Instabil relation

Jag missade visst en punkt. Förmodligen för att det är så främmande att tänka att jag och maken ska vara något annat än ett par.

Vi är stabila.

Analys

Okej. Dags att lägga känslorna åt sidan och försöka tänka rationellt. (Inte för att mina känslor kommer bry sig om det, men det håller mig upptagen en stund.)

Som jag skrivit tidigare har våra utredare inte på något sätt antytt att de inte vill ge oss ett medgivande. Det borde vara det säkraste tecknet.

Men vi går ändå vidare med analysen. På FFIAs hemsida kan man läsa om vad som kan leda till avslag:

Anmärkningar i brottsregistret, lång eller allvarlig sjukdom, lång arbetslöshet eller instabil ekonomi, för hög eller för låg ålder, instabil relation, och i ensamstående ansökningar att nätverket anses för svagt eller att sökande har få eller inga kontakter med släkt samt få vänner.

1) De brott jag begått har väl bestått av att gå mot röd gubbe och att låna hem pennor från jobbet. Men det hamnar man ju inte i brottsregistret för. De skulle kolla socialregistret också och jag fick faktiskt socialbidrag när jag var sjuk. När det sedan ordnade sig med min sjukpenning betalade jag tillbaka pengarna. Borde inte synas i något register alltså.

2) Jag har ju haft en allvarlig sjukdom, men det där intyget jag fick från min läkare som säger att jag är frisk nu borde ju duga.

3) Har aldrig varit arbetslös. Stabil ekonomi? Tja, lönen svischar förbi rätt snabbt på kontot varje månad och det finns väl en hel del man skulle vilja konsumera som pengarna inte räcker till. Men det räcker till räkningarna och ingen svälter. Vi hade nog inte fått köpa huset om banken tyckt att vi var instabila.

4) Ingen av oss är för ung. Min man är farligt nära den där åldersgränsen som inte finns. Å andra sidan var det ett par där båda var äldre än honom som fick rätt när de överklagade förra hösten.

5) Nä, ensamstående är vi ju inte.

Hm. Ja. Bortsett från att jag är lite lätt neurotisk och panikslagen just nu så ser det ju rätt bra ut.

Jag ger oss ett medgivande.

Skrivkramp

Eller rättare: Hela jag har liksom fryst fast. Sista mötet på måndag. Känns som att vänta på en dom. Det spelar ingen roll vad förnuftet säger, känslorna är i total oordning.

Panik.

Saker som gör att man vill ha egna barn

När man ligger i sängen och pratar om livet med sin äldsta styvdotter.

När man åker och hämtar den yngsta mitt i natten och hon är så glad, så glad över de nya klasskamraterna.

När de där tonåringarna som man bor med kramar en spontant och frågar hur man mår.

När man ser hur mycket kärlek som finns mellan maken och styvdöttrarna.

Uppåt

Igår fick vi ett brev från en av utredarna. Hon tackade för senast och bifogade information om olika kurser/träffar som är på gång i adoptionsvärlden.

Det kan bara betyda något bra.

Förnuft och känsla

Om jag inte hade förmågan att tänka rationellt skulle jag ligga hemma under en filt och skaka hela dagarna.

Det finns inga uppenbara skäl till att vi inte ska få ett medgivande.

Men om det skulle bli ett nej kan jag just nu inte komma på ett enda skäl att fortsätta andas.

Den känslan har jag under huden hela tiden.

Det är fruktansvärt energikrävande att försöka få förnuftet att hålla känslan under tillräcklig kontroll för att man ska kunna gå till jobbet varje dag. Och dessutom göra något vettigt.

Om en dryg vecka är sista mötet. Då får vi väl veta. Mantrat i mitt huvud låter så här:

Om de inte hade antytt nu att de inte tänker ge oss ett medgivande så vore det grymt, omänskligt, överjäkligt att säga det sista gången. Det bara måste bli ett ja. Om de är människor blir det ett ja...

Kan inte påstå att det känns mindre för varje dag.

Det här är lika j-vla jobbigt som att vänta på besked om cancerbehandlingarna hade lyckats.

