Barnlös - jag? du? vi?

Jag tror att jag varit så upptagen med att bearbeta det faktum att jag blev dödssjuk att jag aldrig riktigt reflekterat över mig själv som ofrivilligt barnlös. Jag har ju vetat om det hela tiden, men det där "barnlösa" har liksom hamnat i bakgrunden på något sätt.

Det är först nu, när jag träffat en älskad människa som vill ha barn med mig, som sorgen riktigt hunnit ikapp. Å ena sidan.

Å den andra så gick vi in i vår kärlek fullt medvetna om hur det låg till. Ibland tror jag att det är en massa sorger som jag och min käraste har sluppit.

Ibland (och det här är ju så dumt så det inte är sant) kan jag känna mig avundsjuk på dem som fick möta sorgen tillsammans. Jag kan bli lite förbannad på att min älskade bara kunde säga "Adoption, ja men visst! Det vill jag!" Utan att behöva gå igenom en massa kriser och förlora fotfästet och tappa bort sig själv och allt det där.

Jag hade velat dela det här.

Nä, jag avundas verkligen inte alla par som försöker och försöker; för att sedan utredas och våndas och sedan få chocken: Vi kan inte..

Jag hade inte levt idag utan de mediciner som gjort mig barnlös.

Men ändå. Att bara för en kort sekund få tro att vi skulle kunna få hemmagjorda ungar ihop. Att bara få den där insikten om att det inte blir så - tillsammans.