Kärlek

Varför blir det så smetigt när man ska försöka skriva om allt som faktiskt är underbart i livet?

Tvillingar

Kan inte alla som får tvillingar donera en unge till någon slags barnlöshetsfond så kunde fler få vara med och dela på lyckan liksom...

Nähä. Inte det heller.

---

Jag skulle vilja

åka hem från jobbet

och mötas av min man

och mitt barn

idag.

I verkliga livet

Något jag tycker är skönt med att skriva för människor som inte känner en är att man kan välja lite vilka sidor av sig själv man vill dela med sig av. Samtidigt märker jag att jag av det skälet undviker vissa ämnen som egentligen är oerhört viktiga för mig. Och som nog skulle förklara varför jag tycker som jag tycker; känner som jag känner.

Dessutom har jag märkt att när jag "skalar bort" en del av det som brukar vara jag så upptäcker jag att jag tycker, tänker och känner en massa saker jag inte visste om. Det är en spännande resa.

Till exempel hade jag inte riktigt förstått hur mycket jag längtar efter barn förrän jag började skriva här. Eller, jag hade i alla fall inte fattat hur mycket jag kände.

I verkliga livet är jag verkligen ingen känslomänniska. Det är klart att jag kan bli ledsen, glad, arg, sårad, lycklig, kär, förtvivlad, som alla andra. Men jag tänker mer än jag känner.

När jag läser vad jag skriver här kan jag komma på mig själv med att tänka "Oj, vad ledsen jag måste vara/ha varit."

Så nu vet ni det. Sån är jag.

I verkliga livet.

Ofrivilligt barnlös

Funderar ibland över om det är det jag är; ofrivilligt barnlös. I någon mån fanns det någon slags frivillighet i det hela för min del. För att välja livet var jag tvungen att välja infertilitet. Å andra sidan var det ju ett icke-val. Vem säger "Nä, jag tror jag struntar i det där med cellgiftsbehandling" när man får höra att det med största sannolikhet kommer innebära att man inte kan få biologiska barn?!?

Det blir inte många barn gjorda om man är död heller, så att säga.

För mig är det värsta jag någonsin varit med om att få cancer. Hela livet vänds upp-och-ner när man som 23-och-ett-halvt-åring får höra att man utan behandling har några veckor kvar... Det gör ont i själen. Behandlingarna trasar sönder kroppen. Det är en fruktansvärd resa.

Jag fick livet tillbaka. Det gjorde resan värd alla besvär. Men jag skulle inte önska någon en bljett på det tåget.

För mig är barnlöshets-sorgen en del av sjuk-sorgen. På ett sätt underlättar det. Att få livet tillbaka är värt mycket. Samtidigt kan det ibland göra sorgen dubbel; jag fick cancer och är infertil.

Jag kan känna igen mig i andra barnlösas kris. När man tappar fotfästet och allting gungar till. Jag känner igen mig i andras enorma längtan efter barn. Men jag känner inte alltid igen deras sorg. Kanske för att det känns lite förbjudet att sörja barnlöshet när man borde vara tacksam över livet.

Tro mig, jag är tacksam över att jag fått alla dem här extra åren, men ibland undrar jag lite vad jag ska med dem till om det inte blir några barn.

Ibland alltså.

För det mesta är jag en person som är rätt glad och nöjd att jag vaknade den här morgonen också.

Slut på semestern

Jag vet att vi pedagoger har oförskämt lång sommarledighet, men det känns likförbaskat trist att behöva masa sig till jobbet igen. Just nu ångrar jag lite att jag tagit på mig det uppdrag som gör att jag är här flera dagar innan mina kolleger.

Å andra sidan är jag inte hemma och kollar e-posten varannan kvart för att se om den där förb... kommunen jag bor i ska ha hört av sig. Eller ja, kommunen är väl, om man ska vara noga, alla människor som bor inom samma geografiska område som jag. Och de behöver ju inte höra av sig allihop. Det räcker med att en enda människa på socialförvaltningen ger oss ett livstecken.

Jag har aldrig haft så värst mycket tålamod. Det har jag faktiskt inte.

Loppis

Idag har vi varit på loppmarknad och fyndat. Hittade lite julklappar till mor och syster. (Min senaste är att inte spara alla inköp till december utan samla på mig under året när jag hittar fina saker.)

