Vändningar

Att livet måste vara en så förbaskat jobbig resa.

Uppåner neråupp uppåner, mer ner och mindre upp.

En vän sa till mig en gång:

"Livet är inte en berg-och-dal-bana, det är som trapporna i Lustiga huset; man måste bara hitta ett sätt att gå i dem utan att ramla."

Och visst, hittar man bara ett sätt att förhålla sig till alla

uppåner neråupp

så blir livet inte enkelt,

men uthärdligt och möjligt att navigera.




Idag är mina tankar hos dem som längtar

och inte kan se sin längtans slut.

Jag fattar

Igår träffade jag allra käraste vännen Hoppfullan. Grillad lax, ostbricka och trevligt sällskap mår man så fantastiskt bra av!

Och min söta styvdotter deltog glatt i att gissa gåtor och prata film.

En bra kväll.

Och så här är det. Ibland vet man inte riktigt hur man ska säga saker. Men, jag fattar.

Inte hur det känns. Men att det känns.

Och jag tror nog tillåmed att jag fattar hur mycket det känns.

---

I morse läste jag Tinselflickans senaste inlägg.

Och

jag fattar.

Men jag har ingen aning om hur tusan jag ska formulera det på något slags vettigt sätt.

Paus

När man inte dricker kaffe får man hitta på andra sätt att ta paus.

Man kan skriva några rader på sin blogg.

Man kan läsa andras bloggar.

Man kan sätta sig en kvart i massagestolen på jobbet (lyx!)

Man kan stirra ut på regnet och oroa sig över klimatförändringarna.

Man kan fundera över vad man ska skriva i sitt nästa inlägg på bloggen.

Man kan önska att NU JÄKLARNS måste det gå vägen för Tinsel!

Man kan tänka att det vore förbaskat om inte alla barnlängtande bloggare man stött på inte skulle få sina plus snart. Eller ännu hellre sina barn. Eller varför inte önska att alla barnlängtande människor ska få barn och alla föräldralängtande barn får föräldrar.

Man kan fundera över om man verkligen vill att ens ev. dotter ska heta samma sak som makens vänners hund. (Det får bli ett eget inlägg.)

Man kan längta efter maken så det gör ont i kroppen (hm, massagestolen kanske vore nåt ändå, det borde ju ta bort muskelspänningarna...)

Man kan tänka en stund och undra över hur ens vänner och bekanta kommer reagera på brevet man skickade ut igår. Och framför allt undra över om det kommer bli något längtanstäcke.

Man kan också undra lite över hur snobbig kanslipersonalen tycker att man är som inte följer med och fikar fast de lockar med kanelbullar...

Men om man inte vill ha vare sig kaffe eller bullar då?

Mail

Nu har jag lagt till en mailadress i min profil. På ett sätt känner jag mig lite fånig. Varför skulle nån vilja kontakta mig...

Men jag börjar lära mig att människor man stöter på i cyberrymden existerar i verkliga livet också; och det kan ju vara riktigt skoj att få kontakt.

Fast jag vill ju bara ha snälla och trevliga mail förstås. Dyker det upp något annat i inboxen får man ju tänka om.

Får något år sedan hade jag nog fnyst åt nån som var så "on-line" som jag blivit på gamla dar.

Vissa saker måste man prova för att begripa.

Gravidbilder

När någon av de barnlösa bloggare jag följer har "plussat" dröjer det inte länge innan det dyker upp bilder på bloggarens växande mage. (Undantaget om den f.d. barnlösa bloggaren är man.) Kattmamman la sina bilder på en annan sida av hänsyn till de som fortarande kämpar. Vacker tanke måste jag säga!

Vi har nu väntat barn i 1 månad och 6 dagar räknat från det datum ansökningarna sändes till Etiopien.

Och jag vill också lägga upp "gravidbilder"...

Om jag fotograferade min mage skulle jag förvisso kunna mäta mig med flera gravida; särkilt de veckor när jag är mitt i hormonpillerkartan. Och smäller jag bara i mig en påse chips och spänner ut magen lite till så skulle jag säkert kunna lura någon att det växte något där inne (nåt annat än gaser alltså.)