Om de är människor måste det bli ja, det vore omänskligt att inte antyda nåt, om de är människor, det vore omänskligt...

Själv...

...gillar jag tanken på att någon annan kan vara oändligt mycket viktigare än jag själv. Det är barn för mig; att livet blir något mer än de egna nojjorna och tankarna.

Ren kärlek.


Vi får för övrigt hembesök idag...

Barn - vad är de bra för?

Min vän, E, har många gånger beklagat sig över att folk som har barn bara klagar hela tiden. Det enda det pratas om är vaknätter, blöjbyten och det ofria livet. Enligt E.

Och alla är ju inte bombsäkert övertygade om att de vill ha barn. Tillhör man dem kan jag förstå om man inte blir så sugen om folk bara gnäller.

Så, detta är en utmaning till er, berätta för E (och mig) vad som är positivt med barn och föräldraskap.

Vi som tar oss igenom byråkrati och/eller medicinska behandlingar; vad förväntar vi oss när vi kommer ut på andra sidan? Vad är det vi kämpar för?

Och ni som lever med barn - egna och andras - vad är det de bidrar med, de små liven, som gör att livet faktiskt blir bättre än om de inte fanns?

Ska fundera själv till nästa inlägg.

Gessle

Igår var det en person som sa åt mig att tillåta mig själv att "vara gravid". Jag har bara så förbaskat svårt att tro på det.

Nu är jag ju inte det minsta gravid i traditionell bemärkelse, men om vi leker med metaforen så känns det så här:

Jag har inte testat positivt än, men jag har flera "graviditetssymptom"; utredarna säger inte "om" de säger "när". Jag mår inte illa, har inte ömma bröst, har ingen utebliven mens. Men jag har två socionomer som säger saker som:

"Nu när du ska bli pappa igen."
"Har ni kommit så långt att ni funderat över hur ni ska göra med föräldraledigheten?"

Det vore ju faktiskt taskigt att säga så om de sitter där och tänker att "De där två knäppgökarna ska inte ha nåt medgivande inte." Eller hur?!?

Men jag vågar ändå inte riktigt tro på det.

Och jag tillhör inte dem som vågar "tjuvtesta"; jag törs inte fråga hur vi "ligger till".

Jag är precis lika labil som man påstås bli av graviditetshormoner. Känslorna finns precis under huden och jag gråter hur lätt som helst. Mest hela tiden.

I en av alla böcker om barnlängtan jag läst stod det att vi som är ofrivilligt barnlösa förväntas längta oreserverat efter att få bli föräldrar. De tvivel som "vanliga" blivande föräldrar kan känna blir liksom lite förbjudna när man har svårt att få barn. Man förväntas bara jubla och vara tacksam när det väl händer.

Men tro mig; nu dundrar alla funderingar in i skallen med full kraft.

Vill jag det här? Kommer jag klara det? Tänk om det inte alls blir så underbart som man föreställt sig? Hur kommer det kännas att bli av med sin "vuxenfrihet"? Hjälp! Tänk att ansvara för en annan människas liv... Vi skiter i det här... Nej, men jag vill ju... Eller, vill jag? Kan jag? Törs jag? Får jag?

Det är rörigt just nu.

Här kommer alla känslorna på en och samma gång...

Pratkvarnar

Idag var vi på, trodde vi, sista besöket i kommunhuset. Nästa vecka blir det hembesök.

Men tydligen pratar jag och min käraste så förbaskat mycket att vi inte hunnit igenom de obligatoriska punkterna.

Det blir ett extra möte.

Läkare

Jag har ju träffat rätt många läkare de senaste åren. Bistra, glättiga, akademiska, trevliga, otrevliga, strukturerade, jämlika, duktiga, obegripliga...

Hon igår tillhörde kategorin Förvirrade.

Det känns lite obehagligt att betala en tusenlapp för ett jäklarns viktigt intyg, och inte vara helt säker på att det blev rätt. Rätt som i: "Kom hon ihåg att fylla i alla rutor?" och "Kommer det vara undertecknat och giltigt om en vecka när jag hämtar det?"