Är mätt och belåten efter middag på en indisk restaurang vi inte provat tidigare.

Har bara tänkt på barn och adoption ungefär varannan timme.

Små och stora saker

Vi har fått svar från någon som ska skicka vidare mailet till någon som kanske kan svara på varför vi inte fått något svar än.

Sydkorea stoppar sina internationella adoptioner. Korea har aldrig varit aktuellt för oss, men jag förstår att de som har ansökningar där sitter med hjärtat i halsgropen just nu. Tänk att behöva börja om... Samtidigt är det ju ett steg i rätt riktning för Sydkorea.

I idealvärlden behöver inga barn adopteras.

Mail igen

Nu har jag mailat kommunen igen. Det måste ju finnas någon människa där som kan svara på om vår ansökan har kommit fram i alla fall.

Ute regnar det.

Torsdag 3 augusti

Har bestämt mig för att försöka skriva någonting varje dag. Just nu hoppar tankarna fram och tillbaka. Det är tjocka, gråa, moln utanför mitt fönster och om det inte vore för de gröna karten på äppelträdet skulle jag tro att det var mars. Eller i alla fall april.

Man borde kanske "marknadsföra" sin blogg mer så att den blev mer interaktiv...

Ska jag ge min styvmamma adressen hit?

Vi borde kanske prövat äggdonation istället. Inte för att jag nödvändigtvis måste bli gravid, men det går fortare. Vi vet redan att vi får göra det. Eller så kanske det inte alls går fortare. Det kanske är mycket längre köer nu än när jag pratade med den där läkaren för flera år sedan.

Varför tänker jag på äggdonation när vi redan har bestämt oss? Tänk om mitt barn som, förhoppningsvis, väntar på mig någonstans i världen visste att jag ibland blir så less på att vänta att jag funderar på att avstå.

Undrar om vårt barn redan är fött?

Varför kan inte den där jädrans handläggaren höra av sig snart? Vi bor trots allt i en snabb kommun?

Varför handlar all adoptionslitteratur om problem? När ska jag få läsa något om glädjen att bli adoptivförälder?

Ska man åka till gymmet idag också kanske...

Det kanske är dumt att hålla på att tänka på ett barn man kanske aldrig får precis varenda dag.

Vi borde klippa gräsmattan och undrar om bärbuskarna kommer överleva och jag kanske borde sluta knappa in den här inre monologen nu och väcka min älskade och äta frukost och göra något av den här dagen istället. Och nej,

det är inte mars.

Trist

Jag har insett att om jag ska hålla mig till enbart adoptionen så kommer den här bloggen bli ganska tråkig. För det är tråkigt att adoptera. Långtråkigt. Man bara väntar och väntar och väntar på en massa saker; att få gå utbildning, att få börja utredas... ...de som kommit längre än oss väntar dessutom på att få skicka ansökan, bli godkända, få barnbesked, få resebesked, få åka till sitt barn...

För vissa är väntan längst i den fas vi är i nu - att få bli utredda. För andra är det väntan efter att ansökan skickats till landet de vill adoptera ifrån som är segast. Det beror på vilken kommun man bor i och vilket land man vill/kan adoptera ifrån.

När jag tänker att det kanske tar 2 år innan vi träffar vårt barn så känns det inte så farligt. 1 år går ruskigt fort; det är klart vi grejar att vänta i 2.

Det är bara det att 2 år är mer än 700 dagar och det är de som är segast. De där förbaskade dagarna när man inte kan tänka på annat än att man längtar och vill att det ska hända något, vad som helst, nu, helst nyss.

Alla dagar är inte lika sega, men om man räknar på varannan så är det 365 dagars vånda. Eller mer.

Segt.

Så här hade jag tänkt mig

Det skulle bli minst 3 barn. Jag har själv fyra syskon i två familjer så att det skulle bli många var en självklarhet.

När jag gick i nian hade vi barnkunskap. Då berättade jag att jag ville få mitt första barn innan jag fyllt 25. V, som gick i min klass, sa att så kunde man ju inte tänka, först måste man ju resa jorden runt, jobba lite och sedan skaffa sig en högskoleutbildning.

Men jag stod fast vid min åsikt.

När jag slutade gymnasiet började jag direkt med en 5-årig utbildning. Jag räknade snabbt ut att jag skulle var 24 när jag tog min examen. Det besvärade mig en aning att det nog inte skulle bli så mycket med det där "innan 25".

