...fick jag sekunden efter att jag publicerat inlägget nedan.
Jag har ju vänner som är styvmammor där det liksom inte vill sig med några egna barn.
Och jag känner så innerligt med deras sorg.
Lika stark som min glädje. Samma sak fast tvärtom och uppåner.
Blä.
Vill inte trycka min glädje som en smetigt äcklig tårta i ansiktet på nån.
Jag är glad och jag ser er sorg. Det vet ni va?!?
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
2 comments:
Åh, vad fint! Det är första gången som nån som är mammaglad inte just trampar mig på tårna (eller kör över mig som en bulldozer som ett hysteriskt viskallbliföräldrarviärivecka2mejltillhelaavdelningen gjorde häromveckan). Jag unnar dig att vara hur glad som helst! Och det känns fantastiskt att det också finns människor som faktiskt vet hur jag har det också!
Man KAN inte ta hänsyn till alla andras känslor hela tiden. Då skulle man ju aldrig kunna vara glad och lycklig själv! Eller ledsen och förtvivlad.
Ibland måste man få vara glad för sin alldeles egen skull, och det utan att det uppfattas som respektlöst mot andra som inte just då kan glädjas åt samma sak.
och ibland måste man faktiskt få låta bli att vara glad å andras vägnar, eftersom man själv sörjer så intensivt att man inte kan få just det där som den andra är glad får. Och det betyder ju inte att man inte unnar någon annan att vara glad, bara att man inte kan förmå sig själv att vara det.
Så komplicerat är faktiskt livet. Och ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag att det här är en visdom som faktiskt funkar i längden: Ta ingenting personligt
Andras reaktioner handlar inte om mig. Varken sorg eller glädje är till för att rubba mina cirklar.
Din glädje är din.
Och just den här glädjen gör även mig glad; att längta barn är svårt, att vänta barn är rusigt och underbart.
Post a Comment