Vändningar

Att livet måste vara en så förbaskat jobbig resa.

Uppåner neråupp uppåner, mer ner och mindre upp.

En vän sa till mig en gång:

"Livet är inte en berg-och-dal-bana, det är som trapporna i Lustiga huset; man måste bara hitta ett sätt att gå i dem utan att ramla."

Och visst, hittar man bara ett sätt att förhålla sig till alla

uppåner neråupp

så blir livet inte enkelt,

men uthärdligt och möjligt att navigera.




Idag är mina tankar hos dem som längtar

och inte kan se sin längtans slut.

Jag fattar

Igår träffade jag allra käraste vännen Hoppfullan. Grillad lax, ostbricka och trevligt sällskap mår man så fantastiskt bra av!

Och min söta styvdotter deltog glatt i att gissa gåtor och prata film.

En bra kväll.

Och så här är det. Ibland vet man inte riktigt hur man ska säga saker. Men, jag fattar.

Inte hur det känns. Men att det känns.

Och jag tror nog tillåmed att jag fattar hur mycket det känns.

---

I morse läste jag Tinselflickans senaste inlägg.

Och

jag fattar.

Men jag har ingen aning om hur tusan jag ska formulera det på något slags vettigt sätt.

Paus

När man inte dricker kaffe får man hitta på andra sätt att ta paus.

Man kan skriva några rader på sin blogg.

Man kan läsa andras bloggar.

Man kan sätta sig en kvart i massagestolen på jobbet (lyx!)

Man kan stirra ut på regnet och oroa sig över klimatförändringarna.

Man kan fundera över vad man ska skriva i sitt nästa inlägg på bloggen.

Man kan önska att NU JÄKLARNS måste det gå vägen för Tinsel!

Man kan tänka att det vore förbaskat om inte alla barnlängtande bloggare man stött på inte skulle få sina plus snart. Eller ännu hellre sina barn. Eller varför inte önska att alla barnlängtande människor ska få barn och alla föräldralängtande barn får föräldrar.

Man kan fundera över om man verkligen vill att ens ev. dotter ska heta samma sak som makens vänners hund. (Det får bli ett eget inlägg.)

Man kan längta efter maken så det gör ont i kroppen (hm, massagestolen kanske vore nåt ändå, det borde ju ta bort muskelspänningarna...)

Man kan tänka en stund och undra över hur ens vänner och bekanta kommer reagera på brevet man skickade ut igår. Och framför allt undra över om det kommer bli något längtanstäcke.

Man kan också undra lite över hur snobbig kanslipersonalen tycker att man är som inte följer med och fikar fast de lockar med kanelbullar...

Men om man inte vill ha vare sig kaffe eller bullar då?

Mail

Nu har jag lagt till en mailadress i min profil. På ett sätt känner jag mig lite fånig. Varför skulle nån vilja kontakta mig...

Men jag börjar lära mig att människor man stöter på i cyberrymden existerar i verkliga livet också; och det kan ju vara riktigt skoj att få kontakt.

Fast jag vill ju bara ha snälla och trevliga mail förstås. Dyker det upp något annat i inboxen får man ju tänka om.

Får något år sedan hade jag nog fnyst åt nån som var så "on-line" som jag blivit på gamla dar.

Vissa saker måste man prova för att begripa.

Gravidbilder

När någon av de barnlösa bloggare jag följer har "plussat" dröjer det inte länge innan det dyker upp bilder på bloggarens växande mage. (Undantaget om den f.d. barnlösa bloggaren är man.) Kattmamman la sina bilder på en annan sida av hänsyn till de som fortarande kämpar. Vacker tanke måste jag säga!

Vi har nu väntat barn i 1 månad och 6 dagar räknat från det datum ansökningarna sändes till Etiopien.

Och jag vill också lägga upp "gravidbilder"...

Om jag fotograferade min mage skulle jag förvisso kunna mäta mig med flera gravida; särkilt de veckor när jag är mitt i hormonpillerkartan. Och smäller jag bara i mig en påse chips och spänner ut magen lite till så skulle jag säkert kunna lura någon att det växte något där inne (nåt annat än gaser alltså.)

Men vårt barn finns ju inte där. Barnet som ska bli vårt bor ju någonstans i Etiopien. Kanske finns h*n redan på barnhemmet, kanske vårdas h*n i fosterfamilj. Kanske växer just nu vårt barn i sin etiopiska mammas mage. Kanske tittar vårt barns biologiska mamma just nu på sin son/dotter och förtvivlar inför det faktum att hon inte kan älska och vårda detta barn.

Kanske lämnas vårt barn idag till polisen i Addis Abeba för att påbörja sin långa resa, genom byråkrati och utredningar, mot ett mörkt och kallt land vi Nordpolen.

I mitt hjärta växer stadigt kärleken till det barn som ska bli vårt. Och jag skulle så gärna har en bild för att visa hur vi väntar.

Längtar.

Undrar.

Drömmer.

Räknar dagarna och gissar, hoppas, önskar.

