Isn´t it ironic?

Idag låg det ett tjockt kuvert i brevlådan när jag kom hem. Massa info om Etiopien och så den hett efterlängtade räkningen!

Nu börjar det!

Maken har pratat med Organisationen och de har satt igång ärendet! Snart får vi räkningen.

(Och idag ringde givetvis den andra organisationen och undrade om vi ville börja en ansökan till Indien. Hade tydligen glömt meddela dem att vi inte tänkte anlita dem...)

Själv sitter jag och funderar över hur man på bästa sätt berättar en sån här grej för sin nya arbetsgivare...

10 år yngre...

...ser jag ut som. Eller, nä, jag ser inte ut som om jag är 10 år yngre

jag ser ut som när jag var 10 år yngre...

I håret.

Så kan det gå när man ger frisören fria händer...

Jaha, vad ska man säga...

Nu har nästan hela februari gått. Ingen har hört av sig från organisationen. Det är klart, man skulle ju kunna ringa och fråga om de glömt oss. Betvivlar att så är fallet. Det är nog bara vanlig adoptionsväntanväntanväntan...

Har ett nytt jobb att tänka på. Och ett gammalt som jag ju ska avsluta. Bara det håller mig vaken på nätterna. Och dagarna. Känner mig laddad, taggad, på gång!

På sätt och vis är det väl passande att barnväntandet tar lite tid just nu. Man kanske ska tacka ungen för det i framtiden. "Juste att du väntade lite när mamma gjorde karriär!"

Fast jag skulle ju inte tacka nej om mitt barn dök upp imorgon. Det skulle jag inte.

Igår tjuvkikade jag och maken på dem som ska flytta in i det nybyggda huset bredvid oss. Ett par i min ålder. Relativt nygifta. Hon är givetvis gravid.

På ett sätt är det väl toppen att vårt barn får en jämårig lekkamrat i huset intill. Ändå gjorde det mig ledsen-ledsen. För att livet så sällan blivit som jag tänkt mig.

Konstigt det där. Fast livet är bra kan man sörja att det är nåt annat än det man ville.

När ger sig de gamla drömmarna av för gott?

Nytt jobb

Jepp. Så är det.

Befinner mig just nu i ett overklighetstillstånd. Inga papper är undertecknade än så det känns läskigt att skriva det.

Tack för tummen nör jag var på sista intervjun Kattmamman!

Saker i skallen

Just nu tänker jag inte ens på barn. Eller, jo, det gör jag väl, men det är inte lika under huden som det brukar.

Det kan tillåmed få ta lite tid känns det som.

Det här kanske är min "blir det så blir det"-fas.

Dessutom händer det andra saker. Eller så gör det inte det. Och innan jag vet vad som händer (eller inte händer) så får liksom inte barntankarna plats i min hjärna.

Så är det.

Lika tyst som vanligt...

Imorgon har halva februari gått. Inte ett ljud från organisationen. Det är klart att vi skulle kunna ringa, men det känns inte så nödvändigt.

Det blir när det blir.

Just nu har jag dessutom alldeles för mycket annat att göra och tänka på.

Håll tummarna allt ni har imorgon. Berättar varför sedan...

Träffade lillasyster i helgen. Hon längtar efter att bli moster. Jättemycket. "Fast jag måste försöka komma ihåg att det inte är min bebis. Du kanske måste påminna mig."

Gullunge.

Är faktiskt i en period när det känns helt okej att det inte går undan. Tror att jag behöver få andas och tänka på annat och inte bara "Hjälp! Shit! Jag ska bli mamma!"

Hela den här grejen med att tillvaron ska vändas uppåner och aldrig mer bli sig lik... Alltså, låt mig låta bli att tänka på det ett tag. Jag orkar inte med känslostormar precis varje dag.

Har dock bestämt mig för att släppa på känslorna när pappiren väl är iväg. Och då även bli en god samhällsmedborgare och storkonsument av lustiga små barnprylar.

Designtorget, jag säger bara det...

Men alltså typ hallå...

Nästa vecka har ju halva februari gått.

Är det inte dags att höra av sig till oss så vi får börja nån gång?

5 dagar

Nu har det varit februari i några dagar. Tycker att det är dags att skicka den där räkningen till oss nu.

Jag har börjat inse att det kommer ta en massa tid att skrapa ihop alla foton, papper och intyg som krävs. Dessutom ska eländet översättas. Och stämplas av en Notarius Publicus. Och tydligen ta en vända till ambassaden. Och säkert till några fler ställen som jag inte har en aning om nu.

Blä.

Fördelen med en vanlig graviditet är att man vet sisådär på ett ungefär hur länge den kommer vara.

Det vore skönt att veta hur länge man kommer vara ett monster till nervvrak.

Säkert för maken också...

En 2-årig kärlekshistoria

Älskade!

Idag är det två år sedan vi generat mumlade "Jaa.." när min vän frågade om vi "kliade stadigt".

På tok för tidigt enligt somliga.

För min del hade det gärna få varit tidigare. Hade velat följa varje steg du tog genom livet.

Hade önskat att du varit hos mig, de där skälvande dagarna när livet vändes. Din trygghet, ditt lugn, din kärlek.

Hade önskat att jag fått vaka över dig när du sörjde, skratta med dig när du var lycklig, andas, leva, älska dig.

Hela livet. Alla dagar fram till nu. Alla dagar efter då.

Vackra, älskade du!

Men nu är vi här. Du. Och jag. Vi.

2 år senare. Med en hel massa liv och kärlek framför oss.

Älskar dig oändligt.

Första februari

Det är i dag det.

Ingen feber. Halsen känns okej.

Har ju helt glömt bort den där muggen jag la undan! Hoppas den finns kvar.

Nu är det februari. Det är det faktiskt.