Man hade ju en idé om hur det skulle gå till. Att träffa någon. Att bestämma sig för varandra. Att välja att bli med barn tillsammans.
Jag kan ju inte vara den enda som hade en föreställning om hur många det skulle bli, vad de skulle heta, hur de skulle se ut.
Det blev inte så.
Ska det bli några barn för min del är alternativen:
1) Ett mirakel (Det fungerade ju för Jungfru Maria och några till i Bibeln, men jag är inte helt säker på att en okyrklig person som jag har tillräckligt goda chanser hos någon gudomlighet.)
2) Äggdonation (Hon: max 38. Han: max 55. 35% chans att det lyckas. Görs endast på universitetssjukhus; finansieras av landstinget)
3) Adoption (Hon och han min. 25 - ska helst inte ha fyllt 45. 100% att det blir ett barn om man godkänns som adoptivförälder. Kostar nånstans mellan hundra och två hundra tusen)
När jag och min blivande man träffades började ett kalkylerande fram och tillbaka. Kombinerat med funderingar kring etik och moral. Och pengar, så klart.
Vilken väg ska vi gå för att ha störst chans att få barn tillsammans?
Så oromantiskt det kan bli. Och samtidigt det vackraste jag varit med om.
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
2 comments:
Det som är fördelen vid en adoption är att då är både mannen och kvinnan på samma nivå.
Det är ingen som går igenom något som den andre inte är med på lika mycket.
Det tycker jag är väldigt romantiskt.
Det är det där rationella "Vilka är oddsen att det blir något om vi gör så istället för si?" som kan kännas oromantiskt. Eller åtminstone ganska långt ifrån de romantiska idéer jag hade om hur barnalstringen skulle gå till.
Men alla vi som inte kan få "hemmagjorda" går kanske igenom det där "kalkylerandet" på ett eller annat sätt?
Jag tycker att det är vackert att man vill ha barn tillsammans - så mycket att man är beredd att ta en av de snåriga vägarna.
Post a Comment