Söndag

Slog på datorn med ambitionen att jobba. Inte för att jag måste, utan för att jag har några idéer jag omöjligen kommer hinna skriva ner imorgon när folk kommer rycka och slita i mig. (Inte bokstavligen då, men tydligen är det många som tolkar "närmaste chef" som "min egen alltiallo och problemlösare"....)

Fastnade i alla mina favoritbloggar istället. Och var givetvis tvungen att kika in på de forum jag brukar "hänga på".

Så nu har nån halvtimme förflutit och jag har inte längre lust att jobba. Dessutom är jag trött; syrran och jag drack öl igår.

Tänker mycket på hur det kommer bli sen. Det är så många som högtidligt deklarerar att de ska leva "som vanligt" efter att de fått barn. Sedan försvinner de ur ens synfält i evigheter för att så småningom dyka upp hålögda, slutkörda, trötta och babblandes om bebis-bajs.

Själv har jag egentligen ingen aning om vad mitt "som vanligt" är. Så jag kan inte direkt uttala några sådana livslöften. Mitt liv har de senaste åren förändrats med ganska tvära kast ungefär vartannat år. Så vad är egentligen "som vanligt"?

Är det att vara en tvåsamhetsnarkoman som får ångest av att lämna hemmet? Eller är det att vara ständigt på språng? Att ha massor av vänner som man bara måste träffa eller åtminstone prata bort halva dagar i telefon med? Eller är det att njuta av sin ensamhet och läsa böcker, dansa själv i vardagsrummet och skriva, skriva, skriva?

Är det att gå upp tidigt på söndagmorgnar och stryka all stryktvätt så att det är gjort för hela veckan? Eller är det att sova så länge det bara går och och ibland ägna dammråttorna en trött tanke?

Är det fest med glitterspray som inte går att torka bort från spegeln? Eller är det myskväll i soffan med styvdottern?

De senaste åren har "som vanligt" varit att försöka landa i livet med älskad make och dennes döttrar. Att försöka inse att man plötsligt är villaägare i förorten. Fru. Chef. Styvmorsa. Livrädd. Modig. Stor, stark och liten.

För tre år sedan hängde jag med 20-åringar. Nu kör jag bil till stormarknaden.

Tvära kast.

Som vanligt.

Snart kommer vi ha en liten människa som bor hos oss. Som jag ska ansvara för. Som kommer vända livet uppåner. De säger att inget kommer bli sig likt.

Som vanligt.