Imorse sa jag till kollega-tillförordnad-chef-chefen att jag tyckte att det blev lite fel igår. Att jag självklart kommer besluta helt själv när och för vem jag berättar.
Problemet är att h*n tillhör kategorin människor som tar allt man säger som kritik och därför måste ägna en lång stund att försvara sig så fort man hävdar en annan åsikt.
Så då måste man stryka medhårs för att h*n inte ska se orolig ut.
Är egentligen inte alls i skick för att hålla på med sånt.
Men, men, nu är det sagt.
Och snart ska här basuneras! Fast jag tror jag kommer köra smygvarianten och droppa lite för någon enstaka till att börja med. Bara för att pröva hur det känns.
Egentligen är det ju så dumt så man storknar att be någon vara tyst till BB. Man skulle väl knappast råda en höggravid kvinna att påstå att hon har ätit lite väl mycket...
Pust.
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
1 comment:
Ditt fall kan nog jämföras med alla män som ska bli pappor. Det syns ju inte på dem heller, men inte sjutton ber man dem låtsas som ingenting tills de helt plötsligt är borta för att frun föder barn, hur konstigt hade inte det blivit?
Och om det var min chef som skulle adoptera skulle jag verkligen uppskatta att h*n berättade. En chef som inte berättade så viktiga saker skulle jag bli besviken på. (Alltså när allt var klart, och andra än de närmsta får veta)
Post a Comment