Men vårt barn finns ju inte där. Barnet som ska bli vårt bor ju någonstans i Etiopien. Kanske finns h*n redan på barnhemmet, kanske vårdas h*n i fosterfamilj. Kanske växer just nu vårt barn i sin etiopiska mammas mage. Kanske tittar vårt barns biologiska mamma just nu på sin son/dotter och förtvivlar inför det faktum att hon inte kan älska och vårda detta barn.

Kanske lämnas vårt barn idag till polisen i Addis Abeba för att påbörja sin långa resa, genom byråkrati och utredningar, mot ett mörkt och kallt land vi Nordpolen.

I mitt hjärta växer stadigt kärleken till det barn som ska bli vårt. Och jag skulle så gärna har en bild för att visa hur vi väntar.

Längtar.

Undrar.

Drömmer.

Räknar dagarna och gissar, hoppas, önskar.

1 månad och 6 dagar - Hur stort är hjärtat då?

Slidsekret

Hm, ja. Jag har ju besparat er detaljerade funderingar kring kvinnokroppens mysterier. När man ska adoptera spelar ju inte kroppens funktioner någon större roll.

Eller, jo, min kropps brist på vissa funktioner spelar såklart roll för valet av barnskaffningsmetod.

Idag var jag dock på kvinnoforskningsenheten. Dit går jag en gång per år för att konstatera att jag fortfarande är i klimakteriet, kolla ev. cellförändringar (ni vet, det där man blir kallad till när man fyllt vad-det-nu-är, det gör jag varje år "när du ändå är här"), få nytt recept på hormoner och, tja, kolla läget i största allmänhet.

När jag var där idag sa hon "Till nästa år kan vi, om du vill, kolla ifall det har börjat röra på sig. Du vet, äggstockarna kan ju komma igång och börja producera hormoner på egenhand."

Eh. Gissa vilka tankar som började snurra i mitt huvud.

Så här: Jag VET att hormonproduktion betyder INTE att man får några ägg. Och även OM det skulle bli ägg av di däringa hormonerna så är de knappast nåt att ha.

Så, det enda det betyder OM mina äggstockar skulle kicka igång är att jag slipper käka östrogentabletter. Och det vore ju rätt juste.

Men ändå, det börjar ju snurra i skallen.

Och sen, när jag låg där i skojiga stolen började hon prata om mitt slidsekret. Som tydligen var helt normalt. Vilket tydligen kanske betyder att det har börjat röra på sig.

Och det ska vi som sagt kolla nästa år.

Hm.

Jordgubbar

Att ha sitt alldeles eget jordgubbsland är inte fy skam. Maken mailar att det kan bli jordgubbar och smultron till efterrätt. Coolt.

Så där

Nu har jag berättat för den andra kollegan.

Kan väl säga som så att eftersom att vi alla ingår i ledningsgruppen så är det lite viktigt för planeringen att veta vilka som jobbar hur och när det kommande året...

Annars har ju inte folk sådär i allmänhet med vårt barnväntande att göra.

Tid

Det här med tid är ett intressant fenomen. Tänker inte fördjupa mig i det just nu utan bara konstatera att ibland känns det onekligen som att tiden går ovanligt snabbt.

På fredag är det den 15e juni. Då har det gått en månad sedan våra handlingar sändes till Etiopien.

Om den där allra första prognosen om 10 månader skulle visa sig stämma så är det i så fall 9 kvar.

Och det är ju ingenting.

Jag kan inte förklara varför, men jag måste verkligen ta tag i och berätta för den däringa anra kollegan snart.

Bröllopsdag

Om tre timmar och fyrtiofem minuter har vi varit gifta i ett år!

Och tänk, första barnet är på väg. Hjälp vad konservativt och urtradionellt det blev nu då.

Att livet kunde rymma så mycket kärlek!

Maken har lovat mig grillade havskräftor till bubblet ikväll.

