2007

Jaha. Ännu ett år är slut. När man surfar igenom sitt bloggarkiv inser man hur snabbt tiden går ändå. "Jaha, men oj, skrev jag det för ett år sen?!?"

En av mina nyårsönskningar var att vi skulle få iväg vår ansökan före april. Det fick vi inte. Det tog mer än två månader för oss att fixa alla intyg, översättningar och stämplar som krävdes. Vilket säger mer om oss än om hur lång tid det behöver ta.

Jag önskade mig även BB 2007. Med tanke på att det är årets sista dag och att ingen lär jobba på Organisationen idag så är väl det också en önskan som inte lär slå in.

Men det gör som ingenting.

När vi började den här processen var jag så inställd på Kina. Med de väntetider som var då skulle vi fått möta vårt barn i maj 2008. (Alla som har papper i Kina vet ju att den prognosen skulle komma att ändra sig rejält.)

Då var det oktober 2005 och maj 2008 kändes oändligt långt bort.

Nu blev det Etiopien och har vi tur träffar vi vårt barn i februari-mars 2008. Och det känns på något märkligt sätt rätt lagom.

Vi känner varandra bättre, vi har bott in oss i huset, vi har blivit mer en familj. Redo att bli fler!

Under hösten har jag gått i terapi. Det har varit ett alldeles utmärkt sätt att förbereda sig inför livets nästa stora förändring.

Jag har landat i mig själv och känner mig tryggare.

Redo.

Vi har nu varit "etta i kön" i en dryg månad. Så snart helgerna är över är det dags att bli nervös på riktigt. Det är vår tur nu.

Det är faktiskt det.

Redo.

2008 blir jag mamma.

24 December

God Jul & Gott Nytt År!

Hinner inte

Har haft massor att göra på jobbet. Fast inte sånt jag borde hinna med utan akuta ta-hand-om-tonåringar-som-inte-verkar-vilja-ha-jullov-grejer.

En dag till, sen ska jag ha semester.

Inget BB.

Har ont i tummen. Eller; snart hela underarmen. Har en fin-fin ergonomisk barmouse och underarmsstöd. Börjar misstänka min snygga handväska.

Småler

Några dagar efter att jag bloggat om vuxenhet blir jag ombedd att visa legitimation på Systembolagt...

Ironiskt.

Vuxen

Häromdan läste jag (ännu) en krönika om vuxenhet. Ännu en 30-nånting som känner sig "fusk-vuxen".

Sånt där förvånar mig. Att människor som torde ha varit vuxna länge går omkring och känner sig som, vaddå? Barn?

Visst, det är skojigt med vuxen-poängstester på nätet (som alltid säger att jag är närmre 50 än 30), men det är väl bara på skoj?

Folk som är 30-40 som säger saker i stil med "Nu har jag köpt lägenhet nu kanske jag är vuxen på riktigt?"; skrämmer mig.

(Nej Tinsel, det var inte dig jag menade trots att jag minns att du skrev nåt sånt för ett tag sedan. Det är ett fenomen jag funderar kring.)

Jag är vuxen. Jag gillar att vara vuxen. Vuxna människor är pålitliga, trygga, säkra och bra människor. Människor man vill ha omkring sig när det blåser. Människor med lite mer eller väldigt mycket livserfarenhet att dela med sig av.

Jag gillar vuxen.

Vuxen är inte ICA-kortet, bostadsrätten, metallen på vänster ringfinger, bilen, hunden eller ens barnen.

Vuxen är förmågan att se var man själv tar slut och andra människor börjar.

Vuxen är att ha fötterna hyfsat stadigt på jorden.

Vuxna människor kan festa hela nätterna, äta onyttig mat, göra bort sig, låta bli att storhandla, shoppa upp hela lönen, ge f-n i att städa.

Så länge man tar ansvar för sig själv och dem omkring en är man vuxen.

Tycker jag.

Vuxen är aldrig tråkigt. Det är bra mycket friare och roligare än att vara o-vuxen.

Vuxen är att inte snegla bakåt och tro att man var mer spännande, snyggare och coolare förr. Vuxen är att vara där man är; här och nu.

Jag gillar vuxen. Jag vill vara vuxen. Jag är vuxen.

Tycker att det är det minsta mitt barn kan begära av mig.

Vuxen.

Nix

Inte nåt idag heller.

