33 år

Idag har jag födelsedag. Hurra för mig! Och kanske är det den sista jag firar som icke-förälder.

Dan har börjat bra med lyxiga presenter + rosor från maken och svärföräldrar. (Stora lillebror skrattade gott åt att ultrafeministen önskar sig parfym och SPA-behandlingar. Könsstereotypt så det förslår...)

Annars har vi ägnat förmiddagen åt krishantering. Efter duschen visade det sig att frisyren jag blev klippt i igår var lika hemsk som jag befarade. (Ni vet, frisörer lyckas ju alltid föna till den mest hopplösa kalufs så att man tror att man är lite grand nöjd när man går därifrån...)

Och frisören ifråga är ledig så jag blev erbjuden att komma in imorgon. IMORGON?!? Så jag ska sitta ochj känna mig eländes eländigt ful på min födelsedag? (Skulle kunna göra nån slags analys om utseendefixering här och nu, men ärligt talat, jag känner mig FUL. Punkt.)

Nåja. På frisersalongen där maken brukar klippa sig hade de en tid i alla fall så dit ska vi om en knapp timme. Så nu blir maken snygg och jag kanske okej!

Fast jag har god lust att skicka räkningen till min salong... Men jag är feg, feg alldeles för feg för att kräva ersättning i såna här lägen. Jag vill mest ha en ok frisyr.

Vilket kommer bli en mycket kort sådan. Jag har 50 minuter på mig att acceptera det...

Och min frisör brukar ju vara bra..

YTA! Vad härligt att för en gångs skull få ha stormande känslor kring något som egentligen är alldeles oväsentligt.

Livet så där i allmänhet

Ibland har jag svårt att veta vad jag ska skriva om. Det är som att jag skapat ett nät-jag - Salvia - och som att hon liksom bara får vara intresserad av barnlöshet, adoption och nära relaterade ting.

Sanningen är väl den att jag tänker på mitt kommande mamma-skap sisådär varje timme. Senast när jag (för jag vet inte vilken gång i ordningen) tittade ut över vardagsrummet och funderade över hur det kommer att kännas när allt måste säkras så att ett barn kan fara runt bäst h*n vill. För jag kommer nog ha svårt att fostra en unge som inte får vara överallt. Maken kommer definitivt inte klara av det.

Varannan kvart kniper det till i magen och så drabbas jag av den stora osäkerheten. Vad tusan håller jag på med? Hur ska jag klara av det?

Ibland längtar jag så att det gör ont. Ibland är jag förvånat glad och lycklig för att det overkliga faktiskt ska bli verkligt.

Jag funderar mycket på hur det kommer kännas för mitt bruna barn att ha den blekaste mamman i Sverige. Hur det kommer kännas när alla pratar om fysiska likheter hit och dit; för jag, mamma och syrran blir ju bara mer och mer lika varandra. De är lite brunare än jag dock.

---

Men så tänker jag mycket på sånt som inte alls har med med vårt barn att göra. Fast ibland känns det som att allt som alltid varit viktigt blivit ännu viktigare nu.

Tillståndet i världen. Det är ju pretto så det förslår men jag drabbas allt oftare av världssmärta.

Läste en bantningstidning och mådde plötsligt illa över att jag bor i den del av världen där vi måste lära oss att äta mindre, samtidigt som en majoritet av världens befolkning skulle behöva lite mer.

Ojämställdheten ska vi inte tala om. Det känns bara hopplöst.

Och så alla regnoväder, stormar, värmeböljor. Miljöfrågor har aldrig intresserat mig nämnvärt förr. Jag är väl än av alla dem som trott på mänsklighetens förmåga att tämja naturen. Att det skulle ordna sig till sist. Men nu blir jag paralyserad av rädsla så snart jag hör den senaste rapporten om klimatutvecklingen.

Och vad är mitt ansvar? På vilket sätt kan jag bidra?

---

Men så finns allt det ljusa också. I den lilla världen där bara jag och mina älskade bor. Vårt vackra hus (som fortfarande eldas med olja...). Trädgården. Nyputsade fönster.

Gott vin, smakrik ost. Skratt. Kloka tankar.

I den lilla världen är jag nog en ganska lycklig person.

Som snart ska bli mamma.

Varje sekund

Varje litet ögonblick. Varje dag, vecka, månad år jag inte får dela med vårt barn

sörjer jag.

Att du inte får börja livet här hos oss.

Jag hade gärna delat tiden med din biologiska mamma, bara inte jag förlorat den. Bara inte du förlorat den.

Varje dag är ett steg närmre dig. Jag gläds så åt att vi ska få mötas.

Men varje sekund

utan dig

värker.

Boa

Nånstans har jag hört att män förbereder sig inför föräldraskapet genom att fixa till hemma. Plötslig renoveringsiver medan frugan vaggar fram och är hormonförvirrad.

Nu är jag ju inte den som har så mycket till övers för biologistiska förklaringar av tillvaron.

Men här hemma är det plötsligt sladdar som ska säkras, golv som ska målas och hyllor som ska köpas.

Om inte annat är det ju bra för huset.