Solen strålar lika vackert som när vi gifte oss.

Man får väl lov att känna sig nöjd helt enkelt.

Skål och grattis till alla oss som älskar!

En kvar

Berättade för den ena av kollegerna igår.

Vi var ute allihop efter skolavslutningen. Jag och kollegan stod och pratade och i ena handen höll jag det fjärde glaset vin.

Så frågar hon om jag inte skulle vilja ha egna barn.

"Jo, vi väntar barn" svarar jag.

Varpå kollegan utbrister i ett "VA?!?" och stirrar på mitt vinglas.

"Från Etiopien" la jag till.


Sedan pratade vi en stund om det.

Det är tydligen alldeles fantastiskt att blir mamma, om man ska tro min kollega.

Misstänkte ju det...

Hm

Av olika skäl skulle jag behöva berätta för mina två närmaste kolleger att vi väntar barn. (Alltså att jag och maken väntar barn. Kollegerna får ju faktiskt inte dela det här föräldraskapet med oss!)

Men det går bara inte.

Förra veckan skyllde jag lite på att jag inte hittade något lämpligt tillfälle.

Sanningen är dock den att jag

inte fattar

att det är på riktigt.

Speciell känsla

Att köpa en pipmugg + vippsäker tallrik

och svara nej

på frågan

"Är det en present?"

Ökade väntetider

När vi började vår process var jag så inställd på Kina. Jag tänkte mig att vi skulle få vänta minst 1,5 år från det att ansökan var i landet.

Så blev det nu Etiopien istället. För mig känns ett år som kort väntetid.

Om man har lite koll på "Etiopien-statistik" så var det så att bara för nåt år sedan var väntetiderna bara några månader. Så sett ur det perspektivet vore ett år lääääänge.

När jag tänker tanken att vi kanske skulle kunna få barn om 8-9 månader känner jag "Hjälp hur tusan ska vi hinna med".

Medan det säkert finns en och annan "Etiopien-veteran" som tycker att det är oförskämt lång tid.

Allting är liksom relativt.

Organisationen gissar

Eftersom de flesta som väntar barn från Etiopien har medgivande 0-18 månader så kan det hända att vi "går före" kön om det kommer ett äldre barn.

Men det är inget man ska räkna med.

Organisationen gissar att det är i början av nästa år som gäller för vår del om det inte kommer ett äldre barn tidigare.

Fast, vänta, hallå, stopp, stopp, stanna! Vasadu?

I början av nästa år.

Eller tidigare.

Det är ju KORTARE tid än 10 månader.

Sen är ju "regeln" i adoptionsvärlden att det alltid tar längre tid än man trodde från början.

Men ändå.

Vi väntar barn!

15e maj sändes våra handlingar till Etiopien. Så nu börjar den riktiga väntan...

Wow. Oj.

Har ingen aning om hur det ser ut med väntetider just nu. När jag pratade med Organisationen i januari fick vi veta att vi skulle räkna med 10 månader.

Oj.

Vi väntar barn.

I all hast...

Storkenflyger rättar mig i en kommentar. Det går att få både ägg och spermier donerade utomlands. Mer om detta vet Femmis.

Ska man få till en gratis äggdonation i Sverige krävs dock en karl. Och det satt långt inne för di svenska myndigheterna att tillåta detta överhuvudtaget.

I en kommentar till förra inlägget kan man läsa om privat adoption, dvs att man inte går via någon adoptionsorganisation. Detta var vanligt i Sverige på 70-talet. Idag kan man inte göra så utan alla adoptioner måste gå via en auktoriserad organisation (undantaget vissa släktadoptioner och ev. några fall där det redan finns en relation mellan adoptivbarn och adoptivförälder.)

Och så kön då.

Jag kan tycka att det kan kännas konstigt bara att man vill välja land. Bara när jag hör folk diskutera söta "Kina-flickor" vs barn från andra länder mår jag lite dåligt. Eller när man vill välja landet som har de ljusaste barnen.

