2007-12-12

Vuxen

Häromdan läste jag (ännu) en krönika om vuxenhet. Ännu en 30-nånting som känner sig "fusk-vuxen".

Sånt där förvånar mig. Att människor som torde ha varit vuxna länge går omkring och känner sig som, vaddå? Barn?

Visst, det är skojigt med vuxen-poängstester på nätet (som alltid säger att jag är närmre 50 än 30), men det är väl bara på skoj?

Folk som är 30-40 som säger saker i stil med "Nu har jag köpt lägenhet nu kanske jag är vuxen på riktigt?"; skrämmer mig.

(Nej Tinsel, det var inte dig jag menade trots att jag minns att du skrev nåt sånt för ett tag sedan. Det är ett fenomen jag funderar kring.)

Jag är vuxen. Jag gillar att vara vuxen. Vuxna människor är pålitliga, trygga, säkra och bra människor. Människor man vill ha omkring sig när det blåser. Människor med lite mer eller väldigt mycket livserfarenhet att dela med sig av.

Jag gillar vuxen.

Vuxen är inte ICA-kortet, bostadsrätten, metallen på vänster ringfinger, bilen, hunden eller ens barnen.

Vuxen är förmågan att se var man själv tar slut och andra människor börjar.

Vuxen är att ha fötterna hyfsat stadigt på jorden.

Vuxna människor kan festa hela nätterna, äta onyttig mat, göra bort sig, låta bli att storhandla, shoppa upp hela lönen, ge f-n i att städa.

Så länge man tar ansvar för sig själv och dem omkring en är man vuxen.

Tycker jag.

Vuxen är aldrig tråkigt. Det är bra mycket friare och roligare än att vara o-vuxen.

Vuxen är att inte snegla bakåt och tro att man var mer spännande, snyggare och coolare förr. Vuxen är att vara där man är; här och nu.

Jag gillar vuxen. Jag vill vara vuxen. Jag är vuxen.

Tycker att det är det minsta mitt barn kan begära av mig.

Vuxen.

11 comments:

Anette said...

Du har så rätt, barn behöver vuxna. Barn bryr sig inte om färg på kläder, status, föräldrarnas vikt eller attraktionskraft. Barn behöver vuxna som gör sitt bästa för att socialisera barnen och som hjälper dem att hitta något de är bra på. Du kommer att bli en fin mamma, det känner jag på mig.

Kram!

Sara said...

Gud så klokt!

Ullah said...

Det här var något av det bästa jag läst på länge. Toppenbra skrivet.

Mrs H Stockholm said...

Jag håller med de andra. Du är inte bara vuxen - du är klok också.

Puss!

Helga said...

Men när kröp du in i mitt huvud och läste mina tankar?? Jag har gått och funderat på ett blogginlagg om exakt samma sak, men nu behöver jag inte skriva det.

Jag blir jätteirriterad på det där koketterandet med att man inte vill bli vuxen. Folk som säger så har antingen inte tänkt efter (för det är inte så otroligt kul att vara barn) eller så är de helt enkelt himla omogna.

På ett djupare plan säger anti-vuxentrenden nog något otäckt om vårt samhälle. Vad som behövs är fler riktiga vuxna som vågar vara vuxna. Och som upptäcker att det faktiskt är skönt att vara.

Helga said...

Fast det gjorde jag ändå. Skrev ett eget inlägg. Med länk till ditt såklart!

Hoppas Samtalet kommer snart!

Sommartjejen said...

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv - otroligt klokt skrivet! :-)
kram

Anonymous said...

Hur bra som helst!

Inger said...

Superbra skrivet! Jag tänker och tänker men lyckas inte alls formulera mig sådär bra som du.

Jag är vuxen och stolt över det, helt enkelt.

A N N I K A said...

Jättebra inlägg (så klart!).

Fast att inte vilja bli vuxen och att inte känna sig riktigt vuxen i alla lägen är väl inte samma sak, tycker jag.

Jag är vuxen. Tar vuxenansvar och har inga problem med det. Tycker om att vara vuxen. Tycker om att ta ansvar. Har roligt ofta.

Men samtidigt finns det faktiskt en liten ovuxen del i mig som ibland undrar hur tusan folk kan tro att lilla jag ska klara av allt det där. Eller som när dottern skulle börja skolan - min gamla skola! - och jag skulle in i mitt gamla klassrum på möte. Då var det mycket ovuxet som spökade i mig. Eller när jag fick gå in i lärarrummet, på riktigt, på min gamla skola och prata med lärarna... mina gamla lärare... som om vi var jämnlikar. Hoppsan ojsan, liksom! Då är det inte bara så enkelt att man fortfarande är den där 30-nånting vuxna kvinnan, utan lågstadie-Annika dök upp också. Man är ju trots allt summan av alla livets delar, så det var inte helt märkligt att den delen fanns kvar och dök upp vid ett sådant tillfälle.

En bloggväninna skrev för några år sen om när man blir vuxen på riktigt. Hennes pappa hade avgjort det: den dag man inte längre har sina föräldrar kvar, när man tillhör släktens äldsta generation, då finns det inga barndelar kvar: då kan man inte få vara liten igen hos mamma och pappa när det krisar. Då är man vuxen fullt ut.

Så kanske det kan vara.

Patricia said...

Skitbra skrivet! Jag gillar också att vara vuxen, vilket jag kommit på att det inte betyder att man måste vara tråkig och gammal...

Önskar dig en god jul!