Statistik

Som den samhällsvetare man är måste man ju ha koll på empirin innan man börjar dra några slutsatser...

Insåg igår att det finns några fler variabler än de jag först räknade med att ta hänsyn till. Så vi slänger på några månader i när man kan förmoda ett BB.

Det känns tryggast så.

Nr 10

Det är 9 par före oss i "kön" för att få barnbesked.

Efter att ha fördjupat mig i statistiken kan jag konstatera att vi "borde" få BB i januari. Rent statistiskt alltså.

Men allt är ju möjligt i adoptionsvärlden...

Jag inser att det här är det tredje (minst) inlägget på detta tema, men jag skojar inte, jag börjar sakta men säkert fatta att det är

PÅ RIKTIGT

och att det är

SNART.

Fanken. Även min egenhändigt påkomna ettårs-prognos innebär ju ett

SNART.

Allvarligt talat, jag är yr, illamående och allmänt förvirrad.

SNART.

Panik

Förresten har jag insett att de jag känner till som fått barn från Etiopien i år har väntat i c:a ett halvår.

Och detta är ju onekligen ett lxproblem.

Men jag börjar bli lite lätt

skräckslagen.

Konsumtion

När ens barn växer i hjärtat och inte i magen måste man hitta på något sätt att "skaffa sig mage" som min styvdotter uttryckte sig igår.

Då är det bara att slänga all sin kritik mot konsumtionssamhället åt fanders och

konsumera.

Vi har numera en korg där vårt barns saker ska samlas. Den är rean för liten så nog har vi "mage" alltid.

Under förra veckans semester gjorde jag det läskigaste av allt

köpte kläder.

En badrock och en body. I storlek 86; lagom för 18 månaders barn.

För jag tänker så här:

Om ett år borde vi ju har fått barnbeskedoch vet då åldern på vårt barn. Och bir det då en tvååring så har jag hittills i år fem släktingar/vänner som fått barn. Om ett år är det fem ungar man kan ge presenter; och att ge saker som ungar kan växa i är ju inte helt fel.

(Så om nån vän eller släkting hittat hit är det ju bara hinta vad ni vill ha för ett-årspresenter... Men förhoppningsvis får ni inte de här grejerna...)

Trots att jag hittat denna smitväg att köpa kläder till ett barn jag inte har nån aning om storleken på, trots att förnuftet sa att det här blir ju bra ett-årspresenter till den och den, trots detta

så handlade jag ju kläder som

kanske

ska bäras av vårt barn.

Vilket gjorde att det pirrade i magen, darrade i benen och fladdrade i hjärtat när jag stod där i affären.

Leve konsumtionen...

Ha!

Hittade just en sån där fin räknare för oss som ska adoptera. Har varit lite sur över att jag bara har sett "Nu är fostret så här stort" tidigare.

Fast det är ju lite svårt att få nedräkningen korrekt när man ju inte har en aning om tiden det kan tänkas ta.

Utgick från ett år.

Två månader på söndag

Jepp. På söndag har vår ansökan varit i Etiopien i 2 månader.

Eftersom att jag hela tiden räknar med ett år innan vi får träffa vårt barn är det (enligt min egen, hemmasnickrade prognos) 10 månader kvar.

Och om de går lika fort som de senaste två månaderna så är jag mamma typ alldeles om ett litet tag.

Och då ska man ju komma ihåg att organisationens prognos fortfarande är 7-12 månader. Det skulle alltså kunna vara 5 månader kvar.

Tanken svindlar.

Och jag som tyckt att det varit så segt att väntaväntavänta och bara velat skynda på så mycket som möjligt tycker plötsligt

att det går undan

att jag inte riktigt hinner med.

Häromdan kom jag på att jag inte har en aning om var vi ska ha ett skötbord. Om vi nu behöver ett sånt. Vi har ju tamejtusan inte en aning om ifall vi får en halvårsbebis eller en två-och-ett-halvt-åring som redan är pottränad.

Och inte ett jäkla klädesplagg vågar jag köpa för hur gör man med storlekar?

Och behöver man inte typ vagn, barnstol och säng och en massa andra prylar?

Jag har ju för sjutton inte en aning! Fyra småsyskon och en massa barnvakteri, men jag har ju noll koll!

Vem tusan kom på tanken att låta mig bli morsa? Och så här förbaskat snart? Hur fanken ska jag hinna med allt?!?

Två månader?!? Vart tog de vägen?

Förtydligande

Alltså, man är ju i sin fulla rätt att tycka att man inte har nån lust att skicka tygbitar till folk.

Det är helt ok att tycka att hela idén är fånig/trist/dum.

Då kan man ju bara låta bli.

Men att aktivt ta avstånd är en annan sak.

Det blir så mycket mer än ett täcke man säger nej till. Särskilt om man gör på det sätt min släktning gjorde.

Några detaljer har jag besparat er. För att förstå varför de gör en ledsen måste man känna släktingen ifråga.

Jag kom på en anledning

till att jag möjligen skulle ha svårt att få iväg en tygbit.

