är väl inte direkt lastgammal, men enligt vissa på tok för sent ute för att planera för mitt första barn.
Oj, oj, oj, infertilitet kommer bli ett sådant enormt samhällsproblem för att vi kvinnor minsann väntar och ska göra karriär och skjuter upp saker i all evinnerlighet.
Eller?
Om jag någon gång varit fertil så slutade jag med det när jag fyllt 24. Vet inte när jag skulle planerat in barn innan dess? Det måste väl vara okej att vilja gå klart gymnasiet? Och så knasigt tänkt var det väl inte att börja en högskoleutbildning vid 19 års ålder? Om inte den där förbaskade cancern kommit ivägen hade jag varit färdigutbildad vid 24 års ålder.
Redo att bilda familj.
Återstår då bara att det är lite lättare att bli med barn om man är två om det. Och som det skilsmässobarn jag är har jag nån slags föreställning om att man åtminstone kan försöka få barn med rätt person. Om det nu finns nån sån.
Suck. Jag skulle givetvis inte ha njutit av studietiden med te-kvällar, partynätter, gos med katten och lusten att upptäcka. All den ångest jag kunde känna inför livet och världen borde jag givetvis ha stoppat undan någonstans.
Och det där med att äta p-piller och använda kondom när man ramlat hem med nån snubbe vid fem-tiden på morgonen skulle jag givetvis skitit i.
Jag är inte helt säker på att min närmaste omgivning eller samhällets moralister och förstå-sig-påare skulle ha jublat nämnvärt mycket om jag blivit en 20-årig, ensamstående, mamma till ett barn vars far gick under namnet "randiga tröjan" eller liknande.
Men om man lyssnar på vissa idag kan nästan tro att det är så man borde ha gjort.
Som sagt, vissa dagar längtar jag väldigt mycket till tiden innan.
Jag var inte lycklig varje dag då heller, men hela långa, härliga livet låg liksom framför en och bara väntade. På mig.
I år fyller jag 33 och är väl inte direkt lastgammal, men enligt vissa på tok för sent ute för att planera för mitt första barn.
Oj, oj, oj, infertilitet kommer bli ett sådant enormt samhällsproblem för att vi kvinnor minsann väntar och ska göra karriär och skjuter upp saker i all evinnerlighet.
Eller?
Om jag någon gång varit fertil så slutade jag med det när jag fyllt 24. Vet inte när jag skulle planerat in barn innan dess? Det måste väl vara okej att vilja gå klart gymnasiet? Och så knasigt tänkt var det väl inte att börja en högskoleutbildning vid 19 års ålder? Om inte den där förbaskade cancern kommit ivägen hade jag varit färdigutbildad vid 24 års ålder.
Redo att bilda familj.
Återstår då bara att det är lite lättare att bli med barn om man är två om det. Och som det skilsmässobarn jag är har jag nån slags föreställning om att man åtminstone kan försöka få barn med rätt person. Om det nu finns nån sån.
Suck. Jag skulle givetvis inte ha njutit av studietiden med te-kvällar, partynätter, gos med katten och lusten att upptäcka. All den ångest jag kunde känna inför livet och världen borde jag givetvis ha stoppat undan någonstans.
Och det där med att äta p-piller och använda kondom när man ramlat hem med nån snubbe vid fem-tiden på morgonen skulle jag givetvis skitit i.
Jag är inte helt säker på att min närmaste omgivning eller samhällets moralister och förstå-sig-påare skulle ha jublat nämnvärt mycket om jag blivit en 20-årig, ensamstående, mamma till ett barn vars far gick under namnet "randiga tröjan" eller liknande.
Men om man lyssnar på vissa idag kan nästan tro att det är så man borde ha gjort.
Som sagt, vissa dagar längtar jag väldigt mycket till tiden innan.
Jag bloggar alltså finns jag...
