Häromdan läste jag (ännu) en krönika om vuxenhet. Ännu en 30-nånting som känner sig "fusk-vuxen".
Sånt där förvånar mig. Att människor som torde ha varit vuxna länge går omkring och känner sig som, vaddå? Barn?
Visst, det är skojigt med vuxen-poängstester på nätet (som alltid säger att jag är närmre 50 än 30), men det är väl bara på skoj?
Folk som är 30-40 som säger saker i stil med "Nu har jag köpt lägenhet nu kanske jag är vuxen på riktigt?"; skrämmer mig.
(Nej Tinsel, det var inte dig jag menade trots att jag minns att du skrev nåt sånt för ett tag sedan. Det är ett
fenomen jag funderar kring.)
Jag
är vuxen. Jag gillar att vara vuxen. Vuxna människor är pålitliga, trygga, säkra och bra människor. Människor man vill ha omkring sig när det blåser. Människor med lite mer eller väldigt mycket livserfarenhet att dela med sig av.
Jag gillar vuxen.
Vuxen är inte ICA-kortet, bostadsrätten, metallen på vänster ringfinger, bilen, hunden eller ens barnen.
Vuxen är förmågan att se var man själv tar slut och andra människor börjar.
Vuxen är att ha fötterna hyfsat stadigt på jorden.
Vuxna människor kan festa hela nätterna, äta onyttig mat, göra bort sig, låta bli att storhandla, shoppa upp hela lönen, ge f-n i att städa.
Så länge man tar ansvar för sig själv och dem omkring en är man vuxen.
Tycker jag.
Vuxen är aldrig tråkigt. Det är bra mycket friare och roligare än att vara o-vuxen.
Vuxen är att inte snegla bakåt och tro att man var mer spännande, snyggare och coolare förr. Vuxen är att vara där man är; här och nu.
Jag gillar vuxen. Jag vill vara vuxen. Jag är vuxen.
Tycker att det är det minsta mitt barn kan begära av mig.
Vuxen.