Det går undan?

Om det inte står fel på det senaste pappret vi fick från kommunen så är nämndmötet redan nästa vecka.

En kul grej

Vore att under en vecka eller så testa att vända på alla dumma kommentarer man hört. Bara för att se hur folk reagerar.

"Det kan ju inte du förstå som har barn."
"Om man bara slappnar av så är det mycket lättare att få adoptera."
"Man förstår nog inte riktigt meningen med livet om man är förälder."

Mammaklubben

En del av barnlösheten är känslan av utanförskap. Att det liksom finns någon slags hemlig klubb som man inte får vara med i. Sanningar man aldrig kommer begripa. Ritualer man aldrig kommer få genomföra.

Lite av den känslan släpper när man känner att man faktiskt kommer få bli förälder.

Fast inte helt.

Jag kommer aldrig kunna prata ägglossning, beräknad förlossning, profylax, foglossning, havandeskapsförgiftning, amning, 1:a veckan, 2:a veckan, 34:e veckan, ultraljud... Eller för all del: hormoner och gröt i huvudet...

Inte för att alla gravidetsprylar låter speciellt kul, men ändå. Det kan bli lite frimurarorden över gravida kvinnor ibland.

Å andra sidan har de inte varit med om föräldrautbildning, hemutredning, medgivande, ansökan till utlandet, barnbesked, hämtresa...

Jag gillar bäst dem där mammorna som säger att det inte är någon skillnad. Att alla får vara med i klubben oavsett hur de hamnade i föräldraskapet.

Men det är ju faktiskt inte alla mammor som tycker det.

Dumma dom.

Jobb, jobb, jobb

På sätt och vis är det rätt skönt att ha mycket att göra. Längtanskänslorna är inte sådär direkt under huden just nu. Det är så mycket annat som ska hinnas, måstas, göras.

Nu vet vi ju att inget kommer hända förrän efter nämndens möte i december. Lika bra att tänka på annat.

Har känt mig rätt mycket som en mamma senaste tiden.

Styvmamma.

Bonusmamma, plastmamma, extramamma...

Det är inte så dumt det heller.

Och så har jag ju 81 ungar på jobbet också.

Jobb, jobb, jobb.

Inte så tokigt ändå.

Spännande post

Igår fick vi hemutredningen i brevlådan. Det första utkastet om man så vill.

Vi har nu möjlighet att kommentera, föreslå ändringar och göra tillägg.

Det är ett och annat faktafel och någon formulering som är knepig. Men i stort sett är jag imponerad av hur väl man lyckats fånga vår berättelse.

Vi framstår förvisso som de där obehagligt pretentiösa, politiskt korrekta typerna jag inte visste att vi var...

Men det kanske är bra.

Bäst av allt:

"Utredarnas bedömning är att X och Salvia har mycket goda förutsättningar att känslomässigt, socialt och materiellt kunna ge ett barn en harmonisk och kärlesfull uppväxt."

Nu är det bara nämndens beslut vi saknar.

Jag älskar min mamma

I vanliga fall också. Men lite extra just nu.

Hon håller på och förbereder sig.

Lite grann i smyg liksom.

Hon frågar inte oss så himla mycket. Men hon har en kollega som är adoptivförälder.

Så min mamma lånar böcker och filmer. Och jag gissar att hon pratar en hel del med den där kollegan.

Det är vackert.

Mormor.

Längtan - väntan

Jag hittade den här videon på applecores blogg. 17 minuter senare rinner tårarna ner för mina kinder.

Om det blir Kina för oss får vi räkna med en sisådär 650 dagars väntan från nu. Om allt går så smidigt som jag tänkte mig vill säga.

650 dagar.

Eller mer.

Det är värt det.

Längta - sakna

När börjar egentligen längtan efter barn?

I mamma-pappa-barn lekarna på dagis när allting tycktes så självklart?

På barnkunskapen i nian när klasskamraterna sa plugga-resa-karriär-självförverkligande-frihet och man själv tänkte tre barn minst?

När man träffade den första förälskelsen?

När man insåg att högskoleutbildningen började närma sig sitt slut?

När man jobbat några år?

När KÄRLEKEN drabbade en med full kraft?

När man förstod att man inte kan göra dem själv?

När man hittade alternativen?


---

När blev längtan efter det man önskar sig till saknad av det man inte har?

Åsså var det vänta igen...

Nu har vi skickat in alla nödvändiga papper till kommunen. Så snart ett första utkast av hemutredningen är klart ska vi få se det och komma med kommentarer.

Under tiden man väntar på att utkastet ska komma kan man koncentrera sig på jobbet.

Eller att försöka få visum för att åka på semester till St Petersburg.

Nästan lika krångligt som att adoptera.

Kejsarinnorna Zhang

Igår såg vi en dokumentär om fyra 11-åriga tjejer som gör en återresa till Kina. De får bl.a. besöka barnhemmet de bodde på innan de blev adopterade.