1. Hur länge har du bloggat?
April 2006.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Jag hade nog precis upptäckt fenomenet. Läste Tinselflickan dagligen och de sidor hon länkar till.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Det måste ju bli Tinselflickan.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
På ett sätt gillar jag de första inläggen mer; då tänkte jag mer på formen.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Hm. Hur många finns på Tinselflickans (börjar jag bli tjatig?) barnlösa-bloggar lista? De läser jag väl åtminstone varannan dag.
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t.ex. teknikbloggar, modebloggar politiska bloggar)?
100% dagbok. Nästa bara bloggar som på ett eller annat sätt handlar om barnlöshet. Utom Piri och Citronanka.
7. Nämn en bloggare (obs! Länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Bloggaren eller bloggen? Inget dyker upp i skallen direkt.
8. Nämn en bloggare (obs! Länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Väldigt lik? De flesta jag läser tar ju upp samma ämnen som jag på ett eller annat sätt. Storkenflyger och Applecore har en ton som jag känner igen mig i. Detsamma gäller för Mamma Wannabe, Piri, Kattmamman och Citronanka. (Försöker låta bli att skriva Tinselflickan…)
Fast jag vete tusan om vi är så lika egentligen.
(Och jag kan uppenbarligen inte räkna till ett…)
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Min man tyckte nog att det var rätt skumt först, men det har gått över. Det är så få av mina nära som vet att jag bloggar (eller som jag vet att de vet…) så jag har valt att inte tar reda på vad det tycker.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Både och tror jag. De känner igen de jag tycker och känner, men det blir lite mer inre monolog när jag skriver än när jag pratar. Fast de jag känner är rätt vana att läsa det jag skriver så jag borde vara mig rätt lik för dem.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Den är ju superprivat egentligen. Men jag lämnar inte ut namn. Sedan försöker jag hålla mig så strikt som möjligt till ämnet. Det finns en massa saker jag funderar över som jag inte skriver; det räcker liksom att lämna ut en grej.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Det kan jag ju inte göra ju; då har jag ju bloggat om det!
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
I liten utsträckning. Jag hade lika gärna kunnat skriva en vanlig dagbok. Att det blev blogg beror på att någon önskade att jag skulle blogga om adoptionen. Jag tror inte att jag riktigt fattat att det faktiskt finns riktiga människor som sitter vid någon dator nånstans och läser det jag skriver.
Ska inte förneka att det är kul att man har en ”publik”; fast jag tänker nog mer på det som att man ”träffas” och tar del av varandras berättelser.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Förutsatt att personen är den hon/han utger sig för att vara.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara eller blev du förvånad?
Nej.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Nej. Eller jo, jag gillar inte riktigt de kontakter som knyts mellan deprimerade ungdomar via nätet. Grupper där man skapar och förstärker varandras ångest utan möjlighet att få hjälp känns inte bra.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta
Nej. Har kanske blivit missförstådd nån gång, men jag minns inte när.
18. Har du själv skrivit saker som du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Kanske någon kommentar som inte uppfattades som det var tänkt.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Att det är lite för roligt.
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Ingen aning. Jag kommer skriva, i någon form, det har jag alltid gjort.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggar är väl en del av en kultur som är ganska ny? Det kanske inte påverkar finkulturen men väl människors sätt att kommunicera och mötas.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Att jag fått samla tankarna kring det viktigaste i mitt liv just nu.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag har förstått att jag inte är ensam.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten:
De som känner sig manade. Citronanka!
April 2006.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Jag hade nog precis upptäckt fenomenet. Läste Tinselflickan dagligen och de sidor hon länkar till.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Det måste ju bli Tinselflickan.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
På ett sätt gillar jag de första inläggen mer; då tänkte jag mer på formen.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Hm. Hur många finns på Tinselflickans (börjar jag bli tjatig?) barnlösa-bloggar lista? De läser jag väl åtminstone varannan dag.
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t.ex. teknikbloggar, modebloggar politiska bloggar)?
100% dagbok. Nästa bara bloggar som på ett eller annat sätt handlar om barnlöshet. Utom Piri och Citronanka.
7. Nämn en bloggare (obs! Länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Bloggaren eller bloggen? Inget dyker upp i skallen direkt.
