Måndag

Har uppdaterat min profil. Av nån anledning hade jag visst angett att jag arbetar med annonsering och det stämmer ju inte riktigt.

Sedan jag fick senaste mailet från Organisationen känner jag mig lite coolare. Jag vill såklart ha BB så snart som möjligt, men det är liksom lite skönt att veta att det förmodligen inte blir före jul.

Annars då? Jo, det var nån som påstod att det är julafton om 2 veckor och jag har inte inhandlat mer än en julklapp. Förvisso har jag lyckats rationalisera bort en del pga folk som ska ut att resa.

Men ändå. Några kommer jag ju träffa på dopparedan och i vår familj är det liksom tradition att man har några paket med sig...

Förra året var jag så himla ordentlig och köpte på mig roliga saker under hela året.

I år har jag ingen aning.

Kanske för att huvet är fullt med nåt annat...

Fortsatt väntan

Bad min ev. synska medarbetare drömma fram vårt datum för BB.

H*n påstår att det blir den 25:e. Vilket är juldagen, om vi pratar december, då Organisationen garanterat inte har kontorstid.

Så vi får väl se om vi får BB om en flicka med ovanliga ögon den 25:e nånting...

För att gardera mig mailade jag även organisationen. "Ni gör klokast i att ställa in er på 2008, men vi kan aldrig säga säkert."

2008 är 3 veckor bort så det kändes inte som ett alltför betungande besked. Fick dessutom bekräftat att vi är det par som haft ansökan längst i landet. Att vi är "etta" om man så säger.

"Jag vill bara påminna om att placeringarna inte alltid görs i turordning."

JAG VET! Jag lovar och svär dyrt och heligt att JAG HAR FATTAT HUR DET GÅR TILL!!! Jag kommer INTE bråka om någon annan lycklig familj blir större före vår.

Men att vara "etta" betyder väl ändå nånting! Att snart, snart, snart kommer det där samtalet jag längtar så jag bryter ihop efter.

Som sagt, 2008 är 3 veckor bort.

Att vänta på besked...

Förut, när jag fortfarande gick på årliga kontrollen på sjukhuset, hade jag en plågsam vecka om året när jag väntade på resultatet från det senaste benmärgsprovet.

Det var verkligen helvetiska veckor. Att gå och vänta på ett svar på om man fortfarande är frisk kan ge den bäste muskelvärk och panikångest.

Fördelen DÅ vara att jag i alla fall visste vilken dag beskedet skulle komma. Det är liksom lättare att härda ut när man kan se slutet.

Fördelen NU är såklart att jag väntar på ett besked som är positivt. Jag väntar på besked om barn; inte ett antingen-eller besked.

Nackdelen är att jag inte har en aning om hur länge jag måste vänta.

Och, jag lovar och svär, anspänningen är precis densamma

som då.

Enligt en medarbetare

Så borde vi fått BB igår. H*n kände det på sig.

Men så blev det ju icke.

Men samma person har i alla fall drömt om barnet i natt och det ska visst bli en flicka. Med ovanliga ögon.

Jag bad personen ifråga att drömma fram vårt BB-datum så jag slipper gå runt med konstant spänd nacke...

The Simpsonized me

I brist på annat har jag nu piffat till bloggen med den Simpsonierade versionen av mig själv!

Spänningen är olidlig...

På riktigt.

Fattar inte hur jag ska stå ut.

Nu är det VERKLIGEN när som helst som gäller.

Och inte närsomhelst som i "inom en vecka", utan som i "kan-bli-nu eller om några månader".

Fast jag hoppas, hoppas, hoppas, att det händer inom några veckor.

Annars kommer jag gå sönder av sömnbrist...

Nr 1

Om den information jag har stämmer så har vi numera ingen före oss i "kön".

???

Vet inte inte alls vad jag skriva om. Varje gång telefonen ringer hoppar jag till och tänker det är inte Organisationen, det är inte Organisationen, det är inte Organisationen.

Och det är det ju aldrig heller.

Annars trallar det mesta på som vanligt.

I söndags var vi på inför-mötet-med-barnet-kurs. Massa check-listor inför-under-efter resan.

Vi fick även en genomgång av olika bärselar, nappflaskor, vällingpulver, blöjor... ...you name it.

Kändes helt surrealistiskt.

Symaskinen måste lämnas in så längtanstäcket ligger liksom och väntar det också...

Så är det med det.

Jag tycker att det är dags nu

Nu orkar jag inte med det här konstanta pirrandet längre.

Antingen måste nån tala om för mig att det INTE kommer något BB före jul. Så att jag kan slappna av.

Eller så får det tamejsjutton hända NU. Helst nyss...

Föraning

Igår kväll fick jag en sån märklig känsla av att "imorgon händer det."

Idag känns det inte alls.

Dessutom brukar inte mina föraningar slå in. Eller jo, men det brukar handla om helt andra saker.

Jodå

Det är precis som dinah skriver i kommentaren nedan. Om familjen före oss har ett annat medgivande så skulle det kunna innebära att vi är nr 1.

Det kan också vara någon efter oss i "kön" som plötsligt blir nr 1 pga sitt medgivande.

Men av de svenskar som har sina papper i Etiopien har vi alltså haft våra där näst längst.

Under november har några familjer kommit hem från Addis med sina barn. Det skulle kunna betyda att man gör några placeringar till snart...

Men, som sagt, i den här världen är det mesta ett enda stort kanske.

Köa

Jag kan bara tänka mig en sak som är mer stressande än att vara nummer två i Etiopien-"kön".

Att vara nummer 1.

Jag har ju en det-händer-när-som-helst-spänning i hela kroppen.

Hur ska det inte vara för familj nr 1.

Gulp.

