Levande ljus och rött vin

Man skulle kunna ha rätt skoj även utan barn. Eller rättare: Livet är förbaskat underbart som det är nu.

Om vi aldrig får barn behöver vi till exempel inte plocka undan golvljusstakarna i vardagsrummet.

Ingen av mina vänner med små barn verkar sitta uppe halva nätterna och dricka vin och prata om livet med sin älskade. De som är gravida eller ammar dricker inte vin alls. De äter inte ens gravad lax.

Det kan ju jag göra!

Om vi aldrig får barn skulle vi kunna satsa på att få grannskapets vackraste trädgård istället. Vi har många kvadrameter tomt att gräva, så, klippa...

Jag har inget emot mitt liv som det är nu.

Ändå känns det ju som att levande ljus och rött vin skulle vara lätt att avstå...

Mardröm

I natt drömde jag att hemutredningen börjat. Konstigt nog genomfördes den i grupp; ungefär som föräldrautbildningen. En av de manliga deltagarna säger plötsligt att väntetiderna för Kina har ökat till 30, eventuellt 33 månader.

Kina är ett av få länder vars krav vi kan möta.

Jag grät och grät och försökte få min make att säga att det måste vara fel, att det fortfarande är 18 månaders väntetid.

I drömmen alltså.

När jag vaknade var det som vanligt. Lika mulet som igår och inte ett pip från kommunen. (Tror kötiden i Kina är ungefär som igår, men man kan aldrig så noga veta i den här världen.)

Vi finns ju

Min man har två döttrar. De är i samma ålder som mina småsyskon så att kalla dem styvdöttrar känns lite märkligt.

För några månader pratade vi om adoptionen. Om rädslan att inte bli godkänd. Om att det jag skulle sakna utan barn var att få vara en familj.

"Men du har ju oss" sa den yngsta.

Man får ta emot kärlek där den kommer.

Detta har hänt...

Ingenting.

Det är klart att det händer saker mest hela tiden, men på adoptionsfronten står det still. Här har man väntat, väntat och väntat på att få skicka iväg den där blanketten. Och så får man fortsätta vänta.

Någonstans fanns nog en naiv förhoppning att alla handläggare i vår kommun skulle släppa allt de hade för händer när vår ansökan kom. Att de skulle resa sig och vråla i kör: "Hurra, hurra! Äntligen! Här ska utredas så snart som möjligt! Yes!"

Fast det är säkert semestertider i den världen också. Och allt måste ju gå rätt och riktigt till och få ta tid. Men ändå.

Kollar brevlådan extra noga varje morgon; tänker att vi kanske fått ett besked som liksom gömt sig i något reklamblad eller så. Det enda jag hittat är lönebesked, räkningar och "Grattis på födelsedagen" från Yves Rocher.

Eller inte bara; farmor och faster skickar kort och brev med foton från bröllopet. Det värmer.

Ja, vad har annars hänt? Vi har ätit de första jordgubbarna och den första potatisen från vår egen odling.

Jag har lärt mig hur en Astillbe ser ut.

Fru

Så. Nu är vi ett äkta par.

Äntligen, äntligen, kunde vi posta den där blanketten!

Kärlek

Frimärke

Jag hade sparat ett frimärke i plånboken som jag hade tänkt klistra på kuvertet med blanketten. Vi använde det istället när vi skickade iväg anmälan-om-byte-av-ägare till Vägverket när vi köpte "ny" bil i veckan.

Så visar det sig att tanken läcker som ett såll om man tankar mer än 10 liter...

Det är ett tecken. Jag skulle inte använt det frimärket.

Eller så inbillar jag mig bara för att jag är så ruskigt trött.

Oro 2

Det är så mycket man kan oroa sig för när man (förhoppningsvis) ska bli förälder. Som blivande adoptivförälder verkar det finnas än mer. Åtminstone kändes det så när man gick föräldrautbildningen.

Jag oroar mig inte för att jag inte ska kunna älska mitt barn gränslöst. På något skumt sätt känns det som att jag gör det redan.

Den oro jag känner handlar om:

Adoption ur ett globalt perspektiv.
Internationella adoptioner existerar för att världen är orättvist ordnad. Så är det.När jag tänker på det får jag ångest så det gör ont i hela kroppen.

Därför försöker jag låta bli att tänka på det, även om just det är ett nästintill omöjligt projekt...

Alla människor är inte lika mycket värda.
När man kliver in i adoptionsvärlden blir det så oerhört tydligt. Alla barn är inte lika önskade. Ljus hy är bättre än mörk.

Nä, det går inte att tänka på.

Grejen är den att man ibland får höra att det är så himlans fint att vilja ta hand om ett barn som annars skulle gå under på andra sidan klotet. Och förhoppningsvis är det sant för att just det barnet får en kärleksfull uppväxt och blir en lycklig och framgångsrik person.

Men man är ingen världsförbättrare bara för att man blir adoptivförälder.

Lärarbarn
När jag inte drabbas av världssmärta dyker det upp oro av mer vardagskaraktär. Jag är lärare. Min blivande man är lärare. Barn till lärare, kuratorer, psykologer etc har inte alltid fördel av sina föräldrars yrken. Det kan många gånger vara tvärtom.

Prestationsångest är bara förnamnet.

Föräldraledighet
Jag är på allvar riktigt orolig att jag ska tycka att det är dödstrist att vara mammaledig.

Faktum är att det nog är det jag oroar mig för mest.