Jag fick till exempel påpeka att hon var tvungen att vända på blanketten för att kunna se vad som ingick i hela undersökningen.

Tyvärr är misstänker jag att det kommer bli några vändor innan kommunen godkänner det där.

Jag trodde dessutom att någon som är van (de påstod så på kliniken) att utfärda adoptionsintyg hade lite koll på läget. Och att läkare visste en del om sjukdomar. Och att folk i största allmänhet klarar av att läsa.

Leukemi, men då var du väl riktigt sjuk? (Eh, näe, vad får dig att tro det? Lite cancer har väl ingen dött av. Dumskalle.)

Vart ska ni adoptera ifrån då? Sverige? (Det förekommer förvisso inhemska adoptioner i Sverige, men det är inget man kan välja/önska.)

Ja, det är ju längre väntetid om man är ensamstående. (Helt sant, men nästa person du ska undersöka är ju min man så det gäller ju liksom inte mig.)

Och så lyckades hon dessutom släppa ur sig en av klassikerna. Det var när hon lyssnade på mina lungor så jag stod gudskelov med ryggen mot henne. Orkade inte ta diskussionen.


Ja, sen kan det ju bli så när man bestämt sig för att adoptera att man blir gravid!


Suck.

Hälsoundersökning

Idag ska vi till läkaren för att få våra friskintyg. Det är en grundlig hälsoundersökning som ska göras. Jag antar att man inte har intyget med sig därifrån idag med tanke på att det ska göras HIV-test och tas lite andra prover.

I natt drömde jag att vi var på mottagningen. En sköterska meddelade att läkaren inte kunde ta emot men att hon kunde fejka ett intyg som vi kunde ha tills vidare. Jag blev ursinnig och skällde ut henne efter noter. Förgäves försökte jag få någon annan på mottagningen att reagera. Utan resultat.

Vaknade och tänkte att jag nog är rätt stressad över det här...

Nervvrak

Att sitta och prata om sig själv, kärleken, barn och livet i största allmänhet med sin man och två socionomer är förvisso rätt trivsamt.

Men någonstans i bakhuvudet inser man ju att allt prat, prat, prat handlar om något annat. Något större. Det största.

Resten av mitt liv.

För maken verkar det omöjligt att föreställa sig att vi inte skulle få ett medgivande. För alla andra också verkar det. Och jag tycker också att vi är två hyfsat vettiga människor med justa inkomster och utbildning på barn och en massa annat som talar för oss.

Men.

Min man är över 40.
Vi har varit ett par i mindre än två år.

Och det är faktiskt sådant som gör att par kan få avslag.

Saken är den att om vi inte står där med ett medgivande om några månader så handlar det inte bara om ord på ett papper.

Det handlar om


resten av mitt liv.


Då blir plötsligt "100% barn" istället "35% äggdonation"; en resa jag inte alls vill göra (sorry alla medsystrar i IVF-världen, men så känner jag.)

Då blir plötsligt alla "Attans att det tar flera år innan man får träffa sitt barn" istället "Det kanske aldrig blir några ungar alls."

Då kommer jag plötsligt falla ner i det där svarta hålet igen.

Min man kommer ha två fina döttrar.

Jag kommer vara ofrivilligt barnlös.

Och vi är inte där. Vi är absolut inte där. Det är inte där vi är nu.

Jag vet, jag vet, jag vet.

Men tanken är förlamande. Det handlar ju bara om något så banalt som


resten av mitt liv.

Dröm

I natt drömde jag att adoptionen var klar. En dotter och en son.

Jag bar omkring på vår son och frågade om han tyckte om att bo här. Nej, svarade sonen, det är ett fult hus.

Sedan tittade vi ut genom fönstret och min son fascinerades av grävskopan som flyttar stenar på tomten bredvid. Jag kunde konstatera att våra nya grannar redan hade börjat bygga och att det verkade bli ett mindre slott.

Och vi som bor i ett fult hus.



När jag vaknade var grävmaskinen där. Men inget slott.

