Kära Tinsel!

Efter dina senaste inlägg har jag funderat lite på det här med sorg.

Och att förstå andra.

Din sorg är din. Och om den har lättat så gläds jag med dig! Visst är det underbart när man plötsligt går rakare, andas lättare, sover bättre.

De val du gör är dina och vart de tar dig är din sak att upptäcka. Att få följa din resa mot vart du nu är på väg känns som ett privilegium. Att lära om andra är att lära om sig själv.

Om det är nåt vi bloggare kan bidra med så är det förhoppningsvis lite insikt om hur olika (och lika!) vi människor är varandra. Nåt ska väl det här navelskåderiet vara bra för!

Sedan kan jag inte påstå att jag förstår dig. Inte helt och fullt. Du gör andra val än jag skulle gjort. Klart att jag inte kan begripa varför man väljer bort barn helt när man längtar så.

Klart att jag tycker att alla borde fatta att det är fantastiskt att adoptera (och jag har inte ens sett frukten av vedermödorna än)!

Men saken är den

att du är du

och jag är jag

och man behöver inte förstå en människas val

för att kunna respektera hennes

tankar, känslor och väg genom livet.


En gång i tiden trodde jag att jag skulle göra samma val som du; hellre utan barn än adoption. Jag vet inte varför det vände. Jag vet bara att det är rätt för mig.

Precis som jag är övertygad om att dina val är alldeles rätt för dig. Idag och kanske också imorgon.

Det enda som finns är ögonblicket precis just nu.

Ingen vet vad som väntar nästa sekund.

Så kära Tinsel, det här är inte bara en hälsning till dig, utan också en förhoppning om att vi människor kan

respektera varandra

lyssna på varandra.

Dialog istället för debatt.