Under det som borde ha blivit mitt sista år på högskolan var jag nybliven sambo. Så här i efterhand kan jag inse att vi inte var så där väldans kära i varandra. Men det passade bra med fast sällskap just då. Jag och mina väninnor som också var i slutet av sina utbildningar hade pratat om att det var optimalt att jobba ett år efter examen för att få ihop lite föräldraförsäkringsdagar.

Jag skulle kunna bli mamma när jag var 25.

När vårterminen kom tog, inte helt oväntat, samboskapet slut. En månad senare fick jag veta att jag hade akut leukemi.

Ingenting är sig likt sedan dess.

Jag är lite vuxnare nu, lite mindre naiv, faktiskt mycket lyckligare, än då.

Jag har haft 8 år på mig att förlika mig med tanken att allt inte blir som man tänkt sig. 8 år att komma fram till att ett liv utan barn skulle kunna funka. 8 år att få en blir-det-så-blir-det inställning.

Men så träffar man kärleken och bestämmer sig för att göra ett försök. Då dyker plötsligt alla de gamla drömmarna och föreställningarna upp.

Sorgen lurar alltid någonstans i hjärtat.
Längtan kan ibland kännas oöverstiglig.

Tidigt klimakterium

Det finns oerhört lite skrivet om för tidigt klimakterium. Man vet helt enkelt inte riktigt hur det påverkar kroppen att östrogenproduktionen upphör alldeles för många år innan den borde gjort det.

Det man gissar är att det nog inte är så bra att vara utan östrogen. Därför äter jag hormontabletter. Ett skäl till att äta dessa piller är att man är rädd att vi som drabbats av tidigt klimakterium har en ökad risk för att drabbas av benskörhet. (Min bentäthet har varit högre än genomsnittet när det testats så benskörhetsargumentet biter inte riktigt på mig.)

Ett annat skäl är, som min läkare uttryckte det, att man "vill ha det cykliska". Alltså, man ska ha mens en gång i månaden. Jag har frågat varför det är så viktigt, med tanke på att det bara är en konstgjord variant; jag har inte fått något svar på den frågan.

Jag äter snällt mina tabletter även om jag kan känna mig lite skeptisk till dem ibland. Mest för att ingen kan ge raka besked om vad de egentligen gör för skillnad. Helt enkelt därför att expertisen inte vet.

Min upplevelse är att jag gick upp i vikt, fick svullna vrister och fingrar, minskad sexlust och humörsvängningar efter att jag började med tabletterna. Men det kan ju vara så att det är besvär jag skulle fått oavsett. Det kanske skulle vara värre utan piller.

Vad vet jag. Jag vet inte ens om någon vet.

Nähä...

Inget brev som väntade på oss.

Mailade vår kontakt på kommunen alldeles nyss. Kom med en försiktig förfrågan om man kunde få veta hur det går.

Fick svar direkt. Autosvar alltså, hon är på semester i två veckor till.

Jaha.

Sol

Att vara paa broellopsresa aer underbart. Trist att den snart aer oever.

Det aer saa mycket jag vill skriva naer jag kommer hem. Och har aa ae och oe igen...

Honey moon

Innan dygnet är slut har planet mot den soliga ö där vi ska fira bröllopsresa lyft.

Har för mig att jag läst någon gång att smekmånaden var till för att avla fram en arvinge så snart som möjligt.

Det kommer inte vi lyckas med.

Förhoppningsvis lyckas vår kommun med att vaska fram en handläggare under tiden vi är borta. Med tanke på att det inte är några väntetider i kommunen så känns det som att den här månaden varit väldigt lång...

Men nu är det sol, bad, mat, vin och kärleken som gäller!

Tack

För att ni finns och delar med er; alla ni som bloggar om barnlöshetseländet. Alla berättelser såväl ledsna som glada har fått mig att inse en sak:

Jag är inte ensammast i världen.

Kurskamrat

Igår träffade min man en av dem som gick föräldrautbildningen med oss. De hade fått sitt medgivande (godkännande av kommunen att man får ta emot ett barn för internationell adoption) i juni.

Tydligen går det fort i vår kommun när man väl får börja.