Filmen är stark och rörande. Framför allt är det flickornas funderingar om sig själva, sitt då och sitt nu, som letar sig rätt in i hjärtat.

När de besöker barnhemmet träffar de en flicka i deras egen ålder; en av dem som "blev kvar".

"Nu kommer ingen vilja ha henne" konstaterar två av flickorna. "Hon är för gammal, folk vill bara ha små barn."

"Jag skulle kunna ta hand om henne" säger en av tjejerna.

Hjärtat blöder.


Filmen finns hos FFIA. Köp den och se den.

En sak som är jobbigt som blivande storasyster

Att pappa och Salvia måste hitta på fåniga/äckliga namn på könsorganen.

Snopp funkar. Snippa är löjligt.

Saker man planerar att göra som blivande storasyster

Gå på Skansen med "den".

Sy kläder i leopardtyg.

Åka utomlands med "den".

Vara "de där coola" som syskonet ser upp till.

Bada med "den".

Dra "den" i en liten vagn och låtsas att det är ens eget barn.

Sy prinsessklänningar. (Och hoppas att det går hem även om det blir en lillebror.)

19 kronor på IKEA

Så. Nu finns den. Väntepallen.

Vit plast med blå halksskyddsploppar på ovansidan.

Till och med den själsliga pessimisten gav sitt OK. Det är ju ingen större ekonomisk förlust om det mot all förmodan skulle gå åt fanders...

Optimisten njuter i fulla drag av att våga tro och hoppas.

Återstår bara att bestämma var den ska stå.

Den lilla väntepallen.

Byta lag

Plötsligt känner man sig lite taskig. Trots att jag ännu inte har något barn är jag inte längre kvar i barnlöshetsträsket. Det känns inte som att man är lika djupt nere i det åtminstone. Lite känns det som att svika sina medsystrar/bröder som fortfarande kämpar och längtar.

Blir man en av dem som det är jobbigt att prata med? En av dem som inte längre förstår.

Förmågan till empati dör inte. Den egna glädjen förstör inte medkänslan.

I en av mina adoptionsböcker läser jag att adoption är en lösning på barnlösheten men inte infertiliteten. Det sammanfattar känslorna rätt bra.

Kan man fortsätta skriva om barnlöshet när man ska bli förälder?

Jag tror det.

Andra sidan

Aldrig har sorgen över barnlösheten varit större än när jag träffade min älskade, älskade make. Tidigare kunde jag rationalisera, intellektualisera och förtränga den. Men så träffade jag mitt livs kärlek och så ramlade plötsligt all denna LÄNGTAN över mig.

Det kändes orättvist och taskigt att vi var tvungna att gå via byråkrati, utredningar, tusen dagars väntan för att få det vi mest önskade oss:

Barn tillsammans.

Och så nu. Vi har inte ens fått det formella beslutet än. Ändå har jag känt ett sådant lugn de senaste dagarna. Längtan är inte mindre, men den är inte längre plågsam.

Kommer på mig själv med att le när jag ser små barn, bläddra bland barnböckerna på Åhléns rea, kolla extra på barnfilmer på stormarknaden och snegla på små gummistövlar på Indiska.

Det handlar om att vänta i kanske två år till. Just nu är tiden inget bekymmer. Jag väntar så gärna.

Sorgen över det barn som inte blev kommer alltid finnas kvar. Den antar andra former. Blir ett ärr att leva med. Bleknar betydligt bredvid lyckan över det barn som faktiskt blir.

Det här är ljuset på andra sidan.

Ta mig tusan...

...om jag inte ska köpa en sån där liten pall till mig själv i julklapp. Som en symbol liksom.

Man kan ju sitta på den medan man väntar.

En liten pall

"Tänk alla saker ni måste skaffa sen. Som en sån där liten pall man har i badrummet så att barnet kan nå upp till handfatet."

- Yngsta styvdottern

Skumpan är på kylning!

Vi tänkte skåla efter maten ikväll. Än så länge har vi firat med en annan favorit: Lösviktsgodis.

Troligen är själva utredningen färdig och alla papper på plats till socialnämndens möte i december. Då kan det formella beslutet fattas. Och efter det är det ju mer byråkrati och ungefär trehundra års väntan till. Känns det som.

Men våra utredare tycker i alla fall att vi ska få bli föräldrar.

De kommer rekommendera nämnden att vi får ett medgivande.

Vi kommer få ett medgivande.

Föräldrar. Vi.

Mamma.

Jag.

Wow...

En god natts sömn...

...är vad jag hoppas få. Imorgon är sista mötet (om vi nu inte pratar bort det också...)

Ingen champagne på kylning, men det finns nog nån flaska bubbel kvar från bröllopet. En stund i frysen bara så blir den kall.

Om...