2006-04-27

Sorg

Idag är det en sådan där sorglig dag. För andra gången på kort tid har jag fått höra att någon jag känner har cancer.

Man tappar lusten och orken till allt. Mina armar känns som förlamade, jag orkar inte fokusera på jobbet.

Jag lever. Det gick bra för mig. Men jag vet ju. Jag vet vad som väntar.

Det är ett så ofattbart märkligt besked att få.

2006-04-25

Rastlös

Det stör mig ibland att vi måste vänta tills vi gift oss. Nu väntar vi ju bara. Läser på om adoption, diskuterar, planerar bröllop.

Men det händer ju inget. Vi får inte ta några fler steg.

Visst, vi valde själva vårt vigseldatum. Men ändå.

Jag vill utredas! Jag vill ansöka! Jag vill vänta på vårt barn!

Det här är något slags limbo. Ett varken eller.

Kärlekskalkyler

Ska man våga förälska sig?

Hur säger man till någon att man är steril? Hur berättar man om alternativen, åldersgränserna de ekonomiska förutsättningarna?

Vem vill? Vem vågar? Vem stannar?

Att falla

Sorgen är så olika för olika personer.

För mig tog det tid. När sorgen över ett försvunnet år klingade av kom insikten: Inga barn. Jag lever men det blir inga barn.

Jag föll. Känns som att jag har landat nu.

Det fanns någon som tog emot.

2006-04-23

Oro

När vi var på öppet hus hos en adoptionsorganisation sa min blivande mans ena dotter:

"En sak har jag lärt mig av att vara här - adoptivföräldrar verkar vara mycket oroligare än andra föräldrar."

Jag kan nästan känna den redan nu. Oron över att något ska hända längtansbarnet.

Bröllop

Det är mycket som ska göras nu. Allt är en enda röra i skallen.

Roligt, spännande, kaotiskt, virrigt, mycket...

Mat, lokal, dekorationer, kläder, musik, vin, vädret?

Och allt detta för att ge oss möjligheten att bli föräldrar.

2006-04-20

Föräldrautbildning

Från och med 2005 ska alla som vill ansöka om internationell adoption gå en av kommunen anvisad utbildning. Kursen består av 7*3 timmars föreläsning, diskussion och värderingsövningar kring allt som har med adoption att göra.

Kursen är enligt vår kursledare "väldigt problemorienterad"; vilket helt enkelt innebär att allt som skulle kunna hända (och lite till) tas upp.

Vi blev klara för snart en månad sedan och jag har fortfarande inte bearbetat alla intryck, tankar och känslor.

Föreställ dig att du bestämt dig för att resa utomlands. När du bestämt dig för ditt drömmål måste du först sitta i 21 timmar och informeras om och diskutera alla risker resan innebär. Inte för att allt kommer hända just dig, men för att det skulle kunna göra det.

Efter 21 timmar säger kursledaren tack och ha nu en underbar resa!

Vill du fortfarande åka?
Vad tusan ska du ta med dig i packningen?

Sånt man måste ta ställning till

Lyssnade på när Zanyar Adami från Gringo pratade om hur det varit att växa upp som blatte i Sverige. Om utanförskap. Annorlundaskap. Fördomar. Leva upp till negativa förväntningar.

Tänkte på att min dotter/son kommer vara en av "dom" som aldrig riktigt räknas till "oss".

2006-04-16

Om

Att säga att vi ska adoptera känns farligt. Om känns mer okej. Att säga att vore nog att utmana ödet...

Vi fick gå den obligatoriska föräldrautbildningen trots att vi ännu inte är gifta. Den s.k. hemutredningen får vi vackert vänta med tills vi är lagligen vigda. (Detta p.g.a. en blandning av lagstiftning och kommun-policy.)

Det är 8 veckor kvar.

Det är ovanligt att par inte får medgivande i Sverige. Det finns länder vars krav vi kan möta.

Men en politiskt styrd verksamhet i kombination med en föränderlig värld gör att jag ändå måste säga: Om...

Då återstår miraklet eller äggdonationen.