Om jag blivit ombedd att skicka det till nån som basunerat ut sin graviditet just som jag var i min värsta barnlöshetssorg.

Men jag tror fanken att jag hade rivit loss en bit lakan eller nåt även då.

Det tror jag faktiskt.

Släkten är värst, bland annat

Intressant att läsa era namnfunderingar. Maken och jag rabblade namn på alla bokstäver i alfabetet när vi körde mot svärföräldrarna tidigare i veckan.

Tror att det är som för de flesta - man vet först när man träffas vad ens barn ska heta. Och visst finns det en massa bra etiopiska namn. Makens kollega från etiopien heter samma sak som en av mina bästisar; till exempel.

Vi försöker nu få med släkt och vänner till att göra ett längtanstäcke.

De tillfågade har ombetts att skicka en liten tygbit till oss som vi ska sy in i ett lapptäcke.

Döm om min förvåning när jag kom hem från semestern idag. En av mina äldre, ganska nära, släktningar har skickat ett tack-men-nej-tack kort. "Jag känner inte för att delta."

Alltså, okej, man får känna vad man vill, men i det här läget hade det väl varit smartare att hålla käften om det i så fall?!?

Jag kan inte komma på en enda anledning till att jag inte skulle kunna tänka mig att skicka en tygbit på 18*18 cm till nån som väntar barn. Inte en enda.

Men tydligen känner inte släktningen för att delta.

Och mycket kan man skylla på att folk är gamla och därmed konstiga, men...

Förvåning vad kanske lite fel uttryckt.

Jag är

arg

sårad

och

väldigt, väldigt ledsen.

Som man ropar får man svar

När jag skrev förra inlägget föreställde jag mig att jag skulle få olika namnförslag med tilllhörande motivering om varför just vårt barn borde heta just så.

Istället har jag fått svar på frågan: Vad förknippar du med Salvia?

Och, ja, det är väl inte så tokigt med tanke på att det är exakt den fråga jag ställer i inlägget.

Som den gamla svensklärare jag är tycker jag att det är oerhört intressant detta med kommunikation. Särskilt när den inte fungerar.

Frågan skulle kanske hellre varit ställd: Vilka namn förknippar du med mig? - Om jag nu skulle få de svar jag föreställlt mig.

Att det blev "Salvia" istället för "mig" beror mest på att en del som läser här ju inte vet vem jag är, men förmodligen har en uppfattning om Salvia. Hänger ni med?

När mina elever upptäckte att deras texter missförstods brukade de bli förbannade och gå i försvar. Jag brukade svara dem att de ju fått oerhört viktig information: Din text kan missförstås. Vad man sedan gör av den informationen är upp till författaren.

Och undertecknad väljer att låta förra inlägget vara som det är; och hoppas på fler associationer kring salvia. För det blev ju skojigare än bebisnamnförslag!

Den som sen vill associera kring Salvia och bebisnamn är välkommen att göra det. Jag lovar fortfarande diplom till bästa förslaget.

Nu hoppas jag att jag har fått många funderingar om än det ena och än det andra när jag kommer tillbaka från en veckas semester!

Namn (semesterpyssel)

Adoptivbarn har redan namn när man träffas. Någon har redan tänkt ut vad ens barn ska heta. Det kan vara en biologisk förälder som lämnade en lapp med barnets namn. Barnhemsföreståndaren, fosterfamiljen, prästen, polisen. Vem vet.

Barnet kan ha fått ett namn som är väl genomtänkt; ett namn gett med någon slags kärlek. Eller så fick barnet det namn som fanns i almanackan den dagen h*n hittades. Eller barnet kanske rent av heter torsdag, jannuari, tystlåten, skrikunge...

Vad vet jag. Adoptivbarn har redan namn.

Om detta har det diskuterats många gånger. Vilken rätt har man som adoptivförälder att ta sitt barns ursprungsnamn ifrån henne/honom? Är det en kärlekshandling att ge barnet ett nytt namn?

Jag tycker att det finns vettiga argument både för och emot att ge barnet ett nytt namn.

Vad vårt barn ska heta har vi ingen aning om. Vi vet bara att:

- H*n ska behålla sitt etiopiska namn på något sätt. Som tillalsnamn eller andranamn. Vi hoppas att vi vet när vi träffas.

- Vi vill ge ett namn till vår son/dotter. Precis som våra föräldrar namngav oss.

- Det finns två "arbetsnamn" som vi funderar på. Men igen, man vet ju först när man träffas vad som känns rätt.

Nu till poängen med det här inlägget; för det är egentligen en utmaning/associationslek.

Vad tycker ni?

Jag tänker inte lägga ut namnförslag som ni får rösta om. Inte heller tänker jag lova att ta någon som helst hänsyn till era åsikter den dag vi möter vårt barn.

Men jag kan inte hjälpa att jag är jäklarns nyfiken; inte så mycket på namnförslagen i sig utan på varför man funderar på det ena eller andra namnet. Vad förknippar man med Salvia?

Så, nu har ni nåt att pyssla med när jag är på semester. Vet inte hur många inlägg det blir närmaste veckan.

Bästa motiveringen får diplom.