8. Nämn en bloggare (obs! Länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Väldigt lik? De flesta jag läser tar ju upp samma ämnen som jag på ett eller annat sätt. Storkenflyger och Applecore har en ton som jag känner igen mig i. Detsamma gäller för Mamma Wannabe, Piri, Kattmamman och Citronanka. (Försöker låta bli att skriva Tinselflickan…)
Fast jag vete tusan om vi är så lika egentligen.
(Och jag kan uppenbarligen inte räkna till ett…)
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Min man tyckte nog att det var rätt skumt först, men det har gått över. Det är så få av mina nära som vet att jag bloggar (eller som jag vet att de vet…) så jag har valt att inte tar reda på vad det tycker.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Både och tror jag. De känner igen de jag tycker och känner, men det blir lite mer inre monolog när jag skriver än när jag pratar. Fast de jag känner är rätt vana att läsa det jag skriver så jag borde vara mig rätt lik för dem.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Den är ju superprivat egentligen. Men jag lämnar inte ut namn. Sedan försöker jag hålla mig så strikt som möjligt till ämnet. Det finns en massa saker jag funderar över som jag inte skriver; det räcker liksom att lämna ut en grej.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Det kan jag ju inte göra ju; då har jag ju bloggat om det!
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
I liten utsträckning. Jag hade lika gärna kunnat skriva en vanlig dagbok. Att det blev blogg beror på att någon önskade att jag skulle blogga om adoptionen. Jag tror inte att jag riktigt fattat att det faktiskt finns riktiga människor som sitter vid någon dator nånstans och läser det jag skriver.
Ska inte förneka att det är kul att man har en ”publik”; fast jag tänker nog mer på det som att man ”träffas” och tar del av varandras berättelser.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Förutsatt att personen är den hon/han utger sig för att vara.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara eller blev du förvånad?
Nej.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Nej. Eller jo, jag gillar inte riktigt de kontakter som knyts mellan deprimerade ungdomar via nätet. Grupper där man skapar och förstärker varandras ångest utan möjlighet att få hjälp känns inte bra.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta
Nej. Har kanske blivit missförstådd nån gång, men jag minns inte när.
18. Har du själv skrivit saker som du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Kanske någon kommentar som inte uppfattades som det var tänkt.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Att det är lite för roligt.
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Ingen aning. Jag kommer skriva, i någon form, det har jag alltid gjort.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggar är väl en del av en kultur som är ganska ny? Det kanske inte påverkar finkulturen men väl människors sätt att kommunicera och mötas.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Att jag fått samla tankarna kring det viktigaste i mitt liv just nu.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag har förstått att jag inte är ensam.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten:
De som känner sig manade. Citronanka!
2007-01-11
Zonterapi
Fick ett besök hos zonterapeut i julklapp av maken. Har länge velat pröva för alldeles oavsett om det funkar eller inte så har jag ofta ont i fötterna. Och älskar när någon klämmer på dem.
Jag var där i tisdags.
De kändes extra mycket på de punkter där jag brukar ha ont; nacke, skuldror...
Det kändes väldans på zonen som är mina äggstockar. Och om jag förstått teorin rätt så ska det kännas där det är något knas. Något mer trasigt i min kropp än mina äggstockar finns väl knappast. (Å andra sidan finns zonen i hälarna och med tanke på min förmåga att banka i hälarna när jag går så kanske det inte är så konstigt att det gör ont där.)
Nåväl, jag blev riktigt, riktigt avslappnad så det var verkligen värt det oavsett vilken effekt det får.
Att jag idag känner att det nog ligger något i det där med zonterapi beror inte främst på att jag fick huvudvärk och blev trött och allt det där terapeuten "varnade" för.
Den zon som kändes allra mest var just - fötterna...
Jag var där i tisdags.
De kändes extra mycket på de punkter där jag brukar ha ont; nacke, skuldror...