Måndagspladder

Mellan åtta och nio imorse hann jag skriva ner det jag inte orkade igår.

Fnissade lite när jag läste Kattmammans kommentar till förra inlägget. Och nog för att jag hade stått ut utan alkohol i 40 veckor, men visst är det trevligt att vänta-barn och inte behöva ta hänsyn till några mat- och dryckrestriktioner.

Mer än dem som gäller alla alltid såklart.

(Fast jag måste erkänna att jag är lite för förtjust i chips och smågodis för att kvala in i hälsoligan. Och ost. Och korv.)

Idag sa en av mina medarbetare plötsligt, så där mitt i ett samtal, att "det händer snart."

Och då menade h*n adoptionen.

Vår alltså.

Och det är ju lite spännande om andra känner på sig saker. Själv är jag rätt bra på att stänga av.

Man orkar liksom inte väntavänta hela tiden.

Söndag

Slog på datorn med ambitionen att jobba. Inte för att jag måste, utan för att jag har några idéer jag omöjligen kommer hinna skriva ner imorgon när folk kommer rycka och slita i mig. (Inte bokstavligen då, men tydligen är det många som tolkar "närmaste chef" som "min egen alltiallo och problemlösare"....)

Fastnade i alla mina favoritbloggar istället. Och var givetvis tvungen att kika in på de forum jag brukar "hänga på".

Så nu har nån halvtimme förflutit och jag har inte längre lust att jobba. Dessutom är jag trött; syrran och jag drack öl igår.

Tänker mycket på hur det kommer bli sen. Det är så många som högtidligt deklarerar att de ska leva "som vanligt" efter att de fått barn. Sedan försvinner de ur ens synfält i evigheter för att så småningom dyka upp hålögda, slutkörda, trötta och babblandes om bebis-bajs.

Själv har jag egentligen ingen aning om vad mitt "som vanligt" är. Så jag kan inte direkt uttala några sådana livslöften. Mitt liv har de senaste åren förändrats med ganska tvära kast ungefär vartannat år. Så vad är egentligen "som vanligt"?

Är det att vara en tvåsamhetsnarkoman som får ångest av att lämna hemmet? Eller är det att vara ständigt på språng? Att ha massor av vänner som man bara måste träffa eller åtminstone prata bort halva dagar i telefon med? Eller är det att njuta av sin ensamhet och läsa böcker, dansa själv i vardagsrummet och skriva, skriva, skriva?

Är det att gå upp tidigt på söndagmorgnar och stryka all stryktvätt så att det är gjort för hela veckan? Eller är det att sova så länge det bara går och och ibland ägna dammråttorna en trött tanke?

Är det fest med glitterspray som inte går att torka bort från spegeln? Eller är det myskväll i soffan med styvdottern?

De senaste åren har "som vanligt" varit att försöka landa i livet med älskad make och dennes döttrar. Att försöka inse att man plötsligt är villaägare i förorten. Fru. Chef. Styvmorsa. Livrädd. Modig. Stor, stark och liten.

För tre år sedan hängde jag med 20-åringar. Nu kör jag bil till stormarknaden.

Tvära kast.

Som vanligt.

Snart kommer vi ha en liten människa som bor hos oss. Som jag ska ansvara för. Som kommer vända livet uppåner. De säger att inget kommer bli sig likt.

Som vanligt.

Chocktillstånd

Har inte riktigt vetat vad jag ska skriva senaste veckan.

Plötsligt känns allt så svindlande nära. Det är en så oerhört märklig känsla att det nu handlar om allt från när som helst och framåt...

Varje gång det ringer måste jag liksom hålla ett litet tal för mig själv att det nog sannolikt inte är det samtalet.

Något i mig tror inte att det kommer hända något före årskiftet.

En annan del försöker fatta att årsskiftet är en och en halv månad bort...


Obegripligt.

Ojojojoj

Nu är det bara ett par som haft sin ansökan längre än oss i Etiopien.

ETT PAR!

Vi är med andra ord tvåa i "kön".

WOW!

Tydligen har det varit segt med domstolstider under hösten så Organisationen vet inte om det blir några fler placeringar innan årsskiftet.

Men ändå...

Jaha

Det verkar som att Nina får rätt; Organisationen verkar onekligen sega på att svara på mail. Och då skickade jag ändå ett till igår.

Nåja.

Nästa torsdag har vår ansökan varit i Etiopien i 6 månader. Det är inte klokt egentligen vad fort tiden går. Och ett helt år har gått sedan vi fick medgivandet.

För dryga 2 år sedan anmälde vi oss till två adoptionsorganisationer.

Snacka om elefantgraviditet.

Idag har jag läst lite på Försäkringskassans hemsida om föräldrapenning när man adopterat. Det verkar funka som för alla andra.

Inte för att jag begriper hur det funkar. Men ändå.

Hå hå ja ja. Nu tycker jag allt att det där barnet får ta och komma.

Tycker att jag väntat så länge redan.

Om att inte ringa

Om det skulle hända något väääldigt spännande, dvs att vi får barnbesked,

då kommer Organisationen ringa oss.

Garanterat.

Så att jag inte hört något än beror gissningsvis på att inget spännande alls har hänt. Möjligtvis skulle något lite halvspännande kunna meddelas när jag väl fått svar.

Att vi är lite längre fram i kön t.ex.

Och det kan jag vänta några dagar till på att få veta.

Nähä

Inget svar i min inkorg.

Har bestämt mig för att de hade höstlov i slutet av förra veckan och därför kommer svara först idag.

Skön helg

Jag tog mig lite lov torsdag och fredag. Det har verkligen varit toppen med långhelg!

Nu återstår att se om jag fått nåt svar när jag kommer till jobbet imorgon...