Nr 1

Om den information jag har stämmer så har vi numera ingen före oss i "kön".

???

Vet inte inte alls vad jag skriva om. Varje gång telefonen ringer hoppar jag till och tänker det är inte Organisationen, det är inte Organisationen, det är inte Organisationen.

Och det är det ju aldrig heller.

Annars trallar det mesta på som vanligt.

I söndags var vi på inför-mötet-med-barnet-kurs. Massa check-listor inför-under-efter resan.

Vi fick även en genomgång av olika bärselar, nappflaskor, vällingpulver, blöjor... ...you name it.

Kändes helt surrealistiskt.

Symaskinen måste lämnas in så längtanstäcket ligger liksom och väntar det också...

Så är det med det.

Jag tycker att det är dags nu

Nu orkar jag inte med det här konstanta pirrandet längre.

Antingen måste nån tala om för mig att det INTE kommer något BB före jul. Så att jag kan slappna av.

Eller så får det tamejsjutton hända NU. Helst nyss...

Föraning

Igår kväll fick jag en sån märklig känsla av att "imorgon händer det."

Idag känns det inte alls.

Dessutom brukar inte mina föraningar slå in. Eller jo, men det brukar handla om helt andra saker.

Jodå

Det är precis som dinah skriver i kommentaren nedan. Om familjen före oss har ett annat medgivande så skulle det kunna innebära att vi är nr 1.

Det kan också vara någon efter oss i "kön" som plötsligt blir nr 1 pga sitt medgivande.

Men av de svenskar som har sina papper i Etiopien har vi alltså haft våra där näst längst.

Under november har några familjer kommit hem från Addis med sina barn. Det skulle kunna betyda att man gör några placeringar till snart...

Men, som sagt, i den här världen är det mesta ett enda stort kanske.

Köa

Jag kan bara tänka mig en sak som är mer stressande än att vara nummer två i Etiopien-"kön".

Att vara nummer 1.

Jag har ju en det-händer-när-som-helst-spänning i hela kroppen.

Hur ska det inte vara för familj nr 1.

Gulp.

Måndagspladder

Mellan åtta och nio imorse hann jag skriva ner det jag inte orkade igår.

Fnissade lite när jag läste Kattmammans kommentar till förra inlägget. Och nog för att jag hade stått ut utan alkohol i 40 veckor, men visst är det trevligt att vänta-barn och inte behöva ta hänsyn till några mat- och dryckrestriktioner.

Mer än dem som gäller alla alltid såklart.

(Fast jag måste erkänna att jag är lite för förtjust i chips och smågodis för att kvala in i hälsoligan. Och ost. Och korv.)

Idag sa en av mina medarbetare plötsligt, så där mitt i ett samtal, att "det händer snart."

Och då menade h*n adoptionen.

Vår alltså.

Och det är ju lite spännande om andra känner på sig saker. Själv är jag rätt bra på att stänga av.

Man orkar liksom inte väntavänta hela tiden.

Söndag

Slog på datorn med ambitionen att jobba. Inte för att jag måste, utan för att jag har några idéer jag omöjligen kommer hinna skriva ner imorgon när folk kommer rycka och slita i mig. (Inte bokstavligen då, men tydligen är det många som tolkar "närmaste chef" som "min egen alltiallo och problemlösare"....)

Fastnade i alla mina favoritbloggar istället. Och var givetvis tvungen att kika in på de forum jag brukar "hänga på".

Så nu har nån halvtimme förflutit och jag har inte längre lust att jobba. Dessutom är jag trött; syrran och jag drack öl igår.

Tänker mycket på hur det kommer bli sen. Det är så många som högtidligt deklarerar att de ska leva "som vanligt" efter att de fått barn. Sedan försvinner de ur ens synfält i evigheter för att så småningom dyka upp hålögda, slutkörda, trötta och babblandes om bebis-bajs.