Något har hänt i mig. Jag vet inte längre om jag vill ha miraklet. Det känns så starkt att det är så här det ska vara; att det är det här som är vårt mirakel. I mitt hjärta växer kärleken till det barn vi ska adoptera.

Om vi får träffa henne eller honom...

Odds

Man hade ju en idé om hur det skulle gå till. Att träffa någon. Att bestämma sig för varandra. Att välja att bli med barn tillsammans.

Jag kan ju inte vara den enda som hade en föreställning om hur många det skulle bli, vad de skulle heta, hur de skulle se ut.

Det blev inte så.

Ska det bli några barn för min del är alternativen:

1) Ett mirakel (Det fungerade ju för Jungfru Maria och några till i Bibeln, men jag är inte helt säker på att en okyrklig person som jag har tillräckligt goda chanser hos någon gudomlighet.)

2) Äggdonation (Hon: max 38. Han: max 55. 35% chans att det lyckas. Görs endast på universitetssjukhus; finansieras av landstinget)

3) Adoption (Hon och han min. 25 - ska helst inte ha fyllt 45. 100% att det blir ett barn om man godkänns som adoptivförälder. Kostar nånstans mellan hundra och två hundra tusen)

När jag och min blivande man träffades började ett kalkylerande fram och tillbaka. Kombinerat med funderingar kring etik och moral. Och pengar, så klart.

Vilken väg ska vi gå för att ha störst chans att få barn tillsammans?

Så oromantiskt det kan bli. Och samtidigt det vackraste jag varit med om.

2006-04-12

Normal

På jobbet finns en anslagstavla i personalrummet. Där brukar det ibland hänga bilder på bebisar med en text "Vi gratulerar NN till lilla nn". På senaste tiden verkar mina kolleger ha sprutat ur sig ungar. Det känns som att det jämt hänger nya bilder på tavlan.

Varje gång jag ser dem tänker jag att jag ska säga till min chef att det inte är så kul för oss med barnlöshetssorg att exponeras för andras gullungar. Jag har inte kommit mig för att göra det än.
Dessutom har jag insett att det inte bara handlar om att ta hänsyn till oss som är ofrivilligt barnlösa av medicinska skäl. Det handlar om normalitet. Den som har en bebis att visa upp har tillträde till en klubb som inte alla får vara med i.

De som inte kan få barn.
De som inte hittat en partner att skaffa barn med.
De som inte tillåts skaffa barn.

För inte så länge sedan hämtade en kollega sitt adoptivbarn. Det blev inget grattis på personaltavlan då inte.

Klimakteriet

Jepp. Så är det. Jag är i klimakteriet, har varit sedan jag var 24. Alla skämt om klimakeriekärringar är liksom rätt tråkiga nuförtiden.

Det händer några kvinnor varje år; att de går in i ett tidigt klimakterium. Plötsligt tvingas de inse att de är lika infertila som farmor och mormor. Det måste vara en skräckupplevelse.

För min del handlar det om att mina äggstockar är vilande efter behandlingen med cytostatika. Det är "priset man får betala för att bli frisk" som min läkare sa när hon gav mig domen. Det kändes ganska brutalt den gången, men hon hade ju rätt.

"Vilande äggstockar". Det kan ju lura en att tro att de kan vakna till. Det är tydligen teoretiskt möjligt, men den sanning jag måste acceptera är att

...min kropp inte producerar kvinnligt könshormon
...det bli inga ägg
...det blir inga bebisar

Jag är i klimakteriet.

2006-04-11

Ecco

Igår köpte jag ett par nya Ecco-skor. I dem ska jag ta några av de viktigaste stegen mot att få bli förälder.

De är bekväma, snygga och de passar till min bröllopsklänning.

För att få adoptera som par måste man vara gifta. Det är två månader kvar.

Love story

Jag såg filmen, igen, häromdan.

Jennifer är 24 år och dör i leukemi. 1971 fanns inga alternativ.

Jag var 24 år när jag blev sjuk. I leukemi. Jag lever.

Min resa mot mitt längtansbarn började där.

"Love means never having to say you´re sorry."

Ett första steg

Det allra första inlägget. Mest för att testa hur det ser ut. Och lära mig hur man gör.