Lördag

Maken klipper gräset och jag gör inte tvåhundra situps utan sitter bara här och surfar slött.

Läste ut Vi måste prata om Kevin idag. Bra bok. Den ligger i vardagsrummet en trappa ner och jag hör inte till dem som lägger författarnamn på minnet.

Just idag önskar jag att jag var en av de där människorna som nån gång kunde bli nöjd med livet. Jag kan bli lite trött på att höra till dem som får årstidsrelateradnedstämdhet, eller vad det nu är för fel på mig. Trött på att det i stort sett bara är två månader om året som jag INTE ägnar en massa tid åt att fundera över tillvarons meningslöshet.

All tid går inte åt till sånt. Jag är vansinnigt lycklig emellanåt också.

Men jag är ändå trött på det där molnet lägger sig över allt redan i augusti.

En gång i tiden älskade jag höstar.

Jag vet (tror?) att det det finns nåt slags samband med att jag blev sjuk och den här mellankolin. Jag har bara inte lyckats knäcka vilket.

Rosenrot, motion, sömn. Jag gör vad jag kan för att inte hemfalla åt allt för mycket grubblerier.

Boken var bra, men den här tiden på året borde jag hålla mig till Harlekinromaner eller nåt annat som inte drar igång känslan av alltings hopplöshet.

Maken klipper gräset och det är genom att fokusera på det underbara i såna där vardagligheter som man på nåt sätt lyckas stå ut.

Om man tittar ut genom fönstret möts man av en augustilördag som på alla sätt måste anses som underbar.

Maken klipper gräs och jag ägnar mig åt självömkan och den stora tröttheten som tydligen är

en del av livet.