Själv har jag egentligen ingen aning om vad mitt "som vanligt" är. Så jag kan inte direkt uttala några sådana livslöften. Mitt liv har de senaste åren förändrats med ganska tvära kast ungefär vartannat år. Så vad är egentligen "som vanligt"?

Är det att vara en tvåsamhetsnarkoman som får ångest av att lämna hemmet? Eller är det att vara ständigt på språng? Att ha massor av vänner som man bara måste träffa eller åtminstone prata bort halva dagar i telefon med? Eller är det att njuta av sin ensamhet och läsa böcker, dansa själv i vardagsrummet och skriva, skriva, skriva?

Är det att gå upp tidigt på söndagmorgnar och stryka all stryktvätt så att det är gjort för hela veckan? Eller är det att sova så länge det bara går och och ibland ägna dammråttorna en trött tanke?

Är det fest med glitterspray som inte går att torka bort från spegeln? Eller är det myskväll i soffan med styvdottern?

De senaste åren har "som vanligt" varit att försöka landa i livet med älskad make och dennes döttrar. Att försöka inse att man plötsligt är villaägare i förorten. Fru. Chef. Styvmorsa. Livrädd. Modig. Stor, stark och liten.

För tre år sedan hängde jag med 20-åringar. Nu kör jag bil till stormarknaden.

Tvära kast.

Som vanligt.

Snart kommer vi ha en liten människa som bor hos oss. Som jag ska ansvara för. Som kommer vända livet uppåner. De säger att inget kommer bli sig likt.

Som vanligt.

Chocktillstånd

Har inte riktigt vetat vad jag ska skriva senaste veckan.

Plötsligt känns allt så svindlande nära. Det är en så oerhört märklig känsla att det nu handlar om allt från när som helst och framåt...

Varje gång det ringer måste jag liksom hålla ett litet tal för mig själv att det nog sannolikt inte är det samtalet.

Något i mig tror inte att det kommer hända något före årskiftet.

En annan del försöker fatta att årsskiftet är en och en halv månad bort...


Obegripligt.

Ojojojoj

Nu är det bara ett par som haft sin ansökan längre än oss i Etiopien.

ETT PAR!

Vi är med andra ord tvåa i "kön".

WOW!

Tydligen har det varit segt med domstolstider under hösten så Organisationen vet inte om det blir några fler placeringar innan årsskiftet.

Men ändå...

Jaha

Det verkar som att Nina får rätt; Organisationen verkar onekligen sega på att svara på mail. Och då skickade jag ändå ett till igår.

Nåja.

Nästa torsdag har vår ansökan varit i Etiopien i 6 månader. Det är inte klokt egentligen vad fort tiden går. Och ett helt år har gått sedan vi fick medgivandet.

För dryga 2 år sedan anmälde vi oss till två adoptionsorganisationer.

Snacka om elefantgraviditet.

Idag har jag läst lite på Försäkringskassans hemsida om föräldrapenning när man adopterat. Det verkar funka som för alla andra.

Inte för att jag begriper hur det funkar. Men ändå.

Hå hå ja ja. Nu tycker jag allt att det där barnet får ta och komma.

Tycker att jag väntat så länge redan.

Om att inte ringa

Om det skulle hända något väääldigt spännande, dvs att vi får barnbesked,

då kommer Organisationen ringa oss.

Garanterat.

Så att jag inte hört något än beror gissningsvis på att inget spännande alls har hänt. Möjligtvis skulle något lite halvspännande kunna meddelas när jag väl fått svar.

Att vi är lite längre fram i kön t.ex.

Och det kan jag vänta några dagar till på att få veta.

Nähä

Inget svar i min inkorg.

Har bestämt mig för att de hade höstlov i slutet av förra veckan och därför kommer svara först idag.

Skön helg

Jag tog mig lite lov torsdag och fredag. Det har verkligen varit toppen med långhelg!

Nu återstår att se om jag fått nåt svar när jag kommer till jobbet imorgon...