Vi har inte fått någon post alls under hela veckan. Det enda telefonsamtal som inte varit från någon vän/familjemedlem var när min man blev erbjuden att börja prenumerera på kalsonger.

Dumma kommentarer

Har tänkt lite sedan jag svarade på Tinas utmaning. På dumma kommentarer. Tror att det som sårar mig mest är när människor som vet att man inte kan få barn inte tänker efter; när de säger saker som de borde kunna räkna ut skulle kunna vara aningens sårande om de bara hade tänkt ett halvt varv...

Som min kollega. När hon i höstas berättade att hon väntade barn - sitt tredje - beklagade hon sig samtidigt över att planeringen av graviditeten inte blivit som hon och hennes sambo tänkt sig. Hon var ju tvungen att jobba någon månad in på vårterminen, de hade, av olika skäl, inte fått till det så att hon kunde bli gravid i "rätt" månad.

Men stackars dig då...

Om jag inte varit ofrivilligt barnlös så hade jag ändå tyckt att det var ett lyxproblem. Men jag hade nog inte blivit ledsen. Nu stod jag bara där och tänkte: "Men, du vet ju hur jag har det. Vad tänker du med?"

Tinas utmaning

Det finns så många berättelser om barnlöshet, min är en. Därför känner jag mig utmanad av Tinas utmaning; jag vill ge mitt svar.

1. Hur länge har ni/försökte ni bli gravida?

Jag har inte alls försökt, eller hela tiden sedan 1999, beroende på om man är realist eller hoppas på mirakel... Jag har p.g.a. cytostatikabehandling ingen östrogenproduktion = inga ägg.

2. Vad är/var det jobbigaste med att inte kunna få barn?

Att ens idé om hur livet "skulle bli" kastas omkull; att tappa bort sig själv i en värld där alla förväntar sig att man ska skaffa familj. Rädslan för att bli ensam när man blir gammal.

3.Vilken är den mest idiotiska kommentaren/frågan ni fick under er barnlöshetsresa?

Det jobbigaste är att inse att människor omkring en inte kan förstå att det verkligen, verkligen, inte går att göra barn utan ägg. Folk kan fråga samma sak om och om igen, och det går alltid ut på att det borde väl liksom gå på nåt sätt...

Sedan är det många som tror att att "saken är biff" bara för att det finns något som heter äggdonation. Alla som befinner sig i IVF-världen vet hur mycket lidande det är för 35% chans att det blir något (tror att det är lite högre med donation än "vanlig" IVF?).

4.. Trodde ni att ni skulle ha svårt att få barn, eller kom det som en överraskning?

När jag fick veta var det ju i samband med att jag blev allvarligt sjuk, så visst det var en chockartad upplevelse. Min man visste innan vi blev ett par så han visste ju vad han valde. Därför gick det ganska snabbt för oss att välja väg. Ibland kan det kännas hårt att jag inte hade någon att dela den där första sorgen med.

5. Vilket tips skulle du vilja dela med dig av till andra som har svårt att bli gravida?

Se till att få veta så snart som möjligt! Bearbeta sorgen tillsammans med partner, familj, vänner och känsloproffs. Välj den väg som passar dig om du bestämmer dig för att du vill ha barn trots att det är svårt. Låt sorgen ta plats, men inte uppfylla hela ditt liv.

Kvalifikationer

Igår hade brevlådan gått sönder. Det var dagens mest spännande händelse på postfronten.

På kvällen träffade jag ett gäng styvmammor. Det var grill och prat och underbar utsikt mot havet.

Två av kvinnorna väntar barn. Just igår var gravidmagar bara mysigt. Ibland har det varit outhärdligt. När, var, vem eller varför det känns går aldrig att avgöra i förväg. Sedan jag träffade Kärleken och vi började vår resa känns det inte lika ofta.

Det blev lite prat om att gå upp massor i vikt, om att inte känna igen sin kropp. Det där kan jag skriva under på. Fast för mig handlar det om klimakteriebesvär och hormonpiller och inte graviditet.

Tänkte lite på det när jag gått och lagt mig igår. Två veckor i månaden tål jag inte vitlök, mår illa på morgnarna, svullnar i hela kroppen, får större byst, blir lättirriterad... Det plus de här extra 15 kilona borde i högsta grad kvalificera mig som gravid, fast utan bebis då.

Kan man använda det som något slags merit när de gör hemutredningen?