Det kändes väldans på zonen som är mina äggstockar. Och om jag förstått teorin rätt så ska det kännas där det är något knas. Något mer trasigt i min kropp än mina äggstockar finns väl knappast. (Å andra sidan finns zonen i hälarna och med tanke på min förmåga att banka i hälarna när jag går så kanske det inte är så konstigt att det gör ont där.)
Nåväl, jag blev riktigt, riktigt avslappnad så det var verkligen värt det oavsett vilken effekt det får.
Att jag idag känner att det nog ligger något i det där med zonterapi beror inte främst på att jag fick huvudvärk och blev trött och allt det där terapeuten "varnade" för.
Den zon som kändes allra mest var just - fötterna...
2007-01-08
Stålar
Det kostar pengar att adoptera. Så är det bara. Och självklart är man villig att hosta upp med rätt mycket för att få träffa sitt barn.
Men det känns ju aningen skumt att sitta och vänta på att banken ska räkna klart för att se om man kan låna på huset. OK att banken kan bestämma om man får köpa kåk eller inte, men att de ska avgöra om vi kan få ungar...
Fast vi har ju ett hus att belåna. Det är ju inte alla som har det.
Lätt att glömma bort att man har det rätt väl förspänt.
Men det känns ju aningen skumt att sitta och vänta på att banken ska räkna klart för att se om man kan låna på huset. OK att banken kan bestämma om man får köpa kåk eller inte, men att de ska avgöra om vi kan få ungar...
Fast vi har ju ett hus att belåna. Det är ju inte alla som har det.
Lätt att glömma bort att man har det rätt väl förspänt.
2007-01-03
2007-01-02
Påminnelse till mig själv
När du får barn Salvia, minns detta:
Skriv aldrig "Vi som är småbarnsföräldrar..." på dina inbjudningskort.
Säg aldrig "skaffa barn".
Säg aldrig att du inte längre orkar bry dig om hur du ser ut till någon som inte har barn. (Minns alla gånger du själv tänkt "Jaha, så jag är inte bara barnlös, jag är ytlig också.")
Beklaga dig bara över sömnlösa nätter, kolik och brist på tid för tvåsamhet för dem som också har barn.
Håll hjärtat öppet så att du kan glädjas med dem som är lyckliga och sörja med dem som fortfarande saknar.
Säg för sjutton aldrig att du vet hur det känns.
Skriv aldrig "Vi som är småbarnsföräldrar..." på dina inbjudningskort.
Säg aldrig "skaffa barn".
Säg aldrig att du inte längre orkar bry dig om hur du ser ut till någon som inte har barn. (Minns alla gånger du själv tänkt "Jaha, så jag är inte bara barnlös, jag är ytlig också.")
Beklaga dig bara över sömnlösa nätter, kolik och brist på tid för tvåsamhet för dem som också har barn.
Håll hjärtat öppet så att du kan glädjas med dem som är lyckliga och sörja med dem som fortfarande saknar.
Säg för sjutton aldrig att du vet hur det känns.
2007
2006 var året då jag på allvar fattade att man faktiskt kan lära känna intressanta människor på nätet.
2006 gifte jag mig med min älskade.
2006 blev vi officiellt godkända som adoptivföräldrar.
---
2007 tänkte jag satsa på att lära känna fler intressanta människor. Kanske till och med I Verkliga Livet.
2007 tänkte jag fortsätta vara gift. Och att älska.
2007 tror jag att jag på allvar kommer förstå att vi håller på att bli föräldrar.
---
Sorg eller glädje.
Eller både och.
Välkomnar 2007.
2006 gifte jag mig med min älskade.
2006 blev vi officiellt godkända som adoptivföräldrar.
---
2007 tänkte jag satsa på att lära känna fler intressanta människor. Kanske till och med I Verkliga Livet.
2007 tänkte jag fortsätta vara gift. Och att älska.
2007 tror jag att jag på allvar kommer förstå att vi håller på att bli föräldrar.
---
Sorg eller glädje.
Eller både och.
Välkomnar 2007.
Subscribe to:
Posts (Atom)