Präktiga, politiskt korrekta, pretton

Efter träffen igår tittade jag och maken på varandra och konstaterade att vi nog är sådana där hopplöst "perfekta" människor som gör, tycker, tänker och känner "rätt" hela tiden.

Ett väldigt typiskt medelklasspar helt enkelt.

Det är nästan tur att det finns lite skilsmässor, missbruk och taskiga föräldrarelationer i släkten.

Annars hade vi varit obehagliga.

Andra ronden

Så satt jag där igår igen då. I samma stol som sist. Och berättade mitt livs historia.

Som väntat fastnade vi rätt länge vid min sjukdom. Något man lär sig när man haft cancer är att det är en berättelse som folk gillar. Tror att det är lite som att titta på skräckfilm; hua, läskigt, men puh! det handlar inte om mig...

Det är ju den hittills mest livsavgörande händelsen jag varit med om; så det är klart, jag berättar så gärna.

Något jag tänkte på efteråt var dock att det kanske blir en lite trist personbeskrivning av mig. "Hennes föräldrar skilde sig. Sedan gick hon i skolan. Så fick hon cancer. Och nu jobbar hon som lärare och vill ha barn."

Maken fick ju berätta att han tycker om att laga mat, sjunger i band, älskar musik, gillar att idrotta, jobba i trädgården umgås med döttrarna...

Vet inte riktigt om jag framstår som en person med några som helst intressen överhuvudtaget...

Fast jag hann nog berätta mer än vad jag kommer ihåg. Och det kanske inte är så konstigt att man ställer med frågor om livshotande sjukdomar än fritidsintressen.

I slutet halkade vi in på ett samtal om adoption ur ett samhällsperspektiv, men också om tonåren och de svårigheter det kan innebära att vara adoptivförälder.

Och så kom klassikern: Det tonåriga adoptivbarnet som vrålar "Du är inte min riktiga mamma". (Aldrig pappa, alltid "inte min riktiga mamma".)

Repliken finns i nästan all litteratur om adoption jag har läst. Det verkar som att det ingår i "standardrepertoaren" för adopterade i tonårskris. Men stämmer verkligen det? Är det verkligen så att varenda adoptivbarn upplever det så? Och är det verkligen så att varenda adoptivmamma vacklar inför repliken?*

Jag kommer aldrig bli biologisk/genetisk mamma till ett enda barn. Men jag har alla avsikter att bli en riktig mamma. Det är inte förhandlingsbart.

---

Något som var rätt skönt var att höra "När man ska adoptera."

---

* Det är inte så att jag förnekar det faktum att adoptionen kan vara en orsak till att de existentiella funderingarna i tonåren kan bli svårare. Jag inser också att man kanske börjar ifrågasätta sitt föräldraskap om man möter ett barn i kris som förnekar en som förälder. Men jag tror också att alla barn är unika. Att alla situationer är unika.

Negativ

Jag blir förvisso alltid lite extra pessimistisk när jag är sjuk...

När jag för några timmar sedan läste upp allt som ska kollas i hälsoundersökningen för en kompis blev jag plötsligt bombsäker på att vi kommer få avslag.

Och det bara för att jag pga en lätt släng av vård-inrättnings-skräck; haft för mycket att göra; tycker att det är så jädrans dyrt; inte har fixat den där plomben jag bet sönder för evigheter sedan...

Om jag skulle vara tvungen att adoptera bort de barn jag inte har så skulle nog tandstatus hos de blivande adoptivföräldrarna vara ett av mina minsta bekymmer.

Men man tänker ju så olika.

Tror inte någon, någonsin, har fått avslag pga taskiga tänder. Men nån ska ju bli den första.

Förkyld

Vi ska på andra mötet med familjerättsenheten idag. Jag vägrar, vägrar, vägrar ställa in.

Var tvungen att kapitulera inför faktum imorse och stanna hemma från jobbet. Men en och en halv timme i eftermiddag måste jag orka.

Något jag inte orkar är nämligen att skjuta upp den här processen ytterligare.

---

Fast nu kommer vi väl få avslag för att jag är så ohederlig att jag går på möte fast jag inte varit på jobbet...