1 månad och 6 dagar - Hur stort är hjärtat då?

Slidsekret

Hm, ja. Jag har ju besparat er detaljerade funderingar kring kvinnokroppens mysterier. När man ska adoptera spelar ju inte kroppens funktioner någon större roll.

Eller, jo, min kropps brist på vissa funktioner spelar såklart roll för valet av barnskaffningsmetod.

Idag var jag dock på kvinnoforskningsenheten. Dit går jag en gång per år för att konstatera att jag fortfarande är i klimakteriet, kolla ev. cellförändringar (ni vet, det där man blir kallad till när man fyllt vad-det-nu-är, det gör jag varje år "när du ändå är här"), få nytt recept på hormoner och, tja, kolla läget i största allmänhet.

När jag var där idag sa hon "Till nästa år kan vi, om du vill, kolla ifall det har börjat röra på sig. Du vet, äggstockarna kan ju komma igång och börja producera hormoner på egenhand."

Eh. Gissa vilka tankar som började snurra i mitt huvud.

Så här: Jag VET att hormonproduktion betyder INTE att man får några ägg. Och även OM det skulle bli ägg av di däringa hormonerna så är de knappast nåt att ha.

Så, det enda det betyder OM mina äggstockar skulle kicka igång är att jag slipper käka östrogentabletter. Och det vore ju rätt juste.

Men ändå, det börjar ju snurra i skallen.

Och sen, när jag låg där i skojiga stolen började hon prata om mitt slidsekret. Som tydligen var helt normalt. Vilket tydligen kanske betyder att det har börjat röra på sig.

Och det ska vi som sagt kolla nästa år.

Hm.

Jordgubbar

Att ha sitt alldeles eget jordgubbsland är inte fy skam. Maken mailar att det kan bli jordgubbar och smultron till efterrätt. Coolt.

Så där

Nu har jag berättat för den andra kollegan.

Kan väl säga som så att eftersom att vi alla ingår i ledningsgruppen så är det lite viktigt för planeringen att veta vilka som jobbar hur och när det kommande året...

Annars har ju inte folk sådär i allmänhet med vårt barnväntande att göra.

Tid

Det här med tid är ett intressant fenomen. Tänker inte fördjupa mig i det just nu utan bara konstatera att ibland känns det onekligen som att tiden går ovanligt snabbt.

På fredag är det den 15e juni. Då har det gått en månad sedan våra handlingar sändes till Etiopien.

Om den där allra första prognosen om 10 månader skulle visa sig stämma så är det i så fall 9 kvar.

Och det är ju ingenting.

Jag kan inte förklara varför, men jag måste verkligen ta tag i och berätta för den däringa anra kollegan snart.

Bröllopsdag

Om tre timmar och fyrtiofem minuter har vi varit gifta i ett år!

Och tänk, första barnet är på väg. Hjälp vad konservativt och urtradionellt det blev nu då.

Att livet kunde rymma så mycket kärlek!

Maken har lovat mig grillade havskräftor till bubblet ikväll.

Solen strålar lika vackert som när vi gifte oss.

Man får väl lov att känna sig nöjd helt enkelt.

Skål och grattis till alla oss som älskar!

En kvar

Berättade för den ena av kollegerna igår.

Vi var ute allihop efter skolavslutningen. Jag och kollegan stod och pratade och i ena handen höll jag det fjärde glaset vin.

Så frågar hon om jag inte skulle vilja ha egna barn.

"Jo, vi väntar barn" svarar jag.

Varpå kollegan utbrister i ett "VA?!?" och stirrar på mitt vinglas.

"Från Etiopien" la jag till.


Sedan pratade vi en stund om det.

Det är tydligen alldeles fantastiskt att blir mamma, om man ska tro min kollega.

Misstänkte ju det...

Hm

Av olika skäl skulle jag behöva berätta för mina två närmaste kolleger att vi väntar barn. (Alltså att jag och maken väntar barn. Kollegerna får ju faktiskt inte dela det här föräldraskapet med oss!)

Men det går bara inte.

Förra veckan skyllde jag lite på att jag inte hittade något lämpligt tillfälle.

Sanningen är dock den att jag

inte fattar

att det är på riktigt.

Speciell känsla

Att köpa en pipmugg + vippsäker tallrik

och svara nej

på frågan

"Är det en present?"

Ökade väntetider

När vi började vår process var jag så inställd på Kina. Jag tänkte mig att vi skulle få vänta minst 1,5 år från det att ansökan var i landet.

Så blev det nu Etiopien istället. För mig känns ett år som kort väntetid.

Om man har lite koll på "Etiopien-statistik" så var det så att bara för nåt år sedan var väntetiderna bara några månader. Så sett ur det perspektivet vore ett år lääääänge.

När jag tänker tanken att vi kanske skulle kunna få barn om 8-9 månader känner jag "Hjälp hur tusan ska vi hinna med".

Medan det säkert finns en och annan "Etiopien-veteran" som tycker att det är oförskämt lång tid.

Allting är liksom relativt.