Samtidigt kan jag förstå att man kan ha en relation till ett visst land. Släkt, vänner, att man jobbat där, har turistat där mycket, läst massor om landet...
Så, okej för att välja land.

Men att välja kön. Det kommer jag aldrig tycka är ok.

Visst, det finns de som blir föräldrar på det gamla vanliga sättet som också har önskningar om kön. De som producerar barn på vissa tider på dygnet eller i särskilda ställningar för att öka möjligheten att få det kön de önskar.

Så finns det de som väljer att abortera barnet om det har "fel" kön. Oftast är det felaktiga barnet en flicka.

I Indien har man sett denna typ av aborter öka. I Kina överges flickorna.

För se, vill man ha biologiska barn är det pojkarna som räknas.

Blivande adoptivföräldrar vill dock helst ha flickor. De anses lättare. Och sötare. Plus att forskningen visar att det finns någon slags gammal kulturell föreställning om att främmande manligt blod är farligare för släkten än främmande kvinnligt.

Alltså i vår västerländska, civiliserade, demokratiska, upplysta kultur.


Jag kommer aldrig tycka att det är okej att välja kön. (Om sen folk ställer klockan på 05.00 för att det påstås vara lättare att få till gossebarn så får de väl roa sig med det.)

Men att kön ska spela roll. Att kön spelar roll.

Det gör mig tokig.

Ja, okej då...

Att vilja välja kön på ett adoptivbarn kanske inte automatiskt betyder att man skulle kunna tänka sig att abortera ett foster med "fel" kön.

Känner att jag kanske var lite hård.

Jag blir bara så jäkla frustrerad av att leva i en värld där kön faktiskt spelar roll.

Kön

Nej. Man får inte välja kön.

I USA där inhemska adoption är vanligt kan man i vissa fall få välja barn. Ungefär som det var i Sverige förr när man kunde hämta barn från barnhemmen här.

När det gäller internationell adoption så har jag hittills inte sett ett enda land som låter en välja kön. Från Kina och Indien kommer det flest flickor, från andra länder flest pojkar.

Men man får inte kryssa i en ruta om vilken sort man helst vill ha. Och det uppskattar jag.

Det finns de som tycker att man borde få välja. Jag antar att dessa människor även tycker att det är okej att abortera ett foster av "fel" kön. För mig är det nämligen ingen skillnad mellan dessa två.

Så länge det blir en människa är jag nöjd.

Länder

Man får välja land. Men alla länder kommer inte välja dig.

Man får bara skicka ansökan till ett land i taget. Återigen: Det är barnets behov som är i fokus. Att handlägga en adoption kostar tid och pengar i de länder man ansöker ifrån. Barnen som behöver familj ska inte behöva vänta onödigt länge för att vi som vill adopterar gör "helgarderingar".

Dessutom kan det ju vara en poäng att man lär sig om sitt barns ursprungsland. Att man väljer med hjärtat på något sätt.

Vilka länder man kan välja beror på vilka krav de ställer. Det kan handla om

ens ålder
om man är singel eller par
om man är hetero- eller homosexuell
tiden man varit gifta
om man varit gift förut
ens religionstillhörighet
vilka sjukdomar man har haft
ens inkomst- och utbildningsnivå
om man har barn sedan tidigare
hur många barn man ev. har

Också det här tycker folk man pratar med är konstigt. "Herregud det räcker väl att man är en bra person som vill ha barn."

Än en gång: Gör tankeexperimentet att 1000-tals barn adopteras från Sverige varje år. Skulle du då vara bekväm med att de hamnade hos föräldrar som

är helt emot demokratiska värderingar
tillhör en religion som är i strid mot dina värderingar
har sjukdomar som gör att de kanske inte kommer leva särskilt länge
är så gamla att de kanske inte kommer leva särskilt länge
redan har 10 småbarn att ta hand om

Eller vad som nu är viktigt för dig...

Olika länder ställer olika krav. Vissa av dem är krav jag inte skulle ställa i en omvänd situation. Men jag respekterar dem.

För barnens skull.