Brasklapp till mig själv

När jag läser föregående inlägg känner jag att jag börjat tro att vi faktiskt kommer bli föräldrar.

Men jag vågar inte riktigt, riktigt tro hela vägen än.

Ibland känns "när" så farligt att känna, tänka och framför allt säga.

Vi nöjer oss med "om" tills vidare.

Gener

Jag tillhör förvisso dem som inte har så mycket till övers för biologistiska resonemang om män och kvinnor. Kön sitter mer i kulturen än "i hjärnan" som det hetat de senaste dagarna.

När man ska (ser ni jag skrev "ska", inte "vill", har det hänt något i skallen på mig?) adoptera faller det sig ändå naturligt (!) att man funderar en del över gener och deras eventuella betydelse.

Till exempel så ska män vara lite mer skeptiska till sin (biologiska) avkomma än kvinnor. Detta för att mannen, till skillnad från kvinnan, aldrig kan vara säker på att det faktiskt är han som avlat barnet ifråga. Därför är bebisar, i teorin alltså, mer lika pappan än mamman när de är alldeles nya. För att pappan inte ska slå ihjäl ungen vid första bästa tillfälle är väl tanken, gissar jag.

Jag vet inte riktigt vad jag tror om det där.

Funderade ett tag på om den där "stenåldersteorin" skulle kunna förklara varför en del män är skeptiska till adoption. Fast jag har avfärdat den hypotesen. Det borde ju vara lättare för stenåldersmän att adoptera. Då kan de ju vara helt säkra på att de och kvinnan är föräldrar på lika villkor. De behöver inte klubba ungen som straff för att mamman kanske slarvat runt s.a.s.

Dessutom finns det kvinnor som är lika skeptiska till att adoptera.

För egen del har jag ju vetat så länge att jag inte kommer dela gener med mina eventuella barn. Det jag kunde sörja med anledning av det var känslan jag har när jag konstaterar att jag har samma miner som pappa, att jag blir mer och mer lik mamma, att syrran och jag var så lika som barn, att jag på vissa kort är ganska lik brorsorna.

Men så insåg jag att jag ju går likadant som min styvpappa, att jag ärvt en hel del beteenden från min styvmamma, att syskonen och jag bara delar gener till hälften, men att vi ändå kan vara väldigt lika i flera avseenden.

Och kärleken till styvföräldrar och "halvsyskon" (tycker inte om ordet, de ser så hela ut mina syskon när jag tittar på dem) har växt fram någonstans utanför våra kroppar. Den är självklar men inte genetisk.

Jag och mitt barn kommer med stor sannolikhet inte dela hår- och hudfärg, mina ögon, ja, hela jag kommer kanske se bleka ut i jämförelse. Men kanske kommer mitt sätt att skratta, den-där-grejen-jag-gör-med-ögonen eller mitt sätt att prata med händerna vara något som barnet ärver. Förhoppningsvis delar jag inte med mig av ovanan att gnissla tänder. Har barnet tur ärver det sin pappas sätt att gå och inte min rygg-problem-stil. Kanske kommer barnet dela sätt att tänka, tycka och känna med sina äldre systrar.

I sitt genbagage kanske vårt barn har med sig egenskaper som kommer ärvas av mig, pappan och systrarna.

Just som det är i alla familjer.

"Snart är det måndag igen"

utbrast jag glatt imorse. Något maken tolkade som att jag bara ville påpeka hur snabbt helgerna går...

Men på måndag är det nästa träff med familjerätten och när den är avklarad är det bara hälften kvar. Så måndag betyder (förhoppningsivs) ett steg närmare att bli mamma.

Annars har jag ägnat veckan åt att fatta var man kan få göra den hälsoundersökning som krävs, få tag på min läkare från hematologen och att bara tänka på adoption i största allmänhet så där varannan timme...

När jag googlade på adoption och läkarundersökning dök den här bloggen upp som femte träff eller så. En oerhört skum känsla. Och inte hjälpte det mig att hitta en läkare.

I onsdags var vi och hälsade på en bebis och det kändes bara fint. Kanske var det för att bebisens mamma och pappa brydde sig om att fråga hur det går för oss.