Jag har varken drömt datum, spått i kaffesump eller frågat stjärnorna. Men jag är numera helt inställd på 2008.

Min förhoppning är att de ringer den här veckan. Om inte tror jag att det är kört för i år. Nästa vecka är för nära helgerna för att kännas sannolikt. Folk är gissningsvis lediga i Etiopien också.

Så då får det bli efter helgerna då. Typ v 2 kanske? Lagom till att skolorna börjar igen efter lovet.

Det finns också en möjlighet att ödet bestämt sig för att hålla samma linje som alltid i mitt liv och liksom ställa till det på något sätt.

Stänga domstolarna i Etiopien till i maj till exempel.

Fast jag har haft det så bra senaste åren så jag hoppas att ödet bestämt sig för att ge mig en chans.

Måndag

Har uppdaterat min profil. Av nån anledning hade jag visst angett att jag arbetar med annonsering och det stämmer ju inte riktigt.

Sedan jag fick senaste mailet från Organisationen känner jag mig lite coolare. Jag vill såklart ha BB så snart som möjligt, men det är liksom lite skönt att veta att det förmodligen inte blir före jul.

Annars då? Jo, det var nån som påstod att det är julafton om 2 veckor och jag har inte inhandlat mer än en julklapp. Förvisso har jag lyckats rationalisera bort en del pga folk som ska ut att resa.

Men ändå. Några kommer jag ju träffa på dopparedan och i vår familj är det liksom tradition att man har några paket med sig...

Förra året var jag så himla ordentlig och köpte på mig roliga saker under hela året.

I år har jag ingen aning.

Kanske för att huvet är fullt med nåt annat...

Fortsatt väntan

Bad min ev. synska medarbetare drömma fram vårt datum för BB.

H*n påstår att det blir den 25:e. Vilket är juldagen, om vi pratar december, då Organisationen garanterat inte har kontorstid.

Så vi får väl se om vi får BB om en flicka med ovanliga ögon den 25:e nånting...

För att gardera mig mailade jag även organisationen. "Ni gör klokast i att ställa in er på 2008, men vi kan aldrig säga säkert."

2008 är 3 veckor bort så det kändes inte som ett alltför betungande besked. Fick dessutom bekräftat att vi är det par som haft ansökan längst i landet. Att vi är "etta" om man så säger.

"Jag vill bara påminna om att placeringarna inte alltid görs i turordning."

JAG VET! Jag lovar och svär dyrt och heligt att JAG HAR FATTAT HUR DET GÅR TILL!!! Jag kommer INTE bråka om någon annan lycklig familj blir större före vår.

Men att vara "etta" betyder väl ändå nånting! Att snart, snart, snart kommer det där samtalet jag längtar så jag bryter ihop efter.

Som sagt, 2008 är 3 veckor bort.

Att vänta på besked...

Förut, när jag fortfarande gick på årliga kontrollen på sjukhuset, hade jag en plågsam vecka om året när jag väntade på resultatet från det senaste benmärgsprovet.

Det var verkligen helvetiska veckor. Att gå och vänta på ett svar på om man fortfarande är frisk kan ge den bäste muskelvärk och panikångest.

Fördelen DÅ vara att jag i alla fall visste vilken dag beskedet skulle komma. Det är liksom lättare att härda ut när man kan se slutet.

Fördelen NU är såklart att jag väntar på ett besked som är positivt. Jag väntar på besked om barn; inte ett antingen-eller besked.

Nackdelen är att jag inte har en aning om hur länge jag måste vänta.

Och, jag lovar och svär, anspänningen är precis densamma

som då.

Enligt en medarbetare

Så borde vi fått BB igår. H*n kände det på sig.

Men så blev det ju icke.

Men samma person har i alla fall drömt om barnet i natt och det ska visst bli en flicka. Med ovanliga ögon.

Jag bad personen ifråga att drömma fram vårt BB-datum så jag slipper gå runt med konstant spänd nacke...

The Simpsonized me

I brist på annat har jag nu piffat till bloggen med den Simpsonierade versionen av mig själv!

Spänningen är olidlig...

På riktigt.

Fattar inte hur jag ska stå ut.

Nu är det VERKLIGEN när som helst som gäller.

Och inte närsomhelst som i "inom en vecka", utan som i "kan-bli-nu eller om några månader".

Fast jag hoppas, hoppas, hoppas, att det händer inom några veckor.

Annars kommer jag gå